23:23

Marie Silkebergs femte diktsamling sedan debuten 1990 heter 23:23 och väcker många frågor hos läsaren. Det är sällan man möter så öppna dikter, öppna både när det gäller innehåll – i den mån man kan tala om innehåll i de här dikterna – och när det gäller utformning. Motiven i dikterna i 23:23 är företrädesvis en kärlek och ett dödsfall. Men de är formulerade som ögonblicksbilder, inte berättelser, och de väcker snarare frågor än känslor eller upplevelser hos läsaren. De är bilder som fastnar på näthinnan, men frågan är om dikterna fortsätter leva ett liv i läsarens sinne.

Silkeberg har varit verksam också som dramatiker och översättare. Man kan tänka sig att detta har satt spår i det sceniska sättet att framställa det hon skriver om. De flesta dikterna i 23:23 är korta prosadikter på några rader. Här företas en resa, här finns fraser på många olika språk: svenska, engelska, norska, ryska och franska. Dikterna blir tillsammanstagna som en karta över ett öppet landskap, där man som läsare hela tiden känner sig lite nervös över att gå vilse. Förstår jag? Vet jag var jag är? Vart skall jag sen gå? Dikterna är också snarare en karta, ett schema eller en konstruktion än ett levande föränderligt landskap.

Vägen, inte målet

Att ha en matematisk utsaga som titel passar därför väl in i sammanhanget. Silkeberg visar vägen, men aldrig målet. Hon visar vad man ser, vad som händer och vad som sägs, men sätter aldrig in de olika upplevelserna i ett sammanhang. På det sättet är hennes diktsamling utmanande och kan kännas som en provokation.

Ungefär i mitten av boken finns också en dikt som är skriven lodrätt (med slutraden ”i´m not safe” längst ut mot högermarginalen). Den får mig att tänka på flaskpost, ett kryptiskt budskap, kanhända ett rop på hjälp, man liksom kan hälla ur en flaska, för att sedan dechiffrera – igen osäker på om man har förstått meddelandet rätt. En dikt har raderna i kors över varandra, som om man klippt ut raderna och hällt dem över ett papper. Hon experimenterar på motsvarande sätt med motiv. Samma motiv återkommer gång på gång, i olika sammansättningar formulerade på nästan samma sätt.

Ögonblicket blir en plats

Boken är illustrerad av maken Mikael Silkeberg. Hans fotocollage är som fotonegativremsor med bilder ur svartvita filmer. Bilderna stöder dikterna, kanske mycket för att båda är fragmentariska ögonblicksbilder. Ibland förefaller det som om hon ville lyfta fram just fragmentet, visa att det är det enda som återstår av vår, eller hennes, tillvaro. Olika tidsplan, olika platser och händelser läggs över varandra. Marie Silkebergs dikter är visuella, de visar på platser som här i inledningen till dikten ”Inte hitom inte bortom”:

”En järnskog, en skugga. Det lät som om du talade med. Ett apokalyptiskt tecken. Katstroftillståndet. Mjölken över skulderbladet. Do you recognize this street? This figure? Ljuset. Against ground. Vävnaderna. Glödlampan. En liten stråle. Mångsträngad. Långt inne i. Kollektivnätet, stationerna. Tränger in i. Skriken. I en obegriplig relation. I perspektivets slut”

Fragment och spegling

Dikterna och bilderna blir en slags röntgenbilder eller kartor över tillvaron: Vem är jag? Vad består jag (och mitt liv) av? Hur hänger de olika delarna ihop? Bilderna är inte bara orörliga, de är också kusliga, liksom döda och stela. Tillvaron hotas hos Silkeberg av sönderfall samtidigt som dikterna drömlikt strävar efter att ge den en mening, drömmens absurda men samtidigt absoluta, logiska sammanhang. Enligt ett annat sätt att närma sig dikterna visar de på det fragmentariska i tillvaron och vårt sätt att uppleva den – både nu och i tillbakablickar. En av de mest diktlika dikterna i början av samlingen lyder så här:

”Ett meddelande långt inne i kroppen, långt inne i språket, bildvärldarna. Lyktstolparna, lyktorna. En plötslig stöt av saliv mot svalget. Intensiv. I höga i-toner. Nummerskyltar. Sjöjungfrun. Den bara handen. Vikta kroppar. Vit pornografi. Jag tänkte. Resten av mitt liv kommer jag att leta efter detta ögonblick.”

Själva titeln 23:23 väcker också frågor. Man kan se den som en spegelbild, som ett tal eller en utsaga där svaret =1, då blir den än mer symmetrisk och mönsterlik. I den meningen är Silkebergs diktsamling en enhet man kan se som en meningsfull helhet. Diktsamlingen som helhet har också något av en matematisk utsagas gåtfulla skönhet över sig.