Att leva är att dö, var det. Maria Fagerbergs formsäkra debutroman Svart dam är en berättelse om 29-åriga Nina som är doktorand, feministisk språkforskare, mamma och bra på kickboxning. Vidare är hon förbannad, rädd och framför allt instängd i sal fyra med sämsta möjliga utsikter. Instängd, döende – och utanför fortsätter livet pågå helt fräckt. Till och med inne på sjukhuset beter sig folk som om saker på något sätt skulle gå vidare: läkaren flörtar ohämmat med den rödhåriga sköterskan framför näsan på Nina (”Jag ligger här och ska dö, håll lite ordning på dina satans hormoner. Show some fuckin´ respect, asshole!”), personalen dricker kaffe och äter feta ostar i pauserna. Själv äter Nina slappa grönsaker och grön gelé. Hon äter också sex tabletter per dag mot sin sjukdom – fyra som kroppen behöver och två som ska se till att de andra fyra inte motverkar varandra. Den förr så starka kickboxningsarmen penetreras dagligen av nålar, den ska ju snart bli ett stycke kallt kött och medan processen pågår ska det kontrolleras exakt hur dåligt hennes kropp mår. Det är ingenting heroiskt över döendet. Den enda man kan slå mot är spegelbilden, så det gör Nina.

I korta stycken, koncentrerat, beskriver Fagerberg Ninas tid på sjukhuset. Hon skriver om patienternas morbida dragning till sjukhussåpor, om det faktum att sjukhus är de enda ställena där vuxna kvinnor faktiskt bär knästrumpor, om de långa, svepande steg som läkare gärna tar när de skrider fram i korridoren i all sin makt och härlighet. Hon skriver om ren ångest.

Hon skriver om känslan av att förlora i förtid. Ninas man klappar henne som en hund och kysser henne som om en syster. Kanske är hon redan ersatt? Av en annan, en mindre döende? De där vackra armarna, nu blåflammiga av nålstick. Rädslan i munnen. Dottern vill att hon ska komma på föräldramöte till dagis. Kollegor skickar mödosamt formulerade kort. Frasen ”hur mår du?” blir plötsligt så krånglig. Mamman kommer med cellulitkräm – inte för att Nina har celluliter, utan för att det finns framtidstro i cellulitkräm.

”Trodde jag i det här skedet skulle tänka vackra tankar”, säger Nina, men hon tänker alltså verkligen inga vackra tankar och när sjukhusprästen kommer vägrar Nina vara resonlig, hon skriker och gråter ut sin ångest och se – det får man inte göra. Helst ska man vara en romantiskt blek gestalt, ödmjuk inför sitt hårda öde. Helst ska man dö lite så där klädsamt. Med stil, vackert. Tyna bort. Kommer på mig själv att tänka att det är skönt att jag inte ska dö.

Svart dam är en av de säkraste, stiligaste debuterna jag läst på länge. Fagerberg skriver nyktert om en intelligent, analytisk, ändå fullständigt panikslagen människa. Först på slutet blir det för svårt för författaren. Uppgiften Fagerberg ger sig själv är inte tacksam: att skildra själva dödsögonblicket. Där glider texten ifrån. Jag reser mig från köksgolvet där jag de facto har hamnat under läsningen och sätter mig hyfsad i soffan, tar avstånd.

Ett vanligt grepp i så kallad ung litteratur är att använda engelska sångtexter som – förmodar jag – stämningsförhöjare. Också Fagerberg använder sångtextmetoden och det funkar illa med hennes annars skarpa skrivande. Om man inte på rak arm känner igen eller alls känner till sångtexterna, blir dessa ju totalt meningslösa. Så här förlaget på baksidestexten: ”Rakt genom texten ljuder Ninas eget soundtrack: Eminem, Marilyn Manson, Nick Cave, Lou Reed …” Vad är nu detta med att alla romangestalter ska ha ett soundtrack? Är det så häftigt att det till och med måste annonseras på baksidan av boken? Fagerberg säger det så mycket bättre än Nirvana (som bara säger ”La la la la La la la lie/ Sooner or later we all gotta die”, men som ändå citeras i boken). Fagerberg säger, eller låter Nina säga: ”Det här är min arm. Min starka arm med långa smidiga muskler, guldfärgade småhår, hud som lätt blir solbränd på sommaren. I sköterskeelevens grepp blir den som ett tungt stycke kött, blåblekt, blodfläckat.”

Dela artikeln: