En stor bok om städning

När jag läser Maria Antas bok En stor bok om städning. Vardagsessäer och tankeflykt har min yllematta med funkismönster som mina föräldrar fick i bröllopsgåva 1959 hängt på piskställningen (ja, sådana finns i hög grad fortfarande) i en dryg månad, utsatt för regn, snö och stormarna Eino och Oskari. Med Seija får den markkänning och plockas följaktligen upp av mig, torkoman (familjens neologism) av naturen och traditionen, piskas så och borstas slutligen. Och mattan, vars ålder är något högre än min, har i själva verket därmed blivit yngre än jag. Dess lugg är nu slätare än min hy.

Boken handlar om föremål som gått i arv, traditioner, modernisering, städtekniker, städningens säsongsbundenhet, professionalisering …

Anekdoten fångar en del av det som Maria Antas bok handlar om. Föremål som gått i arv, traditioner, modernisering, städtekniker, städningens säsongsbundenhet, professionalisering, resursslöseri, ägande, med mera, med mera. Jag läser boken då vi står inför det jag tänker på som den stora transformationen, den successiva städning som tar vid inför julen och som också tar oss fram till den.

Min familj imploderar visserligen inte längre likt ett v som en gång min första familj, där våldet hotade och verkställdes varje advent på grund av de gigantiska, omöjliga kraven på en renlighet som skulle förverkligas och möjliggöra julens ankomst. Och som samtidigt antagligen handlade om något annat, om en dotters förhoppning en gång om den älskade faderns möjliga återkomst från fronten. Blir det jul, kommer pappa hem, blir det inte jul? Ångest, förväntan, hopp, förtvivlan. Allt lästes in och levdes ut i städritualerna.

Städning som tjänande

”Att ligga på knä” är ett uttryck som Antas ofta använder och som blir en viktig metafor och idé för allt det städning innefattar av såväl fysiskt slit som tjänande av andra.  Städning handlar ofta om tjänande, om något man utfört i böneställning.

Jag hade en mor utsänd på uppdrag modernisering, anländ direkt från huvudstaden till yttre skärgården med sjukskötarutbildning och hälsosysterspecialisering i bagaget.  Det var en annan form av tjänande. Bland annat denna omständighet, misstänker jag, är en av orsakerna till att Maria Antas och mina erfarenheter inte riktigt vill mötas. Min mammas uppdrag handlade om förbättring av levnadsförhållandena i en skärgårdskommun som samtidigt började vara rätt påverkad av sverigesvenska idéer och föremål. Hos oss skulle det alltså vara kliniskt, modernt, sängarna bäddas enligt sjukhusmodell, dammsugare förstås och av bästa Hoovermärke, linneskåpet skulle inventeras. Och givetvis hade sopskyffeln långt skaft.

Samtidigt gällde fullt ut den tidigare generationens säsongsstädningar. De som tog minst en månad att utföra och där alla skåp, väggar, tak, lådor, fönster, grundligt underkastades en minutiös rengöring – allt medan ett dygnetruntjobb som ensam ansvarig för skärgårdsbefolkningens väl och ve skulle skötas. Jag hade alltså en mor som var en tidig klassresenär, som samtidigt åkte snett nedåt och snett uppåt. Från positionen i den välbärgade bondesläkten föll hon i ekonomiskt hänseende, från den steg hon rent symboliskt, i och med ställningen den egna uppskattade professionen erbjöd. Det handlade om att tjäna, i allra högsta grad, men att stå upprätt därvid. Inte ligga på knä, även om det rent konkret skedde ibland.

Boken gör anspråk på att uttala något stort om det lilla, men också på att upphöja det som ansetts lågt

Maria Antas bok är en stor bok om städning så till vida att den gör stora anspråk, på att uttala något stort om det lilla, och på att beskriva det lilla i dess litenhet, vilket kanske är ännu svårare, men också på att upphöja det som ansetts lågt. Dessutom, vilket är ett väl stort företag, applicerar Antas ett modernitetsperspektiv på städningens praktiker och föremål. Det sker kanske inte alltid så medvetet men är iögonenfallande.

Jag förväntade mig mycket av Maria Antas bok. Tänkte att vi är generationskamrater, födda under tidigt sextiotal, båda med ett arv av trögaste bondeblod. Båda uppfostrade i en det noggranna städandets tradition med rötter på landsbygden, och med kunskap också om städandets metaperspektiv, ordningen och redan i själva städskåpet, så att säga.  Ändå känner jag igen förvånansvärt lite. Jag är ute efter identifikationsläsning men mötet uteblir för det mesta och allt som oftast står jag frågande inför det städande i vid bemärkelse, förstått just som modernitet, som Antas skildrar.

Samtidens mantra

Moderniseringsberättelsen stagar upp själva framställningen, men till sitt innehåll blir den ofta fel. Vill man säga stora saker om modernisering måste man också ha koll på vad som var vad, när och hur. Kategoriska påståenden om vad som fanns och inte fanns dåförtiden, och vad som förekommer och inte förekommer nuförtiden, blir bara irriterande då de så uppenbart saknar giltighet.

Varför så många råd om vad kvinnor ska och inte ska göra?

Överhuvudtaget irriteras jag av en viss förnumstighet i Antas framställning. Varför fortfarande så många råd om vad kvinnor ska och inte ska göra, men så att säga från motsatt håll? Här känner man lite trött igen samtidens mantra, det typiskt medelklassiga vi satsar pengarna på att resa istället för att anställa städhjälp. Och: om det är något kvinnor av idag inte behöver så är det mera stress i form av inredningstidningar.  Jamen varför vara så säker på att kvinnor stressas av dem? Hur vilsam kan inte en inredningstidning vara för den som inte får ut någon större estetisk tillfredsställelse av en dikt till exempel?

Nej, jag tycker inte den här boken håller för sin titel. I synnerhet fattar jag inte vad en författare som Maria Antas, som med iögonenfallande anspråk på kunskap om vad modernisering har inneburit för kvinnor och vad den borde innebära, ständigt återkommer till sin brudutstyrsel och brudkista som om dylika var den självklaraste sak i världen för en kvinna av sextiotalet.  Jag undrar vad det är Maria Antas egentligen har velat säga. För egentligen handlar inte boken särskilt mycket om städning alls.