7 - prosalyrisk svit

Ett skummande, mörkt vatten på pärmen omsluter Martina Moliis-Mellbergs andra prosalyriksamling 7. Havet är – hur kan man låta bli att säga det – en outsinlig källa för symbolik och poesi som behandlar mänsklig längtan och utsatthet, dramatik, liv och död.

Det är frihet och hot, det bär och för framåt över hela världen men kan också dra ner vad som helst i sitt tysta djup. Det är rörelse på ytan, och en annorlunda värld där nere: ”det andas. pulserar.” Kring det, på det, ibland i det – människorna med sina egna kamper och föreställningar. Det är både sorgligt och lustfyllt att läsa.

Boken 7 består av fem delar: ”Stilla havet”, ”Norra Ishavet”, ”Östersjön”, ”Atlanten” och ”Adriatiska” havet. Gemensamt för dem är, förutom det i olika former närvarande vattnet, individer i olika stadier av desperation och vansinne.

Det är både sorgligt och lustfyllt att läsa

I den första delen befinner vi oss ombord på Batyskaf Trieste, en undervattensmaskin uppfunnen år 1938 av Auguste Piccard. Den var den första farkosten att nå världens största havsdjup i Marianergraven år 1960. Ombord var Augustes son Jacques.

Ett jag och ett du ingår i besättningen, men avsikterna med resan ner i djuphavsgraven – och ännu längre ner – är olika. 

Vi följer protokollet.
allt det som vi har
övat
in.

ner och sedan upp igen
upprepar du
ner och sedan
upp 

ner
viskar jag
ner.

En stigande ångest byggs upp i de korta styckena, som vackert och med en precision som ständigt återkommer genom boken beskriver skiftningar i vattnet som läsaren fortfarande kan relatera till, men som gradvis – medan batyskafen sjunker allt djupare – övergår i ett omöjligt tillstånd. Där bottnen borde finnas, där allt är genomskinligt. Trycket av vattnet i Marianergraven motsvaras av att bära ett ton på lillfingret, upplyser en populärvetenskaplig artikel mig. Här är det också trycket av att obönhörligt dras ner av någon annan, mista kontakten med omvärlden, som manar fram fasansfulla associationer.

Ryggen ligger alltid där

Lomonosovryggen, en undervattensrygg i Norra Ishavet, upptäcktes av en sovjetisk ishavsexpedition år 1948 och uppkallades efter Michail Lomonosov, en rysk vetenskapsman som verkade på 1700-talet. I texten ”Norra Ishavet” är Lomonosov den som upptäcker undervattensryggen, och får en personlig koppling till den. Den blir en förlängning av hans egen rygg (”Det var så jag sade. Jag säger det inte längre men det är fortfarande så det känns.”). Han tycker sig känna dess närvaro och ensamhet och döljer sin upptäckt så länge det går.

När de andra hade lagt sig smög jag ut med linan
och tyngden.  Mötte den där nere på botten.
Ständigt i förändring. Lika levande som jag men
levande begravd.

Jag ville inte lämna den. Jag ville stanna. Sänka mig
ner i havet och landa mjukt i dess famn. Men där
nere är det så mörkt. Inget lever där, inte egentligen.
Allt väntar. Håller andan.

Jag ville lyfta den ur sin grav. Torka den och täcka
den med mossa.

Lomonosovryggen har på 2000-talet blivit föremål för en territoriell konflikt människor och länder emellan. I texten handlar vetenskapsmannen Lomonosovs kamp om att få den uppkallad efter sig, i ett försök att skydda den. Det finns ett drag av sociala teman i Martina Moliis-Mellbergs texter. Oberoende av vem som kan säga sig äga denna undervattensrygg, vilken kontinentalsockel den är en förlängning av, ligger den där.

Texten är utformad som en kort skräcknovell, och trappas stegvis upp mot upplösningen

Ett psykiskt sammanbrott skildras även i ”Östersjön”, där en (utbränd?) kvinna med ett tungt år bakom sig beslutat sig för att tillbringa en tid ensam ”på en ö väster om allt”. Hon ska vila, återhämta sig. Öva sig på att vara närvarande och uppmärksam, göra avslappningsövningar, skapa rutiner och allt annat enligt konceptet mindfulness.

Martina Moliis-Mellbergs har en briljant förmåga att med några välvalda ord skriva samman det konkret bekanta och av människan behärskade med stora och små naturkrafter som oberört omger henne. Texten är närmast utformad som en kort skräcknovell, och trappas stegvis upp mot upplösningen/sammanbrottet där naturen som skulle få personen att hitta sig själv, i stället tar över. En naken människokropp är utsatt, också när inga andra mänskliga ögon betraktar den.

Det fortsätter regna. Du känner dig iakttagen. Du gör
dina avslappningsövningar med ögonen öppna.

Myt och undergång

I ”Atlanten”utgår Moliis-Mellberg också från en verklighetsbaserad händelsekedja. Nöjesparken Spreepark i östra Berlin, med sitt berömda stillastående pariserhjul, gick i konkurs. Ägaren Norbert Witte tog attraktionerna till Lima i Peru och grundade en ny nöjespark. Även den gick i konkurs, i maskinerna smugglades narkotika. Martina Moliis-Mellberg fördjupar sig i Wittes ambitioner, gestaltar tillkortakommanden, och reser upp mytiska ramar kring hans drömmar om en storslagen nöjespark mänskligheten aldrig kunnat föreställa sig. Berg-och-dal-banor som bokstavligen går genom berg. Det är dömt till undergång, liksom de andra projekten i boken. Löjlighet som blir besatthet. Farlig.

Mytologin återkommer i ”Adriatiska havet”, där Andromeda och Aiolos – i den grekiska mytologin härskar Aiolos över vindarna och Andromeda retar upp havsguden Poseidon – är ett par som arbetar i en hamn, städar turistbåtar och putsar dykarutrustning. De är åtminstone i närheten av havet, men på nära håll är det inte vad det borde vara.

ANDROMEDA:
Det är gjort för att ses ovanifrån. Ett vykort som döljer människorna och vattnet fullt av ölburkar, kondomer, plast och bensin. Varje dag sänker jag mig ner i sörjan. Det är inte havet. Det är limbo.
AIOLOS:
Det är ett jobb.

Den sugande dialogen dem emellan böljar förföriskt

Den sugande dialogen dem emellan böljar förföriskt, gestaltar en längtan efter något större än vardagen i hamnen. De försöker behärska sig för att inte ge efter, ta sig från detta limbo till ”Djupet” som både hotar och drar dem till sig.

ANDROMEDA:
Där nere. Långt där nere. Jag föll fritt, svävade.
Jag tror att jag dog och återuppstod. Jag har aldrig
varit så levande som då.
AIOLOS:
Där nere. Långt där nere. Jag föll fritt, svävade.
Jag tror att jag dog och återuppstod. Eller kanske jag
bara dog.

Litteraturvetaren Moliis-Mellberg leker med andra författares rader om havet, och texterna har, sitt korta format till trots, en släktskap med Jeanette Wintersons romaner. Behöver man som läsare känna till detaljerna kring händelserna och personerna Moliis-Mellberg bearbetar litterärt, såväl i den hyllade debuten A som i 7? Nej, det ger inget mervärde i sig. I en vagt bekant geografi glider perspektivet med Moliis-Mellbergs språkliga skärpa och exakthet mot existentiella vidder och avgrunder. Havet är språkligt utnyttjat, minerat med klichéer och ständigt utmanande, men Martina Moliis-Mellberg lyckas med sina texter få fram ytterligare relationer till det. Man vill, ja, dyka ner, om och om igen i det omvälvande.