En riktig famlij

En riktig familj är Marianne Peltomaas andra roman med adoptionstema. I den första, Resan (1998) stod adoptionens praktiska detaljer, själva adoptionsprocessen och mognandet till förälder, i fokus för berättandet. I denna fristående fortsättning möter vi åter Anna och den nu nästan tonåriga Nora, som tillsammans har nått fram till ett beslut om att adoptera ett syskon till Nora från hennes ursprungsland Colombia. Efter en förhållandevis snabb och smärtfri process blir lille Pablo medlem av den enbergska familjen och här börjar den egentliga berättelsen om den mödosamma vägen till ”en riktig familj”.

Bokens titel är kittlande provocerande i sin samtidiga självklarhet och mångtydighet. Vad är egentligen en ”riktig” familj och vem har rätt att definiera den? Klart är att Annas, Noras och Pablitos lilla kärnfamilj inte är av den traditionellaste sorten. Peltomaa har dessutom kryddat bokens familjeförhållanden med en del ovanliga relationer, t ex Noras gudfar och Annas bästa vän Hannu, som i själva verket är Annas ex-pojkvän men numera homosexuell. Annas mormor och farmor som på sina ålderdomsdagar lever i ett så symbiotiskt förhållande med varandra att de i Noras ögon blivit till en person – fammomommo, är ett annat exempel.

Peltomaas tydliga intention är dock att visa hur vanlig denna definitionsmässigt sett ovanliga familj egentligen är. Med stark verklighetsförankring skildrar Peltomaa den enbergska familjevardagens mödor och besvär. Anna och Nora konfronteras på ett sätt som säkert är igenkännbart för varje tonårsförälder och barn. Anna själv lider av det så tidstypiskt dåliga samvetet över att inte räcka till. I boken skildras överhuvudtaget mestadels de små händelser och känslor som vardagen består av.

Peltomaas stil är pratig men fungerar ändamålsenligt. De stundom långa och osovrade dialogerna fyller en funktion genom att ge texten den trovärdiga vardagliga prägeln. Det vardagsnära språket understryker också bokens huvudtema. De definitivt starkaste och mest sympatiska skildringarna är just de om Annas och barnens vardag.

Peltomaa använder ett berättargrepp där flera parallella röster tvinnas in i historien. Anna är huvudberättaren, men även barnens samt ett antal mindre bi-berättares röster hörs. Tyvärr bidrar detta berättarperspektiv istället för mervärde till att stundom urvattna texten. Framförallt den finska missionären Elina Nokelainens historia känns lösryckt i helheten. Frågor om fattigdom och medmänskligt ansvar som är tänkta att diskuteras genom hennes perspektiv är för stora och viktiga för att behandlas i ett bistråk.

En annan svaghet – om än bara en detalj – är då Anna ger sig in i ett resonemang om kulturell tillhörighet. Där förfaller texten till ett besvärande naivt och förenklande essentialistiskt tänkande. Anna och barnen besöker en mångkulturell festival och Pablito börjar ivrigt dansa till trummusik framförd av tre afrikanska män. Anna tolkar detta som ett utslag på Pablitos genetiskt inbyggda anlag för rytmer: ”De stannade upp en bit från trummorna och Anna glömde allt annat. För här, inför hennes ögon, knöts ögonblickliga och självklara band av tillhörighet och samförstånd./…/ Gambia mötte Etiopien, mötte Colombia, deras rytm blev den uråldrigt samma.” (s 218) Som adoptionsförälder funderar Anna givetsvis på hurdant liv Nora och Pablito hade kunna få om de hade fått växa upp i sitt ursprungsland. Men de tankarna spårar här ut i ett oändamålsenligt romantiserande. Detta är synd och lite överraskande då boken annars präglas av en levnadsvis nykterhet och avsaknad av dylika stereotypier.

Bokens absoluta styrka och stora förtjänst ligger i de insiktsfulla observationerna om vad det innebär att vara förälder, om det livslånga ansvaret men också den livgivande kärleken. Detta oavsett sättet på vilket man blivit förälder.