En sorts värme

Jag börjar läsa Mårten Westös novellsamling utan klara förhandsförväntningar, men med en god portion nyfikenhet. Veckan innan har jag sett David Hares pjäs Blue Room på Viirus, och efter att ha läst baksidestexten och de två första novellerna tänker jag att de verkar att ta avstamp i en klart manlig och kvinnlig rollproblematik, utformad i kärnfulla monologtexter som kunde ha suttit utmärkt på scen. ”Hemmapappan och karriärkvinnan”, kallar jag på prov kontrahenterna i den första historien, ”Sufflösen och dramatikern” den andra.

Nästa berättelse, ”Det finns ett glasklart ögonblick där vi alla grumlas”, får mej att tänka om beträffande vad boken egentligen handlar om. ”Kvinnan och flickan/ kvinnan och döden?” försöker jag valhänt definiera den frånvaro i förhållande till vilken den kvinnliga huvudpersonen agerar, men också bilden av henne själv präglas av ett slags frånvaro, som om den sammanhållande kraften i jaget saknas. Här är det inte längre fråga om ett sammanbrott ur vilket man eventuellt kan resa sej på nytt, utan om ett liv som trasats sönder och inte längre går att laga. Historien har lagts i munnen på en berättare som återskapar den frånvarande huvudpersonens berättelse i ett direkt tilltal: kvinnan som i slutet av berättelsen har klättrat upp på fönsterbrädet kallas genomgående ”du”.

På gränsen till sammanbrott

Alla historierna är lätt kusliga i sitt inkännande perspektiv, där den talande rösten visar sej komma från mänskor som befinner sig i närheten av ett sammanbrott. Hos mannen i den första novellen är sammanbrottet bara antytt i berättelsens slut som en visserligen överskuggande möjlighet, medan mannen i den sista novellen befinner sej alldeles på tröskeln till ett förhållande som först långt senare kommer att visa sej ödesdigert. I några noveller gestaltas ett svek ur berättarens/svikarens synvinkel. ”Man är väl bara mänska” fokuserar på berättarens relation till ett mobboffer och mynnar ut i den katastrof till vilken han är medskyldig: ”…det måste ha varit då som man plötsligt började misstänka att det inte fanns nån Gud, för det fanns ingen som hade kunnat stoppa det som sen hände”.

Samma stämning av psykologiskt determinerad tragedi finns i ”Ändhållplats”. Den ryckiga berättarrösten tillhör en utifrån sett vuxen man vars feghet, svaghet och patologiska oförmåga att leva sej in i den lilla pojkens utsatthet efterhand blir allt mera uppenbar. Hans enkelspårighet känns trovärdig men blir kanske alltför entydig: det är svårt att riktigt orka leva sig in i berättarjagets svekfullhet utan att frestas att ta avstånd från hans verklighet.

Berättelsen – en hållpunkt

Den kanske ljusaste novellen i samlingen handlar om en kvinna på resa med sin dotter, som visar sej vara på flykt från en våldsam make. Hon ser tillbaka på stegen i relationsdansen som lett till den punkt där hon nu befinner sej, utan ens en karta för att kunna orientera sej i främmande land. Rent konkret befinner hon sej utan hållpunkter, och ändå inte helt, för hon har sin berättelse, och det finns ett vagt antytt hopp i det sista stycket, i mötet med dotterns saktmodiga ögon.

I ”Det är någonting besynnerligt med dem ikväll” flyttas läsarens uppmärksamhet mellan pojkens krampaktiga smygtittande på det aningslösa familjelivet i lägenheten mittemot och hans återhållna lyssnande till faderns våldsamma framfart mot modern bakom den stängda dörren. I slutet vrids dörrvredet om och han kramar fickkniven i ena handen och systerns-incestoffrets hand med den andra. Det här är här som ett motstånd mot den kumulativt uppladdade dramaturgin börjar göra sej kännbart: det är som om Westö inte riktigt litar på att den skickligt uppbyggda smygande kusligheten räcker till för att övertyga läsaren, utan drar åt skruven ännu ett varv för säkerhets skull. För mej känns slutet på den här historien som overkill.

Tilltro till berättandet

Mina invändningar är ändå obetydliga i jämbredd med helhetsintrycket av en novellsamling som efterhand ter sej allt mera imponerande i sin envetna beslutsamhet att inringa den centrala smärtpunkten i mänskliga relationer, den som handlar om kärlek, svek och beroende. Det finns en paradoxalt upplyftande kvalitet i dessa historier där det fasansfulla som regel aldrig blir tydligt uttryckt men gör sej tydligt kännbart i texten. De förmedlar en tilltro till själva berättandet som akt, en motvikt till den blinda förstörelsen, ett vittnesbörd där språket och förståelsen blir något meningsbärande.

Den längsta historien berättas av kvinnan på mentalsjukhuset som skriver på små lappar som hon sedan bränner: ”Ingenting ska bli kvar av mig. /…/ Det blir min sista hämnd på världen.”

I sin skissartade uppbyggnad, genom snabba associationer och antydningar, växer berättelsen ut till ett slags fallbeskrivning. Vi får veta en del om hennes bakgrund och livshistoria, om hur den bristfälliga förankringen i tillvaron och oförmågan att vara förälder gått i arv från moderns sida, och hur den kärlek som funnits och kanske fortfarande finns mellan henne och mannen inte räckte till för att ge henne fotfäste på livets sida. Framför allt talar hon till dottern som hon lämnat eller svikit genom att gå in i sjukdomen, vägen utan namn.

Det är här det väsentliga i boken utspelar sej, på vägen utan namn, på väg in mot ett tätnande mörker. Språket finns fortfarande kvar som möjlighet, men det knyter an till det förflutna, inte till framtiden. Det är språkets och drömmarnas trådar som håller personerna fast vid de människor som en gång har varit betydelsefulla, annars skulle de falla fritt; men det är trådar som är på väg att upplösas. Kvinnan som skriver nattboken på sina små lappar drömmer fortfarande om att dottern skulle kunna hitta henne på den väg där hon befinner sej och leda henne tillbaka, men hon förstör samtidigt de budskap som skulle göra det möjligt att förstå:

”Hela natten har jag skrivit, radat ord på ord.
Men jag tror inte längre att det hjälper.”