A

Öppna munnen och säg ”A” om du vill veta varför du ibland knappt orkar andas. På den här läkarmottagningen har kanyler och stetoskop bytts ut mot öron som vilar mot bröst och lustfyllt bortslickat blod. Känn diktens ormtunga tränga sig allt djupare ner i ditt svalg, förbi hjärtljuden och ut genom springorna i bröstkorgen. Bli inte förvånad om den kommer med upptäckten att du har gälar istället för lungor. Martina Moliis–Mellbergs (f. 1984) debutsamling släpper dig inte ur sitt njutningsfulla stryptag förrän du spärrat upp ögonen inför diagnosen att det inte är du utan världen omkring dig som blivit galen.

A och o i Moliis-Mellbergs tre diktmanifest går ut på att hellre kasta sig i havet än underkasta sig vardagsupplevelsens ständiga kroppsvisiteringar av hårda händer och oönskade blickar när vi går genom hälso- och säkerhetskontroller, eller står åtskilda och rangordnade i köer och bås. Dikterna sluter tätt som undervattenskammaren i ”Ad undas”, den alfabetiskt första diktsviten i A, kring varje varelses rätt att vinna maktkampen en lever inlåst i, oavsett om det handlar om den till synes dödsdömda drömmen om att föra samman land och hav, kön och livsform eller korsa djuphavspionjären Jacques-Yves Cousteaus tysta värld med den franska chansonens prästinna Edith Piaf. Det finns bara ett alternativ för den som vill se tigerhaj och gråsparv i samma rörliga kropp: ”Det måste gå.”

I diktens cineastiska värld ligger herraväldet  hos den som fångar blicken

A vill bända upp din käke och skölja bort språket som kletat och klibbat fast dig där du inte längre känner dig hemma. För att uppnå sitt mål väljer dikterna främst taktiken att överrumpla antastarna och missbruka deras jargonger, som stöldgods. Moliis-Mellbergs prosalyrik drar vässade flicknaglar längs tatuerade ryggar och knivar ur stövelskaft för att kartlägga kroppen på nytt, och bända ut och in på makthavandets världsaxel. Munnen i A fortsätter att vara ett vapen, men den öppnas mest till kyssens och stängs genom bitsårets kroppsspråk eller viskar sig smiskande fram väninnor emellan.

I Moliis-Mellbergs cineastiska värld ligger herraväldet inte hos betraktaren utan hos den som fångar blicken. Vad vi än tvingas göra är det vi som bestämmer vad vi upplever och tänker på medan det sker. Mot en rovlysten ring av ögon som ”tror sig veta vad de ser” kråmar sig ett ”vi finns bara för varandra. det/ kommer de aldrig att förstå, att det inte är för dem våra/ kroppar rör sig mot varandra, att inget är för dem.” I de här dikterna har ingen utomstående makt att diktera hur flickfingrar får vara, vad de får göra och röra.

Havet och öknen som blodig filmduk

De tre diktgalaxerna i A förskjuter läsaren till rollen av blodsprängd ögonglob någonstans utanför kanten på ett panorama av hav eller öken. Trots den obarmhärtiga solen och oceanerna som dränker en, är det här en flykt undan de ogästvänliga miljöerna som åderlåter oss till vardags: ”Det är inte bara tystnaden, det är vattnet i sig. Hur det/ lägger sig runt kroppen, hur det är något att luta sig mot.”

Moliis-Mellbergs dikter befolkas av rastlöst vandrande och fundamentalt ensamma desperados som drivs av sin längtan att lita på någon. Trots det vida landskapet pressas kropparna samman till knytnävar i sin enskildhet. Då man stöter på någon, klär man av och nästan flår varandra, utan att nå sammansmältandets perfektionistiska Eldorado: ”Så nära/ men inte där”.

Dikterna befolkas av rastlöst vandrande och fundamentalt ensamma desperados som drivs av sin längtan att lita på någon

Upplösningen som slutligen driver också den intensiva erotiken i dikterna kommer sig av att också begäret till en annan, hos den som så ofta berövats sin egen talan, drivs främst av självbevarelsedriften att inte för dess skull förlora sig själv. Här råder en medfödd misstänksamhet mot klumpbildande gäng och klaner med sina gemensamma vägar. Den enda skymten av riktig tillit tar vid när man grävt sig så långt in i en annan att man kan titta ut genom gälspringorna eller revbenen på kärleksobjektet.

Törnrosas tatuerade himlakropp

I motsats till exempelvis den byggmästerska diktens lummiga botanik utgörs den enda växtligheten hos Moliis-Mellberg av hetlevrade kronblad som tatuerats på skulderblad. Det är en till botten kulturellt uppbyggd värld, som samtidigt talar om civilisationens totala ödeläggelse och törst efter att knyta band ens mellan insidan och utsidan på varelserna som bor där.

Vi lever i tider där just Cousteau och Piaf kört förbi kungar, krigsherrar och självaste Napoleon i popularitet bland det franska folket, och landat på menyn i trendiga sandwichbarer på andra sidan Atlanten. Det vore skönt att tro att kampen äntligen är över, och att vi slutat betrakta annorlunda kroppshyddor och livsstilar som vidunder. A verkar tvärtom vittra en verklighet där vår främlingsfientlighet inför kroppen djupnat tills den börjat misstro och invadera sig själv.

A verkar vittra en verklighet där vår främlingsfientlighet inför kroppen djupnat

Det smärtar när kvinnan tar tillbaka ensamrätten till sin kropp och börjar kalla sin hånade fåfänga för oberoende och stolthet igen. I diktvästern ”Alfa Cassiopeia” liftar titelrollsinnehavaren fram iförd ett pansar av tatuerade blommor och njuter av att gjuta banditblod tills hennes eget skinn ”tvingar henne att vända naglarna/ mot sig själv”. Med ett namn som hägrar mellan den grekiska mytologins torterade alfahona och en röd jätte till stjärna är Alfa Cassiopeia starkare men kyligare än vår sol. Ändå är det hennes upphetsande bröst som astronomins tankar fortfarande kretsar kring då den trott sig förpassa henne ut på himlafästet för gott.

Moliis-Mellbergs diktglober får sitt hopp av att kroppen är instrumentet vi behöver både för att våldsamt invadera andra kroppar och för att våldsamt älska dem. Cousteau måste befrias från sitt förstånd innan han kan bli en förkämpe värdig dem vi gärna avfärdat som monster: ”Galeocerdo cuvier. Tigerhaj. Denna missförstådda/ skapelse.” I sin fixering kring fiskens gälspringor hjälper cyborgen Cousteau vår sjunkna civilisation tillbaka mot ytan där den oberörda vetenskapen igen vågar sy sig samman med det härliga om än mindre ärliga begäret att förstå: ”Han har undersökt dem nog, ritat och tagit prover./ Han har rört dem. Blundat och tryckt halsen mot dem.”

A för allt

Den enda som gäckande lämnar sig utanför kamerans blickfång i A är diktjaget som regisserar de flesta av diktscenerna. Här råder distanserade stråk som motsvarar pojkvaskerns voyeuristiska våldsestetik hos Quentin Tarantinos bastarder, eller ögat som likt Peter Greenaway inte viker undan från att följa kroppsligheten ända in i förruttnelsen.

För det mesta hänger diktjaget likt sina medresenärer i en karnevalistiskt svängande pendelposition mellan slav och slavägare. Liksom Emma Strömbergs grafiska formgivning av den smidiga ormkroppen både på bokomslaget och mellan diktsviterna vägrar stanna mitt på sidan. På sina ställen råkar jaget ändå ringla ut sig i sin fulla längd och viljestyrka tills ”jag kysser hennes nacke och låter lusten att kväva/ henne falla genom min kropp”.

Poeten själv som auteur drar sig undan redan i diktsamlingens titel. Bokens namn öppnar mot många världsordningar och alfabetiska system. A tar första platsen på två stolt särade ben, men kan lika väl hänga som ett oxhuvud upp och ner eller blandas med den strömbergska ormens kringla.

Bokens namn öppnar mot  många världsordningar och alfabetiska system. A tar första platsen på två stolt särade ben, men kan lika väl hänga som ett oxhuvud upp och ner

A är en bokstav som vägrar att bli tyglad. Namnet slinker utom synhåll redan på bokens pärm och neutraliseras av att den också sätter alfabetisk ordning och reda på de tre diktsviterna i samlingen. Den är också mån om sin position som första bok av en redan rutinerad poet. Samtidigt tvingar vokalen helt fysiskt vår mun på vid gavel och samlar dessutom extra muskelmassa genom att Moliis-Mellberg i två av sviterna helt undviker att använda stor bokstav som om majuskler bara fanns till av medgörlighet inför etablerade skiljetecken.

Trots diktsviternas alfabetiska ordning och reda börjar A på sätt och vis ändå från sin svans. Det är bara i den avslutande diktsviten som den tilltalade ”Atlas” fortfarande går och deppar mellan bergskedja, kartbok och världshav utan att våga planera uppror. I de övriga diktsjoken är man redan från starten kvitt alla floskler om att vara till lags och kunde samlas till att coacha den som ligger sist: ”Atlas, hur många himlar du än orkar bära/ är du svag tills du låter bli.”

Ändå är det just i tvångslösheten som diktsamlingens pregnans ibland brister. Med diktspråkets obegränsade resurser till hands krävs det ryggrad av dramaturgin att inte sväva ut i rymdspektakel och tomgång, eller förklara så mycket att man snörper ihop den fria rörligheten man just kämpat sig fram till. När Atlas övertygats om att sluta lyssna på andra och skapa sin egen revolution blir han överröstad av uppmuntrande fraser och hejas på som på skidtävling, långt efter att han antagligen redan fattat sitt beslut och gått i mål. Där Cousteaus hajbygge blir klumpigt och passligt knasigt, leder diktkamrarna i A på längden till lite för kliniska och välventilerade korridorer.

Vägen hem fortfarande lång

”Han borde vara lycklig, men han är det inte.” Missnöjets manifest, som tar Cousteaus skepnad på diktsamlingens första sida, ansluter Moliis-Mellberg till de senaste generationerna av kvinnliga poeter som slutat dra in klorna. Där är det kanske Matilda Södergran (f. 1987) som tillsvidare hunnit längst i att klämma kvinnokroppen ut ur den mytomspunna puppan och låta henne bli parasit och inte bara fjäril.

Om man inte är sig själv, är man ingen

A tar roadmoviens rakare och otåligare spår mot målet och friheten som den redan insett vara oåtkomligt bortom horisonten. Här finns inte heller någonstans att återvända, eftersom alla dikternas globetrottrar verkar sakna hem eller åtminstone någon som skulle vänta på dem där hemma. I postapokalypsens värld kan man gott sluta gå och tänka ”på allt det där man borde” som fortfarande låg och tryckte i bakgrunden då Tove Jansson ritade sitt första stygga lilla troll. Hos Moliis-Mellberg får flickor vara hur uppnosiga och oförsagda som helst, utan att behöva mjukna eller förödmjuknas till ljusblå eller gräddfärgade små kelgrisar. Nej, här är det direkt farligt att låta sig ofarliggöras.

A är inte framme, men den är på god väg. Moliis-Mellbergs debutsamling låter sig inte lamslås av att den ursprungliga diagnosen jäser så att det varken är du eller världen utan hela galaxen omkring dig som blivit galen. Också då finns det bara ett alternativ: ”Det måste gå.” Om man inte är sig själv, är man ingen.