Tänk dig en värld där allting är fullständigt likgiltigt. Tid och rum har upphört att existera. Det är ingen skillnad längre om du är levande eller död, äter eller blir uppäten, rör en fena eller inte. Möt vår värld av vålnader som tillåter att en armada av spöknät fortsätter att fängsla och döda, år ut och år in, bara för att det lönar sig ekonomiskt att dumpa nät i havet istället för att dra upp dem.

Maria Küchens (f. 1961) poesi halar fram mänsklighetens djupast förträngda verklighet i havsdjupens mardrömsaktigt aviga kretslopp där ”död fisk i näten lockar till sig asätande arter som i sin/ tur fångas, kanske är du bara en sådan till ingen nytta nyss ätande/ nu ruttnande kropp.” Dikten sänker sig ner under horisonten dit våra sinnen inte når, för att varje ord i en värld som vilar på en sådan grund redan är ”utan betydelse”.

Inträngt i en konservburk av fabrikskoncerner och varumärken har vårt språk hunnit frysa till känslokyla och dö

Inträngt i en konservburk av fabrikskoncerner och varumärken har vårt språk hunnit frysa till känslokyla och dö. I Küchens poesi gör kvinnokroppen revolt mot ett system där ord som skräp- eller ogräsfisk överhuvudtaget får slå rot. Hon spjärnar emot den dödfödda tanken att något så fritt rörligt som fiskar går att odla i kassar genom att elektrifiera mötet mellan fisk och blommande havsväxt, nässeldjur och ros: ”hjärtat slår i den levande/ fiskblomman. här. jag rör mig. i det.

Küchens poesi brottas med verkligheten där den kallaste, mörkaste och mest outforskade platsen inte ligger någonstans långt borta i universum. När man kastat sig ner i havsdjupet har man kommit lite närmare, men ända fram når man först då man tittat in i sitt eget hjärta. Küchens diktjag ”går de vilda fiskarnas väg” och ”suddar, suddar” bland våra ord tills den kallaste och mörkaste platsen blir till den varmaste, lättaste och helt nya ”LJUSA KONTINENTEN”.

Ryggradsdjuret som radband

Världen är sig lik när Küchen återvänder som det första bandet i serien ”Ny lyrik” efter närmare femton års paus som poet på förlag. Gång på gång tvingar tyngden av de oförändrande maktförhållandena Küchen att kippa efter andan. Tjutet ”jag får inte plats” blir hängande i luften bara för att redan på nästa sida spricka som simblåsan hos den hopplöst fångade fisken: ”att/ överhuvudtaget/ orka/ leva”.

Bortsett från ett hjälplöst ”hen” instucket här och var i hierarkin är dagens kvava kulturlandskap sig skrämmande likt Küchens poetiska debutår för knappt tre årtionden sedan. Fickan där det makthavande ”jaget” sytt in flickan, kvinnan och alla som inte är ”jag” förblir fortfarande lika trång. Ja, poesin har varit här förr, och den måste hit igen. Poetens reaktion på stagnerade samhällsstrukturer blir att borra sig ännu djupare ner i den nuvarande världsordningens minst värderade bottenslam.

Poetens reaktion på stagnerade samhällsstrukturer blir att borra sig ännu djupare ner i den nuvarande världsordningens bottenslam

Küchen låter fisken bli människohavets etiska krux men också vår vägvisare ut ur begreppsapparaternas och könsrollernas fängelsehålor. I Rosariet, det marina alternerar poeten ett diktspråk av täta havsväxtsskogar och små springor av mellanslag med öppna oceaner där enskilda ord stolt ställer upp sig i långa, ruggiga radband av kotor och brosk:

bäcken, bröstkorgar, skuldror, volym, rörelse, nu
börjar
det:
nytt
liv:
det
måste
vara

här
öde
först,
”ett
liv
utan
dig” det
finns
inget
”dig”
jag
drar
upp
svall

Küchen ersätter språkets burar med fiskkroppens känsliga radarsinne för omgivningens varje eko: ”Jag ser dig inte men känner/ alla dig”. Med ens skiftar bokomslagets enfärgade yta från att ha verkat grumligt senapsbrun till att skymta som gyllene lent ljus och äventyrligt vandrande dyner genom havets timglas av djup. Vattnet leker med sin kraft att både krossa och krama oss. Vi tar tillbaka både tid och rum genom vätskeformen vi delar med fiskar och urdjur: ”hennes kropp är mest vatten som allas vår.

Liv är rörelse

Hos Küchen hör den nomadiska fisken till våra äldsta lärare i hur omöjligt det är att leva utan rörlighet. Liv tål helt enkelt inte att hållas på plats. Själva vattnet är en mångfald av rörelser, att bli rörd och vidröra. ”Tiden/ är vattenlöslig” och vägrar hålla sig på plats, utan blandas och slår ständigt i bränningar av ”Före nej efter nej samtidigt”.

 Küchens poesi bygger på den växelverkande släktskapen mellan vatten- och textmassa. Havet är en plats där människans sinnen slutar upp att lyda oss samtidigt som vår kropp börjar göra det. Också dikten är ett sådant akrobatiskt töjbart medium där tid och rum slipats ihop till ett. Havets förkrossande tyngd får sitt motstycke i texthavet, där alla ord är öppna munnar mot andra.

Havets förkrossande tyngd får sitt motstycke i texthavet, där alla ord är öppna munnar mot andra

I vågskålen av hav har det plötsligt blivit allt lättare att vara kropp, medan språket vi har till vårt förfogande blivit allt svårare, otillräckligt: ”hon rör sig, rör sig, i en evolutionär zon före ’hon’.” Både världen och det till synes fasta diktverket rör sig i en kontintentaldrift som bekämpar virrvarret av ”Odlad fisk snärjda fiskar död fisk. det friaste,/ simmande, dykande, stigande, det tar inte slut, det finns ingen/ vila”. För Küchens diktjag blir vågornas intet ifrågasättande rörelse vårt bäst bestående bevis på att man ”måste våga”.

Ordhavet vältrar sig fram trots insikten att inget blir bättre av att man ser och säger det: ”allt liv drivs av denna enda skräck att fångas/ och förruttna, jag talar om det, om skräcken, då blir det värre.” På äktküchenskt vis drar nästa uppslag i boken oss först våldsamt neråt för att i nästa andetag lyfta upp oss likt tidvattnets smekning : ”det är så hemskt,/ så/ hemskt/ lätt”. Vi som lever på 2010-talet befinner oss fortfarande i tidens morgontöcken där en ny kontinent låter sig anas bara genom ”det osynliga ljuset språk”.

Vit, vidare, vi

Küchens reträtt till förhistorien formar trevande likhetstecken mellan missbildningar och våra påstådda högkulturer: ”det är så långt kvar/ till den plats där liv når en sådan komplexitet att missbildningar/ blir möjliga/ till landhöjningen, till den plats där liv når en sådan / komplexitet att kulturer blir möjliga, till den plats där liv når en sådan komplexitet att något börjar mutera och mutera och mutera och mutera.” En kultursfär som saknar hjärta för fiskens smärta i spöknät och odlingskassar måste vara dödligt skadeskjuten.

En kultursfär som saknar hjärta för fiskens smärta i spöknät och odlingskassar måste vara dödligt skadeskjuten

Küchens mjukt omringande språkpalett motsätter sig all beslagtagande gruvdrift där världen ”inmutas, namnges”. Diktvattnet tillåter diktjaget att befrias från konturerna där hon slår mot tillvarons vassa kanter utan att samtidigt krympa och bli stum. Först när hon nått det vita pappret och ”det/ öknigt/ vita/ bränner/ mot/ fotsulorna” öppnar sig rörelsen försiktigt utåt:

Jag
cirklar
vitt
kring
”vi”,
jag
tar
inte
ordet
i
min
mun
än

Den küchenska sidolinjen löser upp språkets ekon tills våg beblandar sig med att våga och innanmätet ”inn” blir fritt rinnande kvar av inrimmande kvinnligt och sinnligt skinn och hinnor tills det slutar vara skillnad på vinnare, tjänarinnor eller härskarinnor. Genom att spå ur själva språkets inälvor skjuter Küchens poesi så poetiskt och politiskt skarpt att det lilla efterordet av översättaren och kulturskribenten John Swedenmark (f. 1960) förtvinar en överlopps knorr av filosofi, myt och filmografi.

Genom att spå ur själva språkets inälvor skjuter Küchens poesi poetiskt och politiskt skarpt

Trots sin översvämmande inre artrikedom väljer Küchens poesi att inte vända sig bort. Bara för bråkdelen av en sekund tillåter sig poeten att sudda ut sitt samvete och påstå att ”’frihet’ är frihet från ansvar, kan aldrig vara något annat.” När den raden når boken har hon redan dragit ett streck över den med både pennan och eftertanken att ”total frihet är totalt ansvar.” Mörkret är så stort att det inte går att undvika men det skingras samtidigt av tron på att det går att förändra världen.

Här blir det küchenska verket bundsförvant med både det bibliskt apokryfa ”Quo vadis?” och Paul Gauguins havsdjupt ansvarstyngda färgsättning i söderhavsmålningen ”Varifrån kommer vi? Vad är vi? Vart går vi?” (1897). Gång på gång kallar Küchen oss tillbaka från bekvämlighetens tillflyktsort i ”duets” bortvända rygg: ”VART GÅR DU?

Texthavets helande kropp

Det finns platser utanför tid och rum. Küchen visar verklighetens spökskepp med uppdraget att få monstret som fött dem att förlisa för gott: ”utrymmet i kassen räcker inte för alla. Här svälter/ jag. Här är jag ensam.    Här söker jag efter ett sammanhang att tillhöra men det finns inget sammanhang. här fins ingen./ Vattenmassorna är väldiga, tunga katedraler.

Küchen slår mot fiskatlasens beskrivningar av fiskarter som ”slampiskare, havsfjäril” eller ”grönling” genom att låta sin ”manetgudinna” låna sina anletsdrag ur den katolska bönens stjärnomsvepande Jungfru Maria, ”ave maris stella”. Vi hittar fram till helt annorlunda platser utanför tid och rum.

Att läsa blir att finna ”förbindelse” på ett sätt där havet går från att vara ett dränkande nät till att bli vår frihetsgudinna

I sitt möte med andra hudar förändras bläckfiskens trycksvärta i Küchens diktverk till forsande ”bäckfisk, smältvatten” och rörelse i det som in i det sista vägrat all beröring: ”kärlek en ändring i hjärtat som sker oavsett och sedan inte kan/ göras ogjord en rörelse i hjärtklippan i ett hjärta av sten ett hjärta/ av berggrund och där under magma hjärtats geotermiska värme:/ : liv ett kaos som uppstod ur stillhetens döda ordning:

Att läsa blir att finna ”förbindelse” på ett sätt där havet går från att vara ett dränkande nät till att bli vår frihetsgudinna. Trycksvärta och bläck suddas ut i det ”oavsett avsiktligt oavhängigt” rinnande, brinnande återseendet mellan land och hav, materia och känsla, kind och vatten. Dikten kastar sig vilt likt fisken utanför den ekonomiska lönsamhetens fångstapparater: ”Fiske: Utan betydelse.

Dela artikeln: