Den sista människan

Våren 2020. En pandemi har drabbat världen. Coronaviruset är ett monster, som i tystnad hotar oss alla. Det är ett monster värre än det Frankenstein skapade. Det drabbar samtidigt mänskligheten, som det utmanar vår mänsklighet. Vi tvingas dra oss undan från varandra och leva i ett undantagstillstånd där de, som redan tidigare levt i ensamhet, nu blivit ännu ensammare. Äldre människor och andra som på grund av sin hälsa befinner sig i en riskgrupp isoleras i sina hem eller på vårdanstalter. De som inte dör av coronan kan dö av ensamhet i ensamhet.

Coronaviruset är ett monster, som i tystnad hotar oss alla. Det är ett monster värre än det Frankenstein skapade

Vi kan nästan i realtid följa med hur viruset skördar. Varje dag, varje timme. Ny statistik; smittade, i intensivvård, döda. Vi kan bara isolera oss och vänta. Vi vet inte hur det skall gå. Sällan har framtiden känts så osäker. Frågan om vad det innebär att vara människa infinner sig. Är människan solidarisk nog och vad bestämmer oss: en allas kamp mot alla, eller inbördes hjälp?

Knappast hade förläggaren, h:ströms förlag, väntat sig att tiden för en översättning och utgivning av Mary Shelleys roman Den sista människan varit så lämplig som nu. Boken publicerades 1826, men är en dystopi, som utspelar sig i slutet av 2000-talet. Så, då vi läser Den sista människan, befinner vi oss samtidigt på tre tidsplan, som kommunicerar med varandra.

Mary Shelley är främst känd som författare till romanen om Frankenstein, men hon är värd mera uppmärksamhet

Mary Shelley är naturligtvis främst känd som författare till romanen om Frankenstein och hans ”monster”, men hon är nog värd mera uppmärksamhet. H:ströms förlag har utmärkt sig för att ge ut oförtjänt bortglömda, men på sin tid mycket betydelsefulla verk, i god svensk översättning. I det här fallet tycker jag också att Erik Carlquist har gjort ett gott arbete. Språket känns samtidigt autentiskt för tiden och modernt och lättläst.

I centrum av det intellektuella avantgardet

Mary Shelley befann sig i centrum av 1800-talets kulturella och intellektuella avantgarde i England. Hon var dotter till Mary Wollstonecraft och William Godwin. Föräldrarna var alltså föregångare till så väl feminism som anarkism. Modern dog dock i barnsängsfeber några dagar efter dotterns födelse.

Föräldrarna var föregångare till så väl feminism som anarkism

Fadern såg till att hon fick en god fostran och utbildning. I hans salong kunde hon lyssna till många av tidens främsta vetenskapsmän och författare. Trots att hon inte kunde få något direkt inflytande av moderns tankar om kvinnans ställning och frigörelse, kan man anta att hon indirekt ändå kunde ta del av dessa tankegångar via fadern. Godwin skrev en biografi över sin hustru, som dottern antagligen läste med stort intresse.

Trots att William Godwin var en frihetlig tänkare, blev det ändå för mycket för honom då dottern förälskade sig i och rymde iväg med hans lärjunge, en av tidens främsta författare, Percy Bysshe Shelley, som då ännu var gift med en annan kvinna. Paret lämnade England och levde en tid i Frankrike, Italien och Schweiz, tidvis tillsammans med en krets där också en annan av tidens ryktbara författare deltog, nämligen Lord Byron.

Det var i denna intellektuella miljö hennes författarskap blev till. I inledningen till Frankenstein beskriver hon hur de tillsammans läste skräckhistorier och bestämde sig för att själva skriva sådana. Antagligen diskuterades också många av tidens aktuella spörsmål och framtidsutsikter. Det var en tid, då idealen från franska revolutionen kunde föda såväl utopier som dystopier.

Det var en tid, då idealen från franska revolutionen kunde föda såväl utopier som dystopier

Då hon skrev Frankenstein var Mary ung, ännu tonåring. Det var en åtminstone relativt lycklig tid i hennes liv. Då hon skrev Den sista människan, åtta år senare, var hon ännu ung, men lyckan var henne fjärran. Dessa åtta år var fyllda av sorg, död och elände. Under denna tid dog tre av hennes små barn, hennes man och flera närstående vänner, bland dem Byron. Hon kände inte längre något av den revolutionära optimism, som hade funnits hos männen i hennes närhet.

Vad hade all idealistisk humanism för värde, då döden ändå hånskrattade åt alla förhoppningar och revolutioner följs av kontrarevolutioner? Det är i denna pessimistiska sinnesstämning Mary Shelley skrev Den sista människan.

Ramberättelsen – de sibylliska bladen

I likhet med romanen om Frankenstein, är också handlingen i Den sista människan infogad i en större berättelse. Den här berättelsen handlar om hur författaren (eller den föreställda författaren) under en resa till Italien 1818, året för utgivningen av Frankenstein, upptäcker och nedstiger i Sibyllans mörka grotta och där finner de sibylliska bladen, löven Sibyllan skrivit ned sina profetior och visioner på. Senare har hen arbetat med att dechiffrerat och tolkat dessa texter, för att genom dem orka gå genom sorger och bedrövelser.

Det är litet märkligt att en framtidsskildring mera blickar bakåt mot det antika arvet än mot en fantiserad framtidshorisont

Det är inte långsökt att här se Mary Shelleys intentioner med sitt romanprojekt. Det är kanske, som hon skriver i fiktionen, fråga om en verklighetsflykt, att skriva om fiktiva personers ”stormiga och destruktiva passioner”.

De rikliga, kanske allt för framträdande, metaforerna hämtade ur antikens mytologi kan kanske delvis förklaras med det sibylliska perspektivet. Det är annars litet märkligt att en framtidsskildring mera blickar bakåt mot det antika arvet än mot en fantiserad framtidshorisont.

Samtidigt som romanen uppges vara en tolkning av de sibylliska bladen är den också den sista människans anteckningar och memoarer.

Tidens intellektuella diskurser

Pandemin och slutet på mänskligheten inträffar i romanen vid slutet av 2000-talet. Trots att Mary Shelley placerade romanens händelser så långt in i framtiden, är det inte så mycket fråga om vetenskapliga och tekniska framtidsspekulationer. Världen ser ungefär ut som i 1800-talets England. Det mest moderna är ballongfärder och att England blivit republik. Några mera radikala samhällsförändringar är det ändå inte fråga om.

Romanen skildrar en liten grupp människor i samhällslivets centrum. Halva romanen skildrar omsorgsfullt, men föga realistiskt, deras liv och inbördes förhållanden. Ibland gränsar skildringen till melodramatisk populärfiktion, men samtidigt finns här resonemang, som starkt färgats av tidens intellektuella diskurser, en tid präglad av såväl upplysningsideal som romantik. Det handlar mycket om männens passioner: kärlek, makt, ryktbarhet, idealism.

I första hälften av romanen är det ändå en slags utopi dessa passionerade idealister försöker bygga, såväl privat som samhälleligt

Starka känslor, som leder männen själva, men kanske ännu mera tvingar kvinnorna, in i självuppoffrande, lidande och död. Maria Löfgren tolkar i sitt efterord det som en kritik av olika manifestationer av manlighet. I första hälften av romanen är det ändå en slags utopi dessa passionerade idealister försöker bygga, såväl privat som samhälleligt. En utopi, som snart förvandlas till en dystopi.

En bearbetad sorg och en filosofisk idéroman

Sedan kommer pesten och stämningen i romanen utvecklas långsamt till en hysteriskt delirisk mardröm, där allt som varit värdefullt i livet dör och liken är de enda invånarna i stad och på landsbygd. Slutligen finns endast den sista människan kvar och hans anteckningar till eftervärlden. Romanens sista kapitel är en av de mest hjärtskärande uttryck av sorg och ensamhet jag någonsin läst.

Romanens sista kapitel är en av de mest hjärtskärande uttryck av sorg och ensamhet jag någonsin läst

Då alla av Lionel Verneys, den sista människans, närstående, hustru, barn och vänner en efter en dött bort, de sista inte på grund av pesten, utan i likhet med Shelley genom att drunkna, drar han ensam via Rom och ruinerna av den mänskliga kulturens blomning vidare ut i världen i det kanske fåfänga hoppet, att ännu möta en annan människa.

Man behöver inte känna till så mycket om Mary Shelleys liv, för att finna henne själv dold i texten. Här finns tiden med Shelley, Byron och kretsen kring dem, deras livliga intellektuella diskussioner och idealistiska framtidsvisioner. Sedan: död, död, död. Inget blev kvar av dem hon höll kära, eller de ideal de representerade. Mary Shelley hade säkert som kvinna också tidigare sett det ihåliga i männens idéer och hur de skar sig i förhållande till verkligheten. Det var mera fråga om de stora manliga geniernas frihet, fantasier och drömmar.

Man kan inte annat än beundra hennes klarsyn, då hon beskriver utopins förvandling till dystopi

I sin dagbok beskrev också Mary Shelley sig själv vid denna tid just som den sista människan, efter att vännerna dött eller försvunnit ur hennes liv. Det finns mycket, som kan tolkas biografiskt i romanen. Personerna påminner mycket om de i hennes intellektuella krets. Maria Löfgren varnar ändå för en sådan läsning. Mary Shelleys roman har så mycket mera att erbjuda en analys. Kanske man kan se romanen som en mångbottnad filosofisk idéroman. Samtidigt som hon bearbetade de egna känslorna av sorg, ensamhet och depression, utarbetade hon en pessimistisk betraktelse över framtidsoptimismens naivitet. Man kan inte annat än beundra hennes klarsyn, då hon beskriver utopins förvandling till dystopi.