När duvor flyger

”En viktig del av världens mest betydande litteratur är skriven i exil och gestaltar på olika sätt landsflyktens villkor” skriver Anders Olsson i Ordens asyl – en inledning till den moderna exillitteraturen. Och så droppar han de stora namnen över sidorna: Ovidius, Dante, Joyce, Beckett, Gombrovicz, Sebald…

Exillitteratur – jag prövar ordet på Melinda Nadj Abonjis När duvor flyger, och tänker att det inte sitter så bra. Hennes lågmälda och egensinniga röst skavar mot den på något sätt ödesmättade och romantiska klang som finns i ordet exillitteratur. Hennes exil är inte den som Olsson kallar klassisk: Ovidius som förvisades från världens centrum Rom till en håla på Svarta havets kust. Och inte heller den han kallar modern, där författare från en provinsiell periferi söker sig till världens metropoler. Inte heller är den i första hand politisk.

Abonjis exil är vardag för en stor del av Europas arbetskraft

Abonjis exil är av det slag som är vardag för en stor del av Europas arbetskraft: att flytta från ett fattigt land till ett rikt, i hopp om arbete och ett bättre liv. Jag talar här om den exil som beskrivs i romanen, men det finns en självbiografisk bakgrund. Abonjis familj tillhörde den ungerska minoriteten i den serbiska provinsen Vojvodina, och emigrerade till Schweiz när Melinda var fem år. Hur mycket av romanens händelser som de facto är självbiografiska vet jag inte, men de har det självupplevdas närhet. Dock förädlade till en stark litterär text.

Borta – där man måste arbeta fram sitt öde

I romanen heter familjen Kocsis, och består av far, mor och döttrarna Ildiko och Nomi. Ildiko är berättaren, hennes ord flödar över sidorna, en slags intensiv medvetandeström i vilken jag som läsare lyckligt låter mig uppslukas. Och som jag måste få illustrera med ett längre citat. Situationen är denna: mor har just meddelat att familjen, efter år av ströjobb och svartjobb, lyckats ta över en lokal, Cafeteria Mondial:

… med ens har vi inte tagit ett steg, utan ett jättekliv framåt, säger mor, och i hennes vackra ögon visar sig bilder från en förgången tid, mamma som städerska, kassörska, alltiallo-flicka, tvätterska, strykerska, uppasserska, servitris, inte var det lätt alltid, säger hennes ögon, men det lönade sig! Och tack vare att mor hade avslutat krögarutbildningen för fem år sedan hade vi redan en gång fått överta en cafeteria, men vilken sedan! Mitt i staden, på en sidogata med hisnande hyreskostnader, dålig ventilation, med köket uppe på andra våningen, då, när Nomi och jag alltid hjälpte till efter skolan, även på söndagarna, vår tuffaste tid, säger far, inte en ledig dag på två år, detta rövhål till ägare tjänade fina pengar på oss! – men inte heller denna mening väger längre så tungt. Eftersom lyckan, framtiden, nu är en logisk och rättvis fortsättning på det förgångna …

Mor yttrar också en mening som Ildiko inte vet hur den ska förstås: ”Här har vi ännu inget mänskligt öde, det måste vi först arbeta ihop till.” Och de arbetar. Kokar kalvlägg, bakar kakor, städar, serverar, brygger kaffe, tvättar toaletten, prickar pastejdeg, brygger mera kaffe. Att skumma mjölk till en cappuccino är en konst och kräver ett säkert öra och ett lätt handlag. Ildikos ambition är att bli en mästare på att skumma mjölk. För att duga måste man som invandrare vara duktigare än sannschweizare, det säger Ildiko inte, men det kan man läsa sig till. I allt måste man vara duktig, och inte sticka upp.

Tänder är viktiga, tyska är viktigt

Vilket språk man talar är viktigt, aldrig ungerska, eller serbiska, utan tyska. Tänder är viktiga. Aldrig skulle deras släktingar kunna komma till Schweiz och jobba på Mondial för de har så dåliga tänder. Det skulle skrämma bort kunderna. Att le vänligt är viktigt, också i de vidrigaste ögonblick, och politik ska man inte prata.

Familjen är ett vi, ett litet arbetskollektiv, av nödtvång fast sammansvetsat.

De strävar och stretar för att få det bättre, för att barnen ska få det bättre, och först alldeles i slutet av boken, efter en episod som här inte ska avslöjas, exploderar Ildiko: hon har sett föraktet bakom den småborgerliga schweiziska fasaden och vill inte mera tiga och låtsas om ingenting. ”Var någonstans börjar motståndet?” slungar hon i ansiktet på sina föräldrar.

Hemma – popplar, nattviol och släktkalas

Motpol till Mondial och det mödosamt hopskrapade välståndet är Vojvodina och släkten, som familjen årligen besöker. På romanens första sida rullar de med en chokladfärgad Chevrolet in i sin gamla hemstad. En magnifik entré. Detta är barndomens hemma, de höga popplarna och vida fälten försätter Ildiko i ett tillstånd av svindel. Hemma är också höns och grisar och grova svordomar och nattvioler och Traubisoda. Hemma är hejdundrande släktkalas med mat och dryck i kopiösa mängder. På film skulle bara Emir Kusturica kunna göra den scenen. Och så det arketypiska skrytet. Far som skryter med hur väl ordnat allt är i Schweiz, medan han i Schweiz bara har förakt till övers för det ostglåmiga tillknäppta folket och deras smaklösa korv, annat är det med den världsberömda ungerska kolbászen och den ungerska gästfriheten!

Exilens bild av det forna hemlandet är ofta antingen nostalgiskt idealiserande eller hårt avståndstagande. Ingendera passar Abonji. Hon ger oss hela skalan av minnen och upplevelser: Ildikos och Nomis lyckliga barndom, pappans hat mot de Röda Skitstövlarna och familjens reaktion på fattigdomen och stagnationen när de återser sina hemtrakter. På samma sätt gör hon bilden av Schweiz, av regelverk och cafékunder, just så motstridig som den är i verkligheten.

Mamika – historia och underbyxor

Som barn, innan de fick återförenas med sina föräldrar, bodde Ildiko och Nomi med sin farmor Mamika. Hon är sinnebilden för en levnadsklok och kärleksfull farmor, och det kan ju låta som en riktig kliché men är det inte, för Abonji skriver så man förstår att sådana farmödrar faktiskt finns i sinnevärlden.  De är slitstarka och de använder underbyxor, det måste jag speciellt påpeka eftersom finlandssvenska författare och översättare tvingats ta till trosor för att godkännas i Sverige. Här, i Christine Bredenkamps helt och hållet suveräna översättning, heter det alldeles riktigt underbyxor.

Mamika är den som håller släktens och landets historia levande. Hon berättar för systrarna om deras fars många ansikten, och om Papucis, farfars, hårda öde. Ett balkanöde och romanens mest gripande berättelse. Den handlar om hur först fascisterna, sedan kommunisterna och de giriga grannarna knäcker Papuci, en bonde som insisterar på att vara människa och individ och inte en kugge i ett maskineri. Hon berättar historien för att systrarna inte skall glömma att de grymmaste ting kan hända när som helst, och att tecknen igen ser dåliga ut.

Kriget  som gör Jugoslavien till ”före detta”

Och så är det, kriget i Jugoslavien bryter ut, broderkriget som delar upp landet efter etnicitet och gör det till ”före detta”. Kriget tränger ända in Mondials kök där kokerskan Dragana, som plötsligt av omvärlden definieras som serb fast hon alltid varit bosnier, och servitrisen Glorija, som insisterar på att hon är kroat, inte jugoslav, ryker ihop så blodet strittar. Det kommer bud om att släktingar inkallats, eller håller sig gömda för att undvika att dras in i ett krig de inte vill, eller svälter i ett belägrat Sarajevo. Och Ildiko träffar Dalibor som är serb från Kroatien. ”Mitt land ligger på dödsbädden, säger han, och jag är en flyktare.” Deras förälskelse är skör och utan framtid.

Svett och svordomar – språkets drama

Det öde som familjen Kocsis småningom arbetar ihop till är en anspråkslös framgångshistoria. De klarar sig i det nya landet, de får till och med medborgarstatus. Och det är en av romanens förtjänster att den inte dramatiserar, eller annorlunda uttryckt: att den får oss att se dramat bakom den vardagliga ytan, hemlösheten, inte minst i språket. När mor talar tyska svettas hon, när far är trängd svär han, på ungerska.

…orden, de vulgära, grova, flyger som flinka fiskar ur munnen på honom, och jag har aldrig talat om för honom att det inte finns någonting jag hellre hör än hans förbannelser och svordomar, därför att i dessa stunder, då fars upprörda tunga producerar fjädrande ljud och sätter fart på kommunisterna eller några andra förbrytare i mänsklighetens historia, hoppla, hoppla! då vet jag att det är något med honom som jag förstår, och jag önskar att jag kunde göra fars svordomar hörbara, att jag kunde översätta dem till det andra språket så att de verkligen glänser…

Så vackert kan kanske bara ett invandrat barn formulera det.