Skymningsland

Martin Högstrands debutbok Skymningsland är uppbyggd som en rysk matrjosjka-docka.  Den unga journalisten Marcus träffar pianisten Daniel på en fest. Efter det tar Daniel kontakt med Marcus och avslöjar lagom mycket om sig för att väcka Marcus yrkesbetingade nyfikenhet. De kommer överens om att Marcus ska göra ett radioprogram om Daniel. Martin Högstrand skriver om det här uppdraget.

Daniel mår inte bra, han kan inte spela längre. Marcus har livet framför sig och verkar vara förhållandevis nöjd med sin tillvaro. Hur ska han göra för att närma sig Daniel? Hur ska han förstå, och hur kan han förmedla Daniels livs- och musiksyn till radiolyssnarna?

När Martin Högstrand transponerar relationen mellan Marcus och Daniel till skönlitteratur blir det en kortroman: inte lika komprimerad och enhetlig som en novell, men utan stickspår, bipersoner eller den större apparat ett romanbygge har utrymme för. Högstrand har studerat kammarmusik och skriver musikrecensioner. Han kunde gott ha låtit sin yrkeskunskap och musiksyn ta mera plats. Musiken har ju mycket som litteraturen har all anledning att avundas: närheten till känslan, ursprungligheten.

Min åsikt var att konstens primära uppgift är att lägga samhällsfrågor under lupp och att samtidigt visa människan vad hon är för en varelse på jorden. Konsten fick sin mening däri, att den återspeglade människan.

Det Högstrand gör, är att han förklarar, som i citatet ovan. Han är en reporter snarare än en konstnär.

Sluta tveka!

Hur gestaltar man depression, felslagna förhoppningar, livströtthet? Det är en fråga både Martin (Högstrand) och Marcus har att tampas med. Det blir gråtoner som pärmen visar och gränslandsstämningar som titeln antyder. Den litterära metod som tillämpas är dialogen. Högstrands dialog är rätt statisk. I de berättande partierna avancerar Högstrand, i dialogen stannar han upp.

Hur gestaltar man depression, felslagna förhoppningar, livströtthet?

På samma sätt som Marcus står på tröskeln till vuxenlivets utmaningar, dröjer författaren invid sitt konstnärliga uppdrag. Ibland frestas man att putta till, uppmana till större mod och driftighet.

Det här visar samtidigt på författarens problem, och romanpersonernas belägenhet. Det stillastående draget förstärks av Marcus, berättarjagets karaktär och professionella hållning. Han vill inte döma, han vill inte dras med – han vill hålla sig utanför men samtidigt förstå. Vassen på pärmbilden vajar i vinden och texten inne i boken är rätt gles. Innehållet är lite lika. Högstrand håller sina personer som marionettdockor, i trådar och lite ovanifrån. Trots att författaren säkert har många likheter med romanpersonerna håller han dem på en armslängds avstånd. Texten får ett skimmer av mystik och vaghet.

Som läsare kan man känna sig utmanad. Vart vill författaren komma? Vändpunkten kommer sent i boken och blir ett slags knäpp man väntat på, ett lyft som återbördar läsaren till berättelsens början. Den inger inte känslan av ”att inget är som förr”, snarare är den en slags förväntad överraskning.

Ynglingar och livsleda

Ett visst mått av spänning finns här, kanske inte i själva handlingen men mellan polerna Marcus och Daniel. Marcus söker sig till Daniel för att fascineras av Daniels omutlighet, hans gåtfulla tillbakadragenhet, måttfullhet. Daniel är konsten, medan Marcus är borgerligt yrkesliv, ett stabilt samboförhållande – ett ordnat men lite tråkigt liv.

Handlingen är förlagd till Åland, Högstrands hemort. Det typiska småstadslivet för tankarna till de finlandssvenska dagdrivarna, 1920-tal och överspänd spleen. Också då var det ynglingar som uttryckte sin livsleda. Det lite arkaiska språket gör sitt till att det är lätt att dra den här parallella bågen över nästan hundra år. Elegansen ingår förbund med tristessen.