Den danska författaren, läraren och redaktören Martin Glaz Serup sätter i sin lilla essäbok Läsplatser ord på det som i sig är rätt självklart, men som sällan sägs ut: Våra läsupplevelser är till stor del fysiska till sin natur. De är bundna av förnimmelser och känslors avtryck i våra kroppar (”Dessa två diktböcker har jag nyligen läst [på nytt] och de fortsätter vara levande i mig, de fortsätter att bli lästa, de läses i min kropp”), men också av den plats de äger rum på, de människor vi omges av eller den ensamhet som råder där läsaren är.

Att läsa är att resa

I boken Läsplatser möter läsaren Glaz Serup på resor, på olika håll i hans hemland Danmark, på krogar och caféer, på stolar och i sängar. Bland minnen och nya livssituationer, expartners, nya partners och barn.

Också läsupplevelser kan ändra på vårt perspektiv

Nya vistelseorter ger oss tillgång till nya upplevelser, både utifrån och inifrån. De får oss att se på omgivningen och oss själva ”med nya ögon”. Också läsupplevelser kan ändra på vårt perspektiv.

Boken Läsplatser är indelad i korta, orubricerade avsnitt om ett par till några sidor, det är en luftig bok. De utgår från plats och omgivning, läsning, sällskap och stämning – ibland rumstemperatur. Till exempel vistas han i Villa Kivis gästrum i Helsingfors där han skriver och läser Lars Noréns dagböcker. Den första snön faller och han tänker på Aleksis Kivi – som han aldrig läst. Men han funderar på Sju bröder.

Läsa på sidan om

I ett hus han bott i med sina barns mor läser han högt Bröderna Lejonhjärta. Hans barn är egentligen för små för att höra berättelsen, men läsaren blir rörd och hans röst konstig. Han identifierar sig med Jonatans lärare (”Din gamla skolfröken kommer aldrig att glömma dig”), känslan förs över från bokens lärare och elev till högläsaren och hans barn, åhörarna.

Snart fortsätter de med någon annan bok. Läsplatsers signum är flyktighet. Också läsningarna är förbiglidande upplevelser.

Läsplatsers signum är flyktighet. Också läsningarna är förbiglidande upplevelser

Glaz Serup uppehåller sig sällan vid böckernas litterära kvaliteter eller innehåll, han analyserar dem inte utan nöjer sig med att tangera dem. På det sättet är han realist. Den som regelbundet ägnar sig åt nöjesläsning vet att det är så här många av våra läsupplevelser ser ut: Vi skummar, hastar vidare. Det betyder inte alls att de är betydelselösa, så småningom kommer läsningarna att bilda ett associativt flöde i våra tankar och minnen. För Läsplatser handlar mer om läsningar än om böcker. Litteraturen har en mer varaktig beskaffenhet, boken finns ju kvar efter att den slagit igen.

Intimitet och anspråk

För att tillåta mig att ta in på ett stickspår och referera till Kalle Puolakkas (docent i estetik vid Helsingfors universitet) insändare i Helsingin Sanomat den 26 januari 2020. Han skriver ett inlägg i diskussionen som introducerades av Peter Mickwitz och fick en fortsättning av bland andra Laura Lindstedt, om ljudboken som litteratur. Puolakka hänvisar till att litteraturen länge varit en berättartradition. Den enskilda läsningen är på sätt och vis en enmansföreställning för en enmanspublik. Detta gör läsningen till en personlig och intim upplevelse.

Den enskilda läsningen är på sätt och vis en enmansföreställning för en enmanspublik

Jag läser gärna Läsplatser, men jag blir också provocerad. Det kan bero på att författaren ställer sig mellan boken och mig, att han emellanåt känns för anspråksfull. Kanske Glaz Serup ibland hade kunnat ta paus för att släppa fram och lyfta upp de författare och böcker han läser på ett mera synligt och handgripligt sätt? Kanske han kunde ha glömt sig själv, som läsare?

För trots att jag läst de flesta av de författare (Franz Kafka, Marcel Proust, Lars Norén, Wolf Erlbruch, Astrid Lindgren, Steinar Opstad, Pentti Saarikoski, Gertrud Stein med flera) som det refereras till i boken och trots att jag till fullo håller med om bokens kungstanke om att platsen förankrar våra läsupplevelser och vice versa, att vi associerar vissa platser med böcker vi läst där, så blir många avsnitt i boken märkligt stumma för mig, andra känns nästan påflugna.

Den undangömda författaren

Det är förresten på ett sätt signifikativt att den lilla boken saknar register över de författare som finns omnämnda i Läsplatser. Om syftet med att skriva boken varit att lyfta fram läsning och läsaren hade en mer inträngande behandling av ämnet varit till fördel. Vad hände, hur och varför?

Stewe Claesons översättning från danska till svenska känns saklig, följsam, som gjord med lätt handlag – en god översättning som inte gör väsen av sig och som därför kan betraktas som välgenomförd.