Eldfågelns dans

I Marianne Backléns nya roman Eldfågelns dans återvänder hon till motiv som är bekanta från tidigare böcker. Det är tvära hopp mellan olika miljöer från Ryssland till Finland till Jamaica, det är ensamförsörjare och homosexuella, och nu framför allt: detaljerade interiörer från balettvärlden. Tankarna går till På andra sidan Finska viken från 1997, men i själva verket går nästan allt i den nya romanen att relatera bakåt och knyta in i den helhet som är Backléns författarskap. Eldfågelns dans – titeln syftar på en balett av Igor Stravinskij med koreografi av Michail Fokin – är ett romanbygge som först kan verka något förvirrande. Den växer fram som i ett kalejdoskop med snabbt växlande relativt korta interiörer från olika världsdelar under olika epoker, från 1800-talet fram till våra dagar. Något överväldigad möter läsaren berättarröster som hör till balettvärldens stora: Pjotr Tjajkovskij, Vaslav Nijinsky, Rudolf Nurejev, Tamara Karsavina, Olga Spessitsevskaja m.fl.

I centrum står ändå den finska fiktiva dansösen Anna Ivola vars karriär vi följer från Helsingfors till Stuttgarter Ballett och därifrån på turnéer och resor. Det handlar om tillbakablickar: I början av boken framgår det att Anna är tillbaka i Helsingfors och lever på utkomststöd som sjukpensionerad ensamförsörjande mamma. Vart ledde henne alla år av dansande? Nu verkar hennes närmaste kontakt vara en granne, den äldre homosexuella mannen Stigo, som delar hennes musikintresse och som ibland kan bidra med en praktisk eller ekonomisk handräckning.

Minutiöst skildrad miljö

Men det är inte bara Anna som möter ett lakoniskt öde; alla de stora namnen verkar också vara på väg mot en allt större ensamhet. Vad blev det av elektriciteten i kroppen, av sammanhållningen, strävan efter skönhet och perfektion? En efter en får berättarrösterna erfara att allt förgår, förr eller senare, att Mariinskij är ett minne blott och att man får leva med sin otillfredsställda längtan. Tjajkovskij, som ännu på sin dödsbädd gnyr efter sin unge systerson Bob. Den åldrande Spessitsevskaja, melankolin personifierad, som efter en mental kollaps till slut återfinns på ett äldreboende i USA där hon gör plié på ostadiga knän. Eller Vaslav Nijinsky, som går in i galenskapen efter att ha försmått en mäktig välgörare och blivit utkastad ur Ballets Russes.

Scenerna mellan den unge Nijinsky och hans älskare furst Vlov och senare Ballets Russes grundare Serge Diaghilev är för övrigt gudomligt sinnliga både till språk och miljö. Jag vet inte hur Backlén gör för att plocka åt sig språk och detaljer, men det känns, rikt, mustigt och mycket ryskt. Liksom interiörerna från Nurejevs barndom i det rurala Ufa på ryska landsbygden:

Vi åker buss till skogarna i Milovka, eller österut mot Bazievka, ibland ända till Klajaskovo i norr, där floden ringlar i serpentiner. En gång åker vi i Ramil Aksakovitjs lastbil, som luktar het olja och rullar i nerförsbackarna.

Pappan vill lära Rudik jaga och fiska, och så följer en jaktscen i skogen komplett med ryggsäck och mössa med öronlappar. Jag fylls av genuin beundran inför detaljrikedomen. Hur har Backlén kunnat föreställa sig allt detta så minutiöst, hur kan hon namnen, hur kan hon se framför sig hur floden ringlar? Jag är inte insatt vare sig i Ryssland eller balettvärlden, men det står fullständigt klart att Backlén är det, och att boken har krävt grundlig research.

Det är miljöerna snarare än de flyktiga personerna som fastnar i minnet

Och egentligen är det just miljöerna, snarare än de lite för flyktiga huvudpersonerna, som fastnar i mitt minne. För det som växer fram är en roman med dansvärlden, snarare än individen, i centrum. Miljön spelar huvudrollen, en miljö med ständigt nya tider och nya dansare och deras inbördes råddiga känslokoreografier; svettiga träningssalar, gruppsammanhållning, splittring, smärtor, försträckningar, penningbekymmer, passioner och sjukdomar.

Konstens perfektion mot livets tillkortakommanden

I bakgrunden tornar även Rysslands närhistoria nostalgiskt upp sig – sedd bl. a ur den unga Annas perspektiv – då Nationalbaletten 1969 gör en studieresa till dåvarande Leningrad och bor på ”ett typiskt sovjetiskt Inturisthotell med valutabar och rubelbar, Beriozkabutik och argsint personal”.

Så kan man säga att det här är en roman om en värld – och kanske om en tid? Ja, det kan man, tycker jag. Det här är en bok som talar till mig ur ett brett perspektiv, om stora, universella frågor. Om människans namnlösa längtan. Om konstens och konstnärens villkor. Och då blir det också en roman om klyftan mellan drömmens – dansens, konstens – skira perfektion och det verkliga livets klumpiga tillkortakommanden.

Fysiken når sällan upp till metafysiken, inte heller när det handlar om kärlek. På scenen har den gudalikt snygge dansaren Janko en fast hand kring Annas midja och en annan kring hennes lår, men i kulisserna får hon stå utanför duschrummet och vänta medan han blir påsatt av en sunkig elektriker. Att vara kvinna och bli ignorerad för att männen omkring en begär varandra är en av bokens smärtpunkter. De få heterosexuella samlagen beskrivs som påfallande korta och otillfredsställande, medan de homosexuella visserligen är härligt lustfyllda men samtidigt innehåller ett element av förnedring.

Kontrasten mellan dröm och verklighet finns också i beskrivningen av konstnärens ekonomiska villkor

En liknande stark kontrast mellan dröm och krass verklighet finns också i beskrivningen av konstnärens, i det här fallet dansarens eller kompositörens, ekonomiska villkor. Redan på första sidan oroar sig Tjajkovskij för att bli utan pengar; ”Jag har börjat befara att jag håller på att förlora min långvariga mecenat. I så fall kommer jag att vara fattig som en kyrkråtta…”. Både han och Anna brister vid något tillfälle i gråt vid tanken på pengar; Tjajkovskij av lättnad då han till slut blir kontaktad av sin mecenat, och Anna, hundra år senare, i uppgivenhet över att aldrig ha tillräckligt med pengar för sin son.

Här tar Backlén – som jag f.ö. har hört får förtjäna sitt uppehälle som eftistant – upp den ständiga växelverkan mellan upphöjdhet och förnedring, glamour och ren fattigdom, som konstnärskapet ofta innebär ännu i våra dagar. Prostitution är också ett ord som kommer för en, t.ex. när det gäller den unge Nijinskys förhållande till mäktiga manliga beskyddare. Money talks, bullshit walks… och som ensamförsörjare kan jag inte heller annat än känna en våg av renaste tacksamhet varje gång någon ids lyfta fram att vi har det knapert.