Karma

När även Helsingfors sent omsider blivit en modern mångkulturell stad känns det bra att det uppmärksammas också i den finlandssvenska litteraturen. Kulturmöten- och krockar är temat för Marianne Backléns senaste roman Karma.

Backlén är själv praktiserande Soka Gakkai -buddhist och buddhismen har spelat en viktig roll i hennes tidigare romaner. Så även i denna, vilket redan titeln antyder. Karma är buddhismens lag om orsak och verkan. ”Karma det är som ett osynligt, fint nät som lägger sig överallt i ens tillvaro. Allt det som plågar en och vållar en smärta beror på karma, men också det som gör en lycklig. Allt det som man vill ha, men aldrig kan få, är karma och tvingar en att gå vidare i sitt liv.”

Men Karma är också namnet på den unga tibetan som läsaren möter i boken. De andra huvudpersonerna är finlandssvenska Camilla och hennes två adoptivbarn Teran och Keisha samt den unge homosexuelle skådespelaren Jani. Vi får också möta den finlandssvenska konstnärinnan Stina, hennes dotter Maria och den nigerianske invandraren Chike.

Åtta personer i åtta berättelser där kapitlens underrubriker utgör steg i buddhismens åttafaldiga väg: rätt åskådning, rätt beslut, rätt tal, rätt gärning, rätt näring, rätt strävan, rätt tänkande och rätt meditation.

Personernas öden går in i varandras. De möts i ett Helsingfors av idag, där främmande kulturer utgör en del av vardagen. En rikare men ibland också svårare vardag som avtecknar sig i deras berättelser. Svårigheterna skildras särskilt i mötena mellan afrikanska män och finländska kvinnor. Möten som präglas av en ömsesidig oförmåga att nå fram till den andra. Det mesta i förhållandena sker på männens villkor och barnen kommer ofta i kläm.

Det här skildras på ett starkt sätt i Stinas berättelse ”Grå och svart akryl på duk.” Hon lever tillsammans med den jamaicanske Anthony och kämpar för att få tiden att räcka till för sitt konstnärsskap samtidigt som hon ensam får ta allt ansvar för de tre barnen. ”Hos Anthony accepterar jag vissa drag som jag aldrig skulle acceptera hos en europeisk man. // Jag ser andra kvinnor, som bor tillsammans med karibiska och afrikanska män, begå precis samma fel. Det är nästan som om vi tillät våra män vissa friheter för att vi känner oss skyldiga, som om vi med vår egen liberala inställning försökte sona alla de synder som våra europeiska förfäder begick.”

I Chikes berättelse får vi mannens syn på det hela: ”Finska kvinnor har alltid bråttom. De klagar jämt över att tiden inte räcker till. Varför vill de ha barn när de aldrig har tid att vara tillsammans med dem? Deras karriärer kommer alltid i första hand. En god mor stannar hemma med sina barn och sköter om dem utan att knysta”.

Personernas berättelser är skrivna i jag-form. Det är intressant att som läsare få höra personernas egna röster, efter att först ha skymtat dem som bifigurer i de andras historier. I vissa fall riktar sig deras berättelser till en bestämd åhörare, Camilla vänder sig till exempel till en bortgången studiekamrat och Chike till sin vän Joseph.

För det mesta fungerar det här framställningssättet och personerna blir levande. Men någon gång blir det lite konstlat, som när Chike kommer med generaliserande förklaringar till sitt eget beteende: ”Vi afrikaner har ett stänk av fetischism inom oss, jag kunde inte låta bli att smeka raden med de tvådelade dräkterna, som hängde i min hustrus klädskåp” eller ”Jag tror Jani är bög, vilket i och för sig inte stör mig, för vi afrikanska män uppskattar manligt sällskap och för oss är det naturligt att umgås med en krets av män, som står oss nära”.

Marianne Backlén har själv visats längre perioder på Jamaica och hennes bok Hundarna i Kingston utspelade sig där. Jamaica är också närvarande i den här boken. Camillas båda adoptivbarn och Stinas sambo Anthony kommer därifrån, dessutom spelar en Jamaicaresa en viktig roll i Janis berättelse. Läsaren får se ett Jamaica bortom turistklichéerna. Här är det turisterna som är främlingarna.

Förutom mötet med buddhismen, som i alla fall för Camilla utgör en trygg hamn, är det en ganska mörk bild av kulturmöten som ges i Karma. Backlén beskriver hur vissa finländska kvinnor till och med är villiga att godkänna kvinnlig omskärelse för att anpassa sig till mannens kultur.

För att verklig tolerans ska kunna uppstå i ett mångkulturellt samhälle, krävs antagligen att man inte tabulägger kulturkrockar. Marianne Backlén ställer i Karma viktiga frågor om toleransens gränser och värjer inte för de problematiska sidor som både vår egen och invandrarnas kulturer innehåller.