Deliranten

I sitt diktverk Deliranten, som snarare är att läsa som en fortlöpande dikt än som en ”samling”, presenterar Matilda Södergran en pendling mellan känslonivåer, fullt av svårtuggade motsägelser och ordestetiska tankeväckare. Spänningen i den lyriska utformningen ligger i kontrasteringar och paralleller som både klingar poetiskt bekant och intressant nyprövande. Förhållandet mellan manligt-kvinnligt, mänskligt-djuriskt och dröm-verklighet framstår på många ställen i ny dager i Deliranten, och ger upphov till en ständig dynamik i Södergrans diktning. En ångest över ett förlorat beroendeförhållande och en ung melankolisk hållning till den sexuella identiteten är också ständigt närvarande element i denna andra lyrikpublikation av Södergran.

Djurisk önskan

Trots att Matilda Södergran (f. 1987) har ett anrikt namn inom poetiska kretsar (Edith Södergran tillhör avlägsen släkt) ger hon i Deliranten, liksom i sitt första diktverk Hon drar ådrorna ur (2008), bevis på en avvikande och nytänkande diktning. Titeln anspelar på ett porträtterat delirium, ett virrvarr av känslor, tankar och minnen. Vid vidare läsning identifieras även berättarrösten lätt med stämningen hos Riikka Sormunens illustrerade kvinna på pärmbilden. Kvinnan sitter med särade ben på marken och äter banan, vilket synliggör en tydlig parallell mellan kvinnan och hennes djuriska värde. Kopplingen kvinnan och djuret, kvinnan och naturen, är särskilt berikande för Södergrans Deliranten.

Rispar läppen med svalfågelns näbb.
Våra kroppar identiskt kammade. /…/
Vallning. Andningens menopaus.

Jaget talar dikten igenom om minnen, längtan, och väntan att förenas med naturens frihet. En resa genom såväl rumsliga som känslomässiga nivåer gestaltas av den fria fågeln på himlen, skogens oroliga varande och fängslande minnen i det kroppsliga.

Dämpat nyprövande

Södergran utforskar visserligen till synes redan bekanta poetiska miljöer genom den öppna himlen och den stora vildvuxna skogen. Deliranten omprövar ändå i viss mån de använda lokaliseringarnas symboliska värde genom att skaka om den klichéaktiga uppfattningen. Det nydanande ligger i skogens nya roll som den rotfästande och betungande minnesväckaren. En besvikelse över sig själv och förlorad struktur präglar berättarrösten, som ständigt talar i en ambivalent och osammanhängande helhetsbild av sin tillvaro.

Upplever min ryggtavla slak. Frånvaron av ryggrad.

Helheten blir således inte omedelbart gripbar utan växer fram på läsarens mentala näthinna vartefter dikten framskrider. Diktformen är även den av mycket varierande utseende, trots att en och samma dikt löper verket igenom. En hjälp på traven är den lekfulla användningen av olika stiltecken i form av kursiverad stil, fotnoter och parenteser. Det inkonsekventa bidrar självfallet också till att orden aldrig stagnerar utan ständigt för läsaren vidare på nya utforskningsbanor.

Kopplingen till pärmbilden, för att inte tala om Södergrans förra och debuterande diktverk, Hon drar ådrorna ur, anspelar på ett kroppsligt och i viss mån sexuellt motiv i Deliranten.

Läsparen tråcklar landskapet med den ryggrad som inte är i mig.
Tvillingsömmen vartefter.

En och samma han ger dynamik i diktens innehållsmässiga upplevelse. Hans dominans och hans läspande har lämnat ett oersättligt tomrum som fått ångesten att välla över.

Med s-et sa han att djur är värdelösa.

Självmotsägelsefullt

Södergran spelar med ett träffsäkert men ofta också överraskande nyckfullt bildspråk. Dubbelheten kommer fram i intressanta parallellformuleringar, bildspråkliga liknelser, stilistiska upprepningar, personifikationer och ett sökande i tomrummet mellan verklighet och önskan. Deliranten utmärks ändå av ganska svårhanterlig poesi i och med sin självmotsägelsefulla utformning. Södergran lämnar inte läsaren med några nakna eller självklara tankegångar, utan strör dubbelbilder omkring sig som en helhetsläsning av verket kan snöra ihop.