Bastionerna

Marianne Backlén är en udda figur i Finlands svenskspråkiga litteratur. Hon har lyckats inmuta två områden, där hon verkar helt ensam. Som skildrare av det mångkulturella samhället och som författare till böcker med buddhistiska tendenser. I hennes nya roman Bastionerna kan man också finna dessa ingredienser.

Romanen börjar som en skildring av en småstadsidyll, där alla känner varandra. En sådan stämning hör ju ofta ihop med deckargenren, så det är inte överraskande att det ligger ett lik i skogen. Men, tror man att man har en traditionell deckare framför sig, har man fel. Backlén bryter mot alla genreförväntningar. Skildringen av småstaden Lovisa är inte skildringen av ett traditionellt lokalsamhälle, utan skildringen av en global by, fylld av trådar ut i världen.

En berättelse om murar

Då man hittar en död afrikan utanför en av Lovisas bastioner är det inte långsökt att tänka på de tusentals afrikaner som dött vid murarna till fästningen Europa. Men, det är inte bara dessa geografiska murar Backlén har i åtanke, utan murar och fästningar på såväl, politiska, kulturella, etniska, sociala som personliga plan. Ibland börjar myllret av murar att kännas en aning övertydligt och tjatigt.

Bastionerna handlar mycket om strukturer, konstruktioner och arkitektur. Romanens egen uppbyggnad är en del av samma problematik och ett försök att bryta sig genom dessa gränser. Skillnaderna mellan centrum och periferi är upplöst. Lovisa blandas med USA och Afrika. Tidsplanen i romanen glider in i varandra och arvet från det förflutna lever vidare och bestämmer nuet. En traditionell finlandssvensk rasism paras med skinheadvåld och ny akademisk rasism. Människorna är flyktiga medan strukturerna består.

Backléns skildring av miljöer, byggnader och bostäder är också mera nyanserade än de något schablonartade människoskildringarna. Kanske medvetet? Då den mördade afrikanen hittas, säger en polisman:”Kuollut on” – död. En ofullständig sats utan subjekt och objekt. Afrikanen är ingen. På samma vis som så många flyktingar utan identitetsbevis anses sakna identitet och mänskliga rättigheter. Det är därför inte förvånande att det inte heller blir någon ordentlig mordutredning i romanen och att romanen inte blir någon deckare alls.

Buddhistisk deckare

Detektivromanen som genre kräver att allting kan förklaras och att de ansvariga och skyldiga ställs till svar. Sedan kan den sårade idyllen återigen uppehållas. I Backléns roman sker ingenting sådant. Man vet egentligen inte vad som skett och vem som är ansvarig. Det är bastionerna som är skyldiga. Alla de murar som hindrar människornas att leva. Murarna kring Europa, murarna kring småstadsidyllen och kärnfamiljens murar. Så skulle en enkel tolkning av Backléns roman se ut, men det är inte så enkelt. Det finns allt för mycket som inte passar in i en sådan tolkning.

Man är som läsare tvungen att rekonstruera romanen. Byggdelarna finns, som i en IKEA-låda, men ingen manual till hur man skall foga dem samman, så att allt faller på plats. Bastionerna innehåller en mängd teman och sidospår, som man vet att man måste kunna placera in i romankonstruktionen, t.ex. en förrymd jak, som vandrar omkring i Bortom. Det är kanske just vad jaken och de personer som inte riktigt passar in i romanens konstruktion gör – visar vägen bortom alla dessa bastioner.

Man kan se romanen som en buddhistisk form av deckare. På samma vis som den buddhistiska gåtan, koanen, inte har något svar, utan används till att uppnå insikt har inte heller Bastionerna några färdiga svar. Boken avslutas ändå med skildringen av en lycklig och färggrann mångkulturell och öppen gemenskap, där det finns rum för såväl illegala flyktingar som flyktingar ur kärnfamiljens bojor. Stämningen är ungefär som i slutet av Moodyssons film Tillsammans.