Hon drar ådrorna ur

Hon drar ådrorna ur är en sällsam striptease, en färd in i känslorna förankrade i kroppen, under klänningen på den så mörkbruna pärmen. Effektfullt och omskakande. Ibland sadomasochistiskt. Debuterande poeten Matilda Södergran, f. 1987 lyckas frammana hela spektret av känslor i den våldsamma och ofta brutala födsloprocess som rullas upp, som bläddras fram i boken. Pärmens och klänningens bruna färg associerar både till tryggt mörker och till skam, som belyses i dikter och prosapoem.

Matilda Södergrans poesidebut föregicks av att hon år 2006 vann första pris i Arvid Mörne-tävlingen och hon har 2006–2007deltagit i Skrivarskolan på Ölands Folkhögskola. Om Södergrans diktsamling skulle placeras in i en litterär kontext, en trend kunde det vara ett distant släktskap med samtida författare som tyskan Charlotte Roche som skrivit romanen Feuchtgebeite (Sumpmarker) (DuMont Buchverlag 2008) som skamlöst och provokativt synliggör den smutsiga kroppen, i motsats till det behagliga kvinnoidealet.

Mellan personligt och pornografiskt

Men Södergran är en mycket mildare variant av samma kroppsfixering, mer sinnlig, och de masochistiska, sadistiska metaforerna som ”lösryckta naglar” finns med mer som ett personligt bildspråk, för att locka fram läsarens känslor i en tid där det mesta är använt i poesin där det handlar om att skapa nyskapande variationer på, länkar till det som skrivits. Hos Södergran blir det aldrig fruktansvärt äckelhemskt fastän hon ibland använder pornografins språk. Och varför skulle hon inte göra det, pornografin är en mycket synlig realitet i vårt samhälle. Så här uttrycker Södergran sitt val:

Som korsstygn i munhålan fäller jag ut en tungas rörelser.
Spruckna hjorthorn i samklang med pornografin som en motorväg
som bara fortsätteroch det finns ingenstans att sakta farten.

Jag dansar fast inte med kroppen.
Jag dansar fast inte med kroppen.

Och höften klädd i tånaglar
som fjäll som lock som ögonlock och tång.

Dricker långa remsor ur ett outforskat inre.
Att infinna sig i kväljningen när det halas fram ur ens hals.

Inte med kroppen.

Att födas ur ursåret

Diktsamlingen som helhet handlar om sår som går tillbaka till självaste födseln, ursåret när kroppen öppnar sig, sargas för att en annan varelse ska få komma ut. Imponerande stark och koncentrerad i uttrycket är den starka kvinnokroppsförankringen som blir klar och anges i och med diktsamlingens titel om ådrorna som hon drar ur. Kvinna och kropp, förbundna med starka svindlande känslor blir två oskiljaktliga, icke ifrågsättbara k:n i Södergrans dikt. Det är det här som dikterna brinner för – och för de träffande formuleringarna som kallas ”emotionella epilepsi” i slutdikten som avslutas med den tillrättläggande, men inte urskuldande raden ”Det här sitter bara i mitt huvud”. Även annars ligger den metapoetiska tolkningen av många av dikterna nära till hands. Till exempel kan man läsa in att Södergran föregår kritiken när hon skriver:

/…/
Jag vet att du gärna skulle likvidera mig med blundningar.
Jag vet ljudet när du går skallgång i mina ingångar.

Skrik mig i textrader och symfonier.
Skrik mig läppvätskor, gem och ögonlock

innan jag sköljer mig.

Som en tickande väckarklocka

Diktens formspråk är väl genomtänkt, fyller funktionen och bidrar till upplevelsen av pulserande rytm, som harmonierar med kroppspulsen som flyter fram i ådrorna, ibland mer upphetsad, ibland lugnare, mer eftertänksam och förebådande. Om det här inte är direkt samhällsengagerad och -kritisk poesi utan utpräglat kroppsförankrad, finns här många ekon av mänsklig misär, t.ex. kortfattat som en tickande väckarklocka i dikten: ”Innan/ jag/ somnade/ såg/ jag/ barn som/ sprang/ och/ dom/ var/ inte/ lyckliga.”

Dikterna handlar just om att bli människa efter den smärtsamma, djuriska födsloprocessen och vara människa, med djuriska drifter och starkt känsloliv. Dikterna finns där, innanför den bruna klänningen, för att läsas.