Hyperventil

Mathias Nystrand nästan bokstavligt hyperventilerar i sin roman Hyperventil om Jon Flan, pojken som är elbasist i ett band , råkar ut för diverse kriser och söker frenetiskt sin identitet.

Det är en häftigt känslomättad, jagcentrerad generationsroman som debutanten Mathias Nystrand skapat med romanen Hyperventil där huvudpersonen rör sig i urban rockmiljö. Jon Flan, elbasisten, börjar definitivt krisa då han flyttar hemifrån och kastar sig in i narcissistiska nojor, sminkar ögonen med kajal och försöker lugna ner sig med Velvet Underground. Allt är ångestladdat i Jon Flans tillvaro. Ja man kan säga att hela Jon Flans sköra existens och identitet definieras av den tillvaroångest, det samhällsillamående han kastat sig in i, av hur han medvetet vill sporta med sin rockpojkstuffhet, ”droga” sig med häftig musik.

Också den tuffa jargonen i Mathias Nystrand roman markerar detta identitetssökande, försöket att bli sedd genom att chockera. ”Folk säger att det är insidan som räknas och att vi inte borde bry oss så mycket om utseendet. Den som känner sej själv och trivs behöver inte göra sig till med speciella kläder och annat snofseri. De påstår att utseendet ljuger”. Detta uttalande sätter Nystrand i sin jagberättande huvudpersons mun som fortsätter att argumentera över jaget, kroppen, ytan som syns och det riktiga jaget, insidan.

Man kan säga att Mathias Nystrand skapat en i och för sig seriöst argumenterande ,ganska stark roman om ungdomar som i sin osäkerhetskänsla ofta går till överdrifter, blir cyniska och väldigt utflippade. Den starkt ångestladdad stämningen i huvudpersonsens identitetskamp är också ironiskt distanserande, kritiskt genomskådande. Det här kommer bland annat fram i argumenteringen kring mainstreamomgivningen, vem som är alternativ, högrestående, vilken stora minoritet som präglas av stereotypitet.

Emellanåt går den tuffa jargongen in i tomgång, blir alltför mycket självändamål och stilistiskt manér. Också slutets självmordsförsök och skriket upp i luften som markering av ”livets seger” känns litet banal. Men i fråga om människobeskrivningarna är allting inte bara narcissistiskt navelskådande. Det finns en passus i boken där berättaren/jagpersonen visar empati för de gamla, gråhåriga hjältarna på puben som sitter där tysta vid sina ölstop med en massa berättelser inne i sig.

Trots en viss konformism i jargongen präglas Mathias Nystrands Hyperventil av en kritisk medvetenhet och insikt i sin genomgång av en ung generations inre och yttre livskamp.