Hår - fint, fult, fräckt och fusk

Förra gången började vi på knä med en trasa bland badrumskaklen. Den här gången börjar vi i samma badrum, men vid spegeln, med hårfönen i högsta hugg.

Med essäboken Hår – fint, fult, fräckt och fusk upprepar Maria Antas konceptet från sin debut En stor bok om städning (2013). Med avstamp i en personlig och högst vardaglig situation tar hon läsaren med på en bildningsresa genom kultur, samhälle och historia. I detta fall utgörs utgångspunkten av Antas relation till sitt hår. Hur acceptera det? Hur kontrollera det? Hur genomskåda den stora industrin som genomsyrar allt vad hårvård heter?

Hur genomskåda den stora industrin som genomsyrar allt vad hårvård heter?

Så långt är jag med på noterna. Antas skriver om svårigheten med att tycka om sitt eget tunna hår som inte vill vara något annat än kort och om den återkommande naiva förhoppningen att frisören ska kunna göra underverk. Hon skriver om hur hår-ikoner – i hennes fall Farah Fawcett från Charlies Änglar – präglar en i uppväxten och stannar med en hela livet som ett ouppnåeligt mål.

Det är en fåfäng och samtidigt djupt igenkännbar längtan efter att få känna sig fin i sin kropp som blir undersökningens hela nerv. Balansen mellan det förståeliga och det fåniga ändå väldigt tunn, vilket gör att min läsning pendlar mellan fascination och frustration.

Fäblessen för långa böljande lockar

Det finns ställen som berör och bränner till, som när Antas misstar en främmande flicka på en hållplats för sin dotter eftersom ungdomsmodet är så strömlinjeformat:

”De vill helt enkelt inte sticka ut ur koderna, de söker trygghet i gemensamma överenskommelser. Och mammor känner inte igen sina långhåriga döttrar när det är dunkelt ute.” (s. 109)

Här finns en ömhet som även sticker fram i slutet när Farah Fawcetts död skildras (hon får cancer, rakar av sig håret). Men annars är tonen genomgående kontrollerad, lätt och hurtfrisk som ett snyggt stajlat kort hår. Just därför blir det svårt att ta Antas ”hårtrauma” riktigt på allvar – dels är kort hår i dag ofta ett tecken på pengar och stil, dels håller hon en distans i texten som gör det svårt att relatera till smärtpunkterna.

Kort hår i dag är ofta ett tecken på pengar och stil

Att Antas ”hårtrauma” är otroligt milt blir extra tydligt när hennes jag-har-aldrig-kunnat-ha-långt-hår-biografi efterföljs av en genomgång av hur afrofrisyrer hanterats genom historien. Trots att Antas också tar upp hur korthåriga, vita kvinnor har anklagats för allt från häxeri till icke-fertilitet tack vare patriarkatets fäbless för långa, böljande lockar går det inte att jämföra med det samtidigt rasistiska, patriarkala och klassmässiga förtryck som afrikanska kvinnors hår utsätts för ännu i dag – med allvarliga fysiologiska och ekonomiska konsekvenser.

Hårindustrins profit på våra kroppar

Antas redogör för afrons historia på ett påläst sätt genom både historiska och litterära exempel, men kryddar framställningen med en förståsigpåighet som skaver:

”Jag kunde vandra ut på en bro över håroceanen, skaka hand med kvinnan som närmar sig från det andra hållet och som vill precis det samma som jag. Med samma metod, och med samma skumma ekonomiska vinster för andra än oss själva kunde vi vandra iväg till ett party, mer eller mindre identiska i håret. Ordet som kunde förena oss och ge oss den rätta partykänslan stavas löshår.” (s. 67-28)

Visst, hårindustrin profiterar på såväl vita som svarta kroppar, men Antas blottar en okänslighet inför världens makthierarkier. För vita kvinnor är långt hår en fråga om den rätta partykänslan. För svarta kvinnor är det en fråga om anställningsbarhet, om att få ett jobb och kunna försörja sig ekonomiskt i ett samhälle som systematiskt diskriminerar icke-västerländska hårstilar. Allt det här skriver Antas ut på andra ställen i boken, men ändå tillåter hon sig poetiska utsvävningar i stil med ovanstående, vilket degraderar en brännande politisk orättvisa till en fråga om fåfänga och partystämning.

Politiska diskussioner antyds snarare än realiseras

Att politiska diskussioner antyds snarare än realiseras är ett återkommande frustrationsmoment boken igenom. Visserligen heter det att essäistiken till sin genre sysslar med att pröva tankar istället för att proklamera slutsatser, men det är inte slutsatser jag efterlyser, utan ett prövande som går djupt nog för att väcka nya insikter.

Nu nosar Antas på laddade frågor om kapitalism och kvinnoförtryck, men istället för att rikta blicken mot industrin bakom dem nöjer hon sig med att rycka på axlarna och konstatera att om hon själv har 15 flaskor med hårvårdsprodukter i badrummet medan en rasifierad kvinna har 30, går det inte att säga åt den andra att hon ska sluta behandla sitt hår. I sig är det alldeles sant, men genom att agera så här blir resultatet att man godkänner den nuvarande situationen istället för att uppmana till förändring.

Individen eller politiken

På ett liknande sätt konstaterar hon i kapitlet om huvuddukar :”Vad vet du egentligen om den som döljer sitt hår?”. Formuleringen är talande eftersom den igen lägger fokus på en individ, inte på politiken bakom hennes agerande, men också för att den tydligt visar att Antas inte tänker sig att personer som täcker sitt hår kan finnas i hennes läsekrets – en möjligen verklighetsspeglande, men helt onödig andrafiering.

 Det säger sig självt att ett så stort ämne som hår inte kan avhandlas uttömmande på hundrasextio sidor

Det säger givetvis sig självt att ett så stort ämne som hår inte kan avhandlas uttömmande på 160 sidor, men jag saknar en tydligare stipulering av ämnesavgränsningen. Boken innehåller lite hårhistoria (om allt från peruker till medicinska påtryckningar på både män- och kvinnors frisyrer, men däremot inget om det korta hårets betydelse inom lesbiska och queera kretsar, vilket jag finner mycket märkligt), lite hårmarknadsanalys, lite kulturstudier (här hade jag hellre sett flera djupdykningar och mindre ytskrap – speciellt i genomgången av populärkulturella fenomen i sista kapitlet finns rena faktafel, t.ex. gällande namnen på huvudpersonerna i tv-serien Girls) och lite om Maria Antas själv.

Det som boken saknar är ironiskt nog det samma som Antas själv säger sig sakna i sitt hår – fyllighet och nyansrikedom. Att vara missnöjd med sitt hår är så otroligt icke-tabubelagt i vårt samhälle – missnöjet är kapitalismens imperativ och bränsle eftersom det föder fortsatt konsumtion av hårprodukter – att Antas hade behövt släppa oss lite närmare in på skalpen för att tillföra något nytt.