Mot ett eget rum. Den kvinnliga bildningsromanen i Finlands svenska litteratur

Titeln på Maria Lival-Lindströms doktorsavhandling Mot ett eget rum framkallar naturligt nog bilden av Virginia Woolfs kvinnolitterära klassiker från 1929, A room of One’s Own. Här handlar det ändå om mera än ett eget rum och egen försörjning som förutsättning för det kvinnliga skrivandet. Prepositionen ”mot” visar på en process, kvinnor på väg att skildra en frigörelsesträvan, i romanens form konstruera en kvinnlighet som ”ett eget rum” i Finlands svenska litteratur.

Kvinna och bildning är nyckelorden i Maria Lival-Lindströms undersökning. Men vad innebär bildning när den kedjas ihop med det kvinnliga? Ordet bildning är i dagens effektiva utbildnings- och kunskapssamhälle behäftat med något förlegat och flummigt, politiskt obekvämt. Eller något smått skrattretande och självgott: ”Äldre bildad herre söker bekantskap med ung vacker kvinna…”

Bildningsromanen som genre anses utspelad, hemma i en annan värld och tid. Dess tradition är manlig. Vi har mött dem på gulnade boksidor, raden av borgerliga hjältar på väg ut i livet för att förverkliga sin inneboende potential och till sist vända hem som samhällets stöttepelare. Vad har kvinnor i den traditionen att göra?

Nej, de fick på sin höjd nöja sig med ”hjärtats bildning”. Men det fanns kvinnor som ville något mera, som använde skrivandet som ett sätt att erövra livet och världen, utforska och ifrågasätta kvinnans plats i den och konstruera andra möjliga utvägar för kvinnan än äktenskap eller död. Den kvinnliga bildningsromanen finns som en stark och synnerligen intressant genre i finlandssvensk litteratur, visar Maria Lival-Lindström. Med helt egna böjningsmönster.

Den frihetssökande kvinnan – en föga outforskad gestalt

Ändå är den frihetssökande kvinnliga protagonisten en tämligen outforskad gestalt i Finlands svenska litteraturhistoria, menar Maria Lival-Lindström. Hon ställer sig kritisk till tidigare forskning som mera utgått från förtryckets tematik än från de emancipatoriska elementen i äldre kvinnlig litteratur. ”Ofta skisseras den borgerliga kvinnan snarare som det finlandssvenska trånga rummets vingklippta och väluppfostrade martyr”, skriver hon. Är det som Merete Mazzarella har uttryckt det så att våra kvinnliga författare likt apan målat av gallren i sin bur? Maria Lival-Lindström väljer i stället att undersöka målningar av ”den borgerliga burens nycklar och nyckelhål”. Med högintressanta iakttagelser som resultat.

Sex romaner med så kallade öppna slut utgör hennes basmaterial. Hur berättelser slutar är nämligen inte alls en oviktig sak, just här kan verkets ideologiska ”förhandlingar” vad gäller kvinnans roll och bestämmelse utläsas. Slutar hjältinnan i äktenskapets hamn eller i döden? Finns det andra alternativ? Maria Lival-Lindström stöder sig på litteraturforskaren Rachel Blau DuPlessis tankar i Writing Beyond the Ending. Enligt henne kännetecknas 1800-talsromaner om kvinnor av en tydlig motstridighet mellan kärlek och självutveckling, där den senare förträngs; antingen fogar sig kvinnorna genom att ingå äktenskap eller så dör de och går under som i det sena 1800-talets sammanbrottsromaner. Alternativen ”äktenskap eller död” blir alltså ett arv som 1900-talets kvinnliga författare måste ta ställning till och finna en lösning på.

Tidiga utopier

Utopier för ett annat kvinnoliv fanns ändå tidigt i Finlands svenska litteratur. En sådan formulerade Fredrika Runeberg i sin sista roman Sigrid Liljeholm (1862), och den utgör också startpunkten för Maria Lival-Lindströms undersökning. Den sista i raden är Anna Bondestams bok Fröken Elna Johansson (1939). Adelsjungfrun Sigrid Liljeholm som slutar i samhällsmoderligt arbete i en skogsby i 1600-talets Finland och kontorsråttan Elna Johansson i 30-talets gråfattiga Helsingfors, som drömmer om ett andligt och materiellt värdigt liv för den ensamstående kvinnan, formulerar bägge tankar som spränger sin tids gränser för kvinnans sociala och andliga position. I romanurvalet ryms också I tätnande led (1886) av Alexandra Gripenberg, Gertrud Wiede (1909) av den idag bortglömda Anna Åkesson, Vindspel (1913) av Sigrid Backman och Chitambo (1933) av Hagar Olsson.

Romanerna omspänner kontextuellt en omskakande period i Finlands historia då kvinnors politiska rättigheter kommer på dagordningen. I dem alla uttrycks en strävan att vidga ramarna för vad kvinnlighet är och kan vara, bortom tidens idealiserade normer. Den kvinnliga bildningsromanen blir ett forum för att avprova just detta, att skissera en möjlig väg till ett självständigt och meningsfullt liv. Men hur ”fria” är sist och slutligen dessa kvinnogestalter som författarinnorna skapar och uppnår de symboliskt sett ”ett eget rum”? Vad innebär bildning för dem?

Inre och yttre hemlöshet

Det är här Maria Lival-Lindströms arbete blir nyskapande. Genom att läsa romanerna i ljuset av inte minst den franska lingvisten och psykoanalytikern Luce Irigaray visar hon hur de kvinnliga protagonisterna kämpar med och mot det patriarkala maktsystemet. Det kan inte tänkas bort, eller som Lival-Lindström skriver, genren åskådliggör framför allt ”internaliserade patriarkala strukturer”. Kvinnorna i romanerna är nyfikna på livet, ofta brinnande och fyllda av kamplust och håg att bilda sig och söka kunskap, men upplever sig samtidigt som bristfyllda, värdelösa och otillräckliga. Den motstridigheten skapar handlingens drivkraft. Irigarays teori om den symboliska ordningens blinda punkter är fruktbar för Lival-Lindströms resonemang. Bristen på en moderlig genealogi och tanken om kvinnlig plats och platslöshet i samhället konkretiserar Lival-Lindström på ett övertygande sätt i sin romananalys. Både en inre och en yttre hemlöshet kännetecknar hjältinnorna i Lival-Lindströms material. ”I genren kvinnlig bildningsroman frågar protagonisten inte bara vem hon är, utan om hon är.”

Ändå är det inga hopplöshetshistorier Maria Lival-Lindström finner. Sett över tid sker en utveckling där passivitet och depressivitet kan vändas i aktörskap, också den kvinnliga bildningsromanen är byggd på idealism och utmynnar i en optimistisk grundton. Författaren ser kvinnligheten i romanerna representeras via det hon kallar ”förkroppsligad andlighet”, ”medvetenhet”, ”konstruktiv vrede”, ”erkänd sexuell lust” och ”sammanhållning och vänskap mellan kvinnor”. Den kvinnliga bildningsresan ser hon som en resa mot utökad kvinnlig medvetenhet. Fredrika Runebergs Sigrid Liljeholm visar kvinnan som andlig varelse, men ännu är det långt till att erkänna kvinnan som kropp och sexuell och systerlig varelse, eller till att skildra det psykiska mörker som senare författare som Hagar Olsson och Anna Bondestam gjorde.

Uppgörelsen också en klassfråga

Kvinnornas uppgörelse med sitt samhälle är också en klassfråga, visar Maria Lival-Lindström. Romanernas kvinnor är ett slags ”mellanrumsgestalter”, för emanciperade för sin borgerliga klass men för bildade att tillhöra folket. Det gör dem också potentiellt farliga för den normativa heterosexuella ordningen.

Gestalter som står utanför rådande köns- och klassordning återfinner vi för övrigt också som viktiga typer och resonörer i mycken manlig litteratur – tänk på vagabonden, sjömannen, den homosexuelle, flanören, den kriminelle. Här öppnar sig spännande jämförande perspektiv!

Kanske är det så att utanförskap i någon mening är en förutsättning för dynamiska litterära porträtt, vare sig det är en manlig eller kvinnlig hjälte som är aktör? Den som är lyckligt inbäddad i det självklara alstrar ingen handling.

Bildlingsresan utan slutgiltigt mål

I den manliga bildningsromanen slutar hjälten ändå hemma, i harmoni med omvärlden. Formeln ”hem-ut-hem” som kännetecknat den klassiska bildningsromanens handling passar inte för den kvinnliga genren, hävdar Maria Lival-Lindström. Visst går de kvinnliga protagonisterna vidare på sin bildningsresa men inte mot ett slutgiltigt mål, skriver hon och ger sin formel: ”’hemlöshet-ut-hem-hemlöshet-ut-hem-och-så-vidare’”.

Kvinnornas väg blir krokig och fylld av självlagda hinder, men genren skapar samtidigt kvinnlighet(er) som är bortom idealiserade normer, ja, ”utkast till en alternativ symbolik”. Som inte ersätter den rådande men utvidgar den. På så sätt blir den kvinnliga bildningsromanen också kulturellt viktig, konkluderar Maria Lival-Lindström.

Viktig känns också hennes bok. Klok, kunnig, välskriven och med brett perspektiv utan att vara svårläst. Jag hoppas boken når utanför den akademiska ankdammen för det förtjänar den. En givande kamrat på ens egen bildningsresa.