Osebol

Journalisten Marit Kapla intervjuade nästan alla vuxna i sin gamla hemby Osebol som ligger i norra Värmland, i en dal vid Klarälven. I boken Osebol berättar 42 personer om sina liv och sin vardag i byn; de talar om pensionärsdagar, om jobb och skola, om varför de vill bo kvar trots att affären stängt, det är långt till skolan och bron vid byn har tagits ur bruk.

Kapla har förvandlat intervjuerna till ett slags dokumentär poesi. Det fungerar inte bara bra utan strålande. Jag är trollbunden från början till slut. Att det blir så bra vittnar om att Kapla behandlat det som utan tvekan varit ett omfattande material med ett både språkligt och emotionellt gehör. Personerna hon intervjuat berättar om alldagliga saker och om mera dramatiska episoder, om toscakakor, om kriget, om hur det är att jobba i äldreomsorgen.

Här laddas orden med märkvärdig kraft, en språklig förtätning sker. Orden omges med rymd

Intervjuerna må ha varit hur pratiga som helst, men här laddas orden med märkvärdig kraft, en språklig förtätning sker. Orden omges med rymd. När man läser känner man sig som personen som just flyttat till Osebol med flyttlass och allt en kall höstdag och tittar upp på himlen, landskapet öppnar sig: ”Vintergatan var / som en stjärnbarriär över himlen”. Upplevelsen av vidöppen rymd tror jag också hänger ihop med att man får ana sig till sammanhangen som omtalas. Personerna placeras inte in i någon förklarande kontext.

Mångdimensionell karta – känslan av att upptäcka byn

Det är kongenialt att Kapla valt att låta en stiliserad karta över byn Osebol ingå i boken. I samband med varje intervju återkommer kartan, med personens hus markerat. Det är som att den stiliserade kartan kommer till liv under läsningen. Man har känslan av att gå från hus till hus, upptäcka byn och utsättas för den förvirring det kan innebära när man kastas in i ett sammanhang man inte känner; stiga innanför tröskeln hos en främmande person, bli bjuden på kaffe och mötas av en störtflod av berättande. Kapla som kommer från byn är ju bekant med många av personerna, men detta anar man bara. Hon själv hörs inte i boken.

Sen förändrades allt. Fabriken som tillverkade spånplattor gick omkull. Slalombacken växte igen

Med början i de hus där de olika personerna bor gör sig läsaren en bild av bygden och dess historia. Osebolborna berättar om kriget och de militärer som funnits där då. Om skogen som spelade så stor roll för trakten: man avverkade, sågade, mätte och flottade virke längs Klarälven. Sen förändrades allt. Fabriken som tillverkade spånplattor gick småningom omkull. Slalombacken som drevs av frivilliga växte igen, en finare fanns längre bort. Nya företag startas, man provar på idéer och projekt. Livet går vidare.

Byborna pratar om varandra, om människor de umgåtts med, om folk de jobbat tillsammans med, om hur man som barn umgicks med dem som råkade finnas till hands. Man läser om personer som inte lever längre, men de lever vidare i människors hågkomster. Urban, 1976, kommer ihåg affären som har stängt och vad den betydde för byn:

Sammanhållningen är inte
som den varit.

Som när affären var
och hemfölkan var kvar.

Det var som en samlingspunkt
och all tål ve all.

Så är det inte längre.

Alf i Byggings kan jag sakna.
och Henry i Törngårn och Staffan.

Det är liksom ingen kvar.

Och i och med att affärn försvann
så ser man dem aldrig.

Alltid var det ju nån vid affärn.

Mångstämmighet, olikhet, gemenskap

Osebols mångstämmighet gör läsningen fängslande. Bilden av byn får fler skikt genom att berättelserna om bygdens förflutna är fästade i människors upplevelser av kontinuerlig förändring, med allt vad det innebär av nostalgi och oro för framtiden. Kapla skildrar hur byborna bryr sig om sin by och om varandra, och genom det börjar jag också bry mig. Boken får mig att tänka på den bräcklighet som ingår i att bry sig, och att det kan gälla så konkreta saker: att det finns för lite folk i räddningstjänsten eller att folk inte längre är intresserade av att arbeta ideellt. Som en av karaktärerna i Sara Lidmans debutroman Tjärdalen säger: ”Såvitt man bor i en by måste man bry sig”.

Kapla skildrar hur byborna bryr sig om sin by och om varandra, och genom det börjar jag också bry mig

I Kaplas bok handlar det mycket om gemenskap. Livet i en by kan göra dagens individualism så påfallande och så sorglig. Som en av personerna säger är det så lätt att bara sätta sig i bilen och köra iväg till det man nu har tänkt göra; var och en drivs av sitt. Det är svårt att ordna saker tillsammans. Anna-Karin, f. 1973:

Alla är upptagna med sitt

Det är egentligen hemskt.

Så upplevde jag det aldrig att det var förr.

Eller om det var
för att man hade mindre att göra
jag vet inte.

När jag läser inser jag hur olika de som intervjuas är. Byn framstår inte alls som homogen eller stillastående. Att boken är så bra som den är beror, tror jag, på att Kapla inte verkar ha haft någon viss bild eller idé om glesbygd eller avfolkning som hon själv vill fixera genom att använda byborna som medel för detta. De kommer till tals i sin olikhet. En del av dem har bott i Osebol hela livet, och har rustat upp hus som deras släkt ägt i många generationer. Andra har flyttat till byn senare. En hel del är födda i andra länder.

Byn framstår inte alls som homogen eller stillastående

Jag fastnar för Istváns berättelse. Han är född i Ungern 1943 och kom till Sverige tillsammans med några familjemedlemmar och tre bussar med ungerska flyktingar. Det var 1956. Han flackade runt, gick på Konstfack (”en knepig skola”) och hamnade år 1969 i Osebol, där han och ett gäng andra fria själar startade kollektiv. Byborna förhöll sig med en viss skepsis, men så småningom blev man delaktiga i gemenskapen. ”De fick se att det inte var så farligt.” Kollektivet gled isär när produktionen av träleksaker som man höll på med började gå med vinst. Det blev strid om vad man skulle använda överskottet till. István valde att bo kvar.

Jag känner mig inte riktigt
som en Osebolsbo
för jag är inflyttad.

Det tar några generationer
innan man blir inbodd.

För mig är det lite neutralt.

För mig är det legitimt att knacka på.

Att känna sig hemma, att trivas

Genom mixen av inflyttade och människor som bott i byn hela livet viras en rik fläta av beskrivningar av vad det innebär att känna sig hemma, att trivas. Man har sina olika erfarenheter av att ha bott på andra ställen. Att ha testat på att jobba i Stockholm med att ta bort graffiti på tunnelbanestationer, att arbeta på posten i Göteborg eller att driva möbelföretag i Holland. En person talar om hur bekvämt det är med butikerna i tätorterna. ”Men samtidigt – det här är ju hemma.”

Hos många finns det en beredvillighet att tala om varför de vill stanna i Osebol, trots allt. Det är frågan om ytterst jordbundna kärleksförklaringar. ”En är väl enveten och ska bo kvar.”, säger en. Och så här säger byggarbetaren Jan, f. 1966:

Jag trivs inte riktigt i en stad heller.

Jag vill inte sitta i nåt jävla villaområde.

Det är inte riktigt min grej det.

Jag vill gå hemma och skrota och dola.

Det är lite kämpigt.

Det är dryga veckor när en ska ligg bort på jobb.

Och inge yngre blir en.

Parallellt med detta finns en sorg över allt som gick i stöpet. Gemenskapen som inte längre finns, det finns ingenstans att samlas. Många upplever att kommunen svikit dem, att pengarna aldrig rinner till rätt ställe. Äldreomsorgen styrs av konstiga principer. Livet är bökigt med allt bilåkande som krävs för att gå i skola och jobba.

Livet ser helt annorlunda ut än förr, när människor hade djur, småbruk och arbete i skogarna

Livet ser helt annorlunda ut än förr, när människor hade djur, småbruk och arbete i skogarna. Konkreta saker, men också – livsvillkor. Många återkommer till att skogen inte längre spelar den roll som den gjort, att man inte längre förstår sig på bra virke. Bitterheten över att fabriken som tillverkade spånplattor inte längre finns återkommer genom boken. Åke, f. 1947, säger:

Vi bor mitt i skogen.
Där har du råvaran.
Det är jävligt konstigt
varför inte då en spånplatta
ska gå med förtjänst.

Än det lönar sig bättre att hugga här
och köra hundra mil.

Då tänker de inte värst mycket på miljön.

Du har sågverk.

Det går att förädla
och göra lister
göra allt.

Men det går inte.

Alltingen ska härifrån.

Periferin förskjuts när landsbygden får tala för sig själv

Osebol handlar i högsta grad om glesbygd men här finns inga klichéer. Människorna som intervjuas bemöter själva det de upplever som problematiska förhållningssätt till livet utanför staden. Att den som bor på landet behöver något sorts specialskäl för att göra det. Att det är landsbygden som behöver försvara sin rätt att överhuvudtaget existera. Osebol är en viktig bok eftersom bilden av ’glesbygden’ ofta skapas av människor som inte bor i den, men som, ibland på ett (omedvetet) lite föraktfullt sätt, oroar sig för ”det bortglömda folket”. Detta bortglömda folk som allt emellanåt antas vara stumt – det kan man ju begrunda när man läser den här 800-sidiga boken. Osebol – en bok med spjärn i, nåt som gör att jag inte upplever den som pessimistisk.

Där det vanliga perspektivet är att stadsbor uttalar sig om landsbygden, periferin, sker här en på alla sätt hälsosam förskjutning. Det är staden som framstår som perifer, och Osebol är centrum, i boken och i hur personerna som intervjuats beskriver sina livs förlopp; att de dras tillbaka till byn. Byborna talar om den stress de känner när de åker in till stan, de nämner ensamheten i stan och hetsen att jobba och tjäna pengar.

Vissa tar avstånd från asylsökande genom nästan ordagrant samma formuleringar som de har om vargen

Gemenskapen i byn belyses från många olika vinklar, i olika stämningar. Här finns så många olika röster om vad det betyder att vara en del av byn. Asylboendet i trakten ses av vissa som något hoppfullt för byns framtid. ”De är ju ett ansikte i bygden. / De hör till bilden här. De är alltid lika glada när de kommer och hälsar.” Några bybor påpekar att de asylsökande livade upp restaurangen och skolan. Men samtidigt, säger en lärare i skolan, är flyktingarna ofta unga människor som blir deprimerade av att känna sig isolerade. Andra förknippar flyktingarna med problem och kulturkrockar. Vissa tar avstånd från asylsökande genom nästan ordagrant samma formuleringar som de har om vargen: de hör inte hit, de inkräktar, de måste bort.

Lyssnandets konst – en bra lyssnare uppfattar nyanserna

I författarintervjuer har Kapla förankrat sin bok bland världslitteraturens verk: Svetlana Aleksijevitjs dokumentära böcker, Charles Reznikoffs vittnespoesi och Edgar Lee Masters gravdikter i Spoon River Anthology. Utmärkt sällskap. På svenskt håll finns det förstås en lång rad poeter som samplar, bearbetar befintligt material och jobbar med en dokumentär form. Kapla är ju också långt ifrån ensam om att beskriva avfolkning och livet i glesbygden. Det har skrivits mycket bra saker om detta under de senaste åren. Jag tänker bl.a. på David Väyrynens komplexa och vackra bok Marken.

När jag försöker fundera på vad det är som gör boken annorlunda kommer jag fram till att det är hur dikterna får en att stanna upp inför hur byborna talar om olika saker. Inte som ett främmandegörande av språket, utan mer som ett sätt att låta bybornas värld träda fram i dessa ibland fragmentariska monologer. Dikternas talspråklighet bär upp flödet av minnen, reflektioner och påståenden. Kapla har ibland valt att ta med de dialektala uttryck byborna använder, och detta är viktigt för textens ton.

Dikternas talspråklighet bär upp flödet av minnen, reflektioner och påståenden

Det är anmärkningsvärt att bybornas namn alla står uppradade bak på bokpärmen. På sätt och vis känns det lite tokigt att säga att Kapla ”författat” boken och att intervjuerna utgör ”råmaterial”. Hennes roll är inte heller bara förmedlande. Det förstår man när man tänker på vad som förmedlas. Det är så mycket mer än berättelser om en liten by, Osebol vittnar om lyssnandets konst. En bra lyssnare förmår inte bara i en ytlig bemärkelse återge vad som sagts, ungefär som en transkribering där allt finns med. Boken påminner en om att en bra lyssnare hör nyanserna, uppfattar tonlägen, urskiljer spänningsfälten. I intervjuer har Kapla berättat att det var en kollega till henne som uppmärksammade henne på de poetiska kvaliteterna i materialet. Vad syftar det ’poetiska’ på här? Som jag ser det – lyssnandet; att orden får liv, ges liv. Boken tar vara på möjligheten att bli varse det poetiska som finns i hur vi i vardagslag talar. Det gäller bara att lyssna efter.