Poesi, konstmusik, experimentell teater… vad som helst som ingår i en modern kulturell kontext, vilken inte är en del av populärkulturen – med undantag av den alltid omtyckta romanformen – är än mer marginaliserad i de stora anglosaxiska länderna än hos oss i Skandinavien.

Det beror knappast endast på att de moderna konstformerna upplevs som svårare, mer intrikata, avantgardistsiska, utan även på det retrospektivt sett åtminstone på ytan indifferenta sättet att se på världen, livet och människan, som ofta kännetecknar dessa konstformer sedan några decennier. Likväl lever denna moderna poesi ett intensivt liv inom sina egna ramar.

Den mångfalt prisbelönade Mark Strand, poet, översättare, konstboks- och barnboksförfattare, född 1934, en av sextio- och sjuttiotalets stora förnyare av amerikansk poesi, hör definitivt till de mest lågmält betraktande, men på senare år även mer intensivt analytiska författarna. Översatt till många språk, något av en erkänd mästare i USA, professor, lärare, är han i dag något av en estetikens guru, en självklar auktoritet.

Ledigt, exakt språk

Endast två av hans verk finns i svensk översättning, Berättelser om våra liv, och nu den av Stewe Claeson lyhört tolkade Det pågående livet. Det är lite, med tanke på Strands betydelse, och med tanke på att det finns något nordiskt, avklätt, klart, smidigt i hans poesi som torde tilltala de flesta av oss skandinaviska läsare. Även om man inte tillskriver sig själv en väldigt distanserad syn på liv och konst, som alltså Mark Strand i viss mening gör, kan man inte undgå att fångas och fascineras av det målande, berättande, överklivande och exakta språk och de lediga språkliga medel som Strand använder sig av och som är omedelbart tilltalande.

Strand är också, i äkta sextiotalsanda, om man så vill, en poet som lyhört och sensitivt fångar upp och återger ”oss alla” – hans texter är väldigt sällan oåtkomliga, esoteriska eller svårfångade. En oftast enkel och karg, men en även ibland blomstrande och komplex natur är ständigt närvarande på det sätt som nästan bara fina amerikanska poeter behärskar. Det är inga storstilade och böljande fält och tankesprång som hos Walt Whitman, utan snarare tidstypiskt 1900-tal: som hos Louise Glück, eller som hos min egen favorit, den yngre, postmodernt färgstarka men oerhört minimalistiska Kathy Fagan. Kanske är Mark Strand också i ganska stort mått en stilistisk arvtagare till modernismens mästare Wallace Stevens, även om dennes temperament och inre värld nog befinner sig på ganska långt avstånd från Strands.

Noggrant tolkad

Stewe Claesons noggranna tolkningar av The continuous life, som boken heter i original, bjuder på resor in i språkets och berättelsens, kortprosans, mini- eller mikroessäns kärna: det handlar om att se livet som tillfälligt, långt, kort, vackert… allt från ett gammalt strävsamt pars resa till ett party i Hollywood där man dansar till The Platters, men mer i grått än i färg, eftersinnande, med fokus på alltings definitiva förgänglighet, samtidigt som författaren uppenbart njuter av språkets möjligheter att som en kameleont byta från passivitet till aktivitet, från betraktande till deltagande. I pastischen, kommentaren, parafrasen ”Gregor Samsas brev till H.” skriver Strand bland annat:

”Detta är människans villkor. Vi är medborgare i en värld endast när vi söker oss till nästa; vi är ständigt landsflyktiga, vi lever utanför det som är möjligt, skapar själva de villkor som stänger oss ute, och hoppas alltid kunna besegra dem.”

Boken innehåller även ett sympatiskt och väl avvägt efterord av översättaren Stewe Claeson.

Dela artikeln: