Sanningens framtid (originaltitel: Zukunft der Wahrheit)

En förutsättning för att man ska tas på allvar ifall man skriver en bok om sanningen är att man har en ansenlig mängd kulturellt kapital i bagaget. Jag menar, sanningen, var ska man börja, var sluta? Vad finns det att säga som inte redan är sagt?

Vittfamnande resonemang löper risk att upplösas i tusen tanketrådar, medan reduktiva sanningsdefinitioner sällan fångar in det levda livet med alla dess fnurror, motsägelser och avfallsprodukter. Subjektiva sanningsdeklarationer å sin sida är ofta förutsägbara och späckade med plattityder.

Werner Herzog, tyskfödd regissör, författare, skådespelare, voiceover-artist och kulturikon har hunnit fylla 82. I Sanningens framtid samlar han sina centrala reflexioner kring sanningsbegreppet och dess framtid i en text på 117 sidor. Resultatet är anekdotiskt och fragmentariskt. Kanske är det lika bra att skriva så när ämnet i allt väsentligt är outtömligt.

Men igen, förutsättningen för att framställningen ska gå hem hos läsarna är att man uppfattas som ett slags auktoritet på området och den positionen besitter Herzog sedan länge.

För den som följt hans karriär finns inte så mycket att upptäcka i den nya boken där somt onekligen är ritt på gamla käpphästar. Vill man ha mera bakgrund kan man läsa Herzogs självbiografi Jeder für sich und Gott gegen alle. Erinnerungen (2022) och, om nyfikenheten räcker till, ta del av den uppsjö av intervjuer som finns på nätet.

Där upprepas nyckelinsikterna med jämna mellanrum, exempelvis gällande naturens likgiltighet inför människans grubblerier och behovet av ett sanningsbegrepp som går utöver en strikt logisk och rationell förståelse.

”Sanning, det är det ingen som vet vad det är”

”Sanning, det är det ingen som vet vad det är”, slår Herzog fast i det aktuella verkets första kapitel och fortsätter: ”jag ser inte sanningen som en fixstjärna som har sin fasta punkt i fjärran och går att nå. Jag betraktar sanningen som en ständig strävan att närma sig den. Som en rörelse mot den, som en resa in i det okända, som ett mödosamt och fåfängt sökande. Men denna färd in i det okända, in i en stor ändlös, dunkel skog, skänker oss mening och värdighet, det är den som skiljer oss från korna på ängen.”

Man får utgå från att Herzog med ”sanning” inte avser sådant som lösningen på matematiska ekvationer, enkla kausala händelsekedjor eller grundläggande sakförhållanden. Sanningsföreställningen är en drivkraft som skiljer oss från djuren. Här handlar det om ingenting mindre än livsfrågan som aldrig kan få ett slutligt svar.

Filmer som speglar sökandet

Det mödosamma och fåfänga sökandet som Herzog omnämner för  tankarna till hans filmer som ofta tillkommit under oerhört strapatsrika och riskfyllda förhållanden, däribland conquistadorfantasin Aguirre – Guds vrede (1972) och monumentalprojektet Fitzcarraldo (1982).

Det är en film om en drömmare – Brian Sweeney Fitzgerald, ”Fitzcarraldo”, spelad av Klaus Kinski – och hans planer för att starta en gummiplantage och bygga ett operahus i den peruanska djungeln, ett företag som inbegriper den herkuliska utmaningen att släpa en flodbåt på 320 ton över en brant kulle mitt ute i Amazonas. Själva inspelningen blev en egen film, Burden of dreams (1982), som regisserades av den amerikanske dokumentaristen Les Blank.

Naturligtvis filmas inte båtsläpningen i en studio med en modell utan på plats med en riktig flodbåt…

Dessa filmer speglar Herzogs konstnärliga etos. Naturligtvis filmas inte båtsläpningen i en studio med en modell utan på plats med en riktig flodbåt, även om detta förutsätter ansträngningar som gränsar till det vanvettiga, ett slags besatt kompromisslöshet. Denna uppoffring, menar Herzog, är en garanti för filmens trovärdighet.

På samma gång är han öppen för olika former av estetisering, modifiering och, i de mer dokumentära filmerna, fiktiva inslag och ren manipulering. Autenticiteten garanteras av insatsen och processen, inte av föreställningar om direkt förmedling av det verkliga.

Poetisk och extatisk sanning

I Minnesota declaration: truth and fact in documentary cinema, ett manifest som Herzog presenterade den 30 april 1999 vid Walker Art Center i Minneapolis, Minnesota, listar han de grundläggande principerna för sitt dokumentära filmarbete.

Cinéma vérité, sanningens film, förmedlar på sin höjd ”revisorernas sanning”. I stället förespråkar Herzog ett tillvägagångssätt som tränger under ytan.

”Det finns djupare skikt av sanning inom filmen, och det finns något som kan kallas poetisk, extatisk sanning. Den är mystisk och svårfångad och kan endast nås genom uppdiktande, fantasi och stilisering.”

Konstnärlig kamp i praktiken

Fata Morgana (1970) är ett tidigt verk som tydligt är linje med sanningsextasens estetik. Genremässigt placerar sig filmen någonstans mellan dokumentär, experimentell film och mytinspirerad diktsvit. Huvuddelen av materialet spelades in med en minimal budget och utan officiellt filmtillstånd under en politiskt orolig tid i en miljö –Saharaöknen – där kvicksilvret dagtid kunde visa 50 grader.

Herzog och hans fotograf Jörg Schmidt-Reitwein arresterades i Kamerun – misstänkta för att vara legosoldater – och kastades i fängelse, där de blev misshandlade. I samma veva drabbades Herzog av bilharzia, en allvarlig blodparasitsjukdom.

Den romantiska föreställningen om konstnären är att han eller hon måste lida för sin konst.

Den romantiska föreställningen om konstnären är att han eller hon måste lida för sin konst. En sådan fixering vid konstnären som person, det lidande konstnärsgeniet, finns inte hos Herzog, men det är uppenbart att han ser kamp, motstånd och strapatser som nödvändiga inslag för att förverkliga sin konstnärliga “sanningsvision”.

Herzogs extatiska sanning vetter mot mystiken, men någon religiös bekännelse följer inte och inte heller något försök att förankra begreppet i ett filosofiskt system. Den existentiella ovissheten är människans predikament och just därför en sporrande utmaning och väg till självinsikt: ”Vi borde vara tacksamma för att universum där ute aldrig ler mot oss”, lyder en av punkterna i Herzogs dokumentärfilmsmanifest.

Tillbakadragna anspråk

I Sanningens framtid undanber han sig alltför långtgående och generaliserande tolkningar. ”Reflektionerna speglar bara mina iakttagelser och personliga erfarenheter i det egna praktiska arbetet, och – sagt med viss försiktighet – min konstnärliga världsbild. Enklare uttryckt är allt det här bara ett noggrant iakttagande, praktiskt arbete och mina slutsatser av det.”

Man förstår att Herzog vill värja sig mot kritik, ”extatisk sanning” kan föra tankarna till den suspekta termen ”alternativa fakta”, men det känns onekligen lite futtigt att anspråken reduceras så drastiskt i ett verk vars titel tycks utlova en upplysande beskrivning av sanningsbegreppet betraktat ur ett framtidsperspektiv.

Det cartesianska tvivlet är ett klassiskt exempel på hur subjektet söker visshet genom systematisk introspektion och också finner den: man kan inte tvivla på att man tvivlar. Om denna insikt faktiskt fungerar som existensbevis kan man ha olika åsikter om. Det kan vara en nyttig övning att ställa sig frågan vad man egentligen vet med säkerhet. Vad lutar jag mig emot innerst och ytterst? Våra personliga verklighetsbyggen och sanningssocklar är inte alltid så hållbara och sprickfria som vi föreställer oss. Tidens gång, livskriser, dramatiska händelser, avgörande möten kan få grunden att skifta radikalt.

Om vi försvinner som art

Herzog berör de utmaningar sanningen står inför idag, främst till följd av den teknologiska utvecklingen, upplösningen av gränserna mellan mänsklig och konstgjord intelligens och mellan fakta och fiktion. Det finns en risk för att vi helt förlorar orienteringsförmågan och marginaliseras eller till och med försvinner som art.

På samma gång förhåller han sig skeptisk till de utopistiska projekten, koloniseringen av Mars och andra platser i världsrymden.

På samma gång förhåller han sig skeptisk till de utopistiska projekten, koloniseringen av Mars och andra platser i världsrymden. De praktiska svårigheterna, menar han, är så mycket större än utopisterna vill medge, visionära planer är ofta marknadsföring snarare än seriösa målsättningar.

Den artificiella intelligensen bär förstås också på positiva möjligheter, vetenskapliga genombrott och revolutionerande upptäckter. Även om sanningen alltmer höljs i teknofuturistiska dimmor betyder det inte att begreppet försvinner. ”Vi kommer att uppleva en förändring av vår roll i verkligheten, och av synen på verkligheten som sådan. Där bakom, som ett djur som hukar inför ett språng, gömmer sig alltid frågan om sanning.”

Eller gör den? Är det möjligt att sanningsfrågan i sig är historiskt bunden och att vi i framtiden ser på tillvaron på andra sätt och accepterar att någonting är sant och falskt samtidigt? Det finns och finns inte, som på den kvantfysiska nivån. Är det inte egentligen så vi lever våra liv redan nu utan att vilja medge det, i det motsägelsefulla, utan entydiga sanningsförankringar? Vi lever utan Gud, ur hand i mun och utan framtid. Sanningen, den äger mening bara så länge någon frågar efter den.

När Chatroboten ger svar

Befinner vi oss idag i en epistemisk kris? Jag frågade ChatGPT5 och fick följande svar: ” Ja — många menar att vi redan befinner oss i en epistemisk kris, alltså en situation där vår gemensamma förmåga att avgöra vad som är sant eller tillförlitligt har försvagats på ett systematiskt sätt.” Chatroboten listade följande kännetecken för detta tillstånd:

1. Informationsöverflöd och fragmentering
2. Försvagad auktoritet för traditionella institutioner
3. Desinformation och manipulerad kommunikation
4. Polarisering och filterbubblor
5. Sanningens minskade sociala status

En given slutsats av detta borde väl vara är att det inte är den subjektiva, individualiserade och atomiserade sanningsupplevelsen som behöver få mer omsorg och uppmärksamhet i dagens läge.

Vad gör jag med mina epifanier och extatiska insikter i en värld där gemensamma sanningskriterier och förenande referensramar saknas?

Om man driver det till sin spets kan man hävda att Herzog vill ge oss verktyg att bryta oss ut ur det begränsande vardagsförnuftet — men i en värld utan starka kunskapsstrukturer kan samma verktyg användas för att förstöra vår gemensamma verklighetsuppfattning. Jag är förstås medveten om att detta är en förenkling av Herzogs konstnärliga metod, men invändningen är värd att begrunda.

Mitt signerade foto av Herzog

I mitt arbetsrum har jag ett inramat signerat foto av Herzog. Iförd en läderjacka med pälskrage står han med barsk uppsyn och ryggen vänd mot en väldig björn. Det är omöjligt att avgöra om det finns en skyddande barriär mellan honom och björnen. Kopplingen är klar: Grizzly Man (2005), en av Herzogs mest uppmärksammade dokumentärfilmer, om vildmarksentusiasten och särlingen Timothy Treadwell som trodde sig ha en speciell relation med grizzlybjörnar men till sist blev uppäten.

Herzog är ingen idol eller förebild, i min ålder ska man inte ha sådana, utan en kulturpersonlighet som jag både fascineras och irriteras av, någon jag kan gräla med i tanken, utan naiv identifikation och på behörigt avstånd. Sådana ambivalenta inspiratörer/antagonister ska man ta vara på.

Rätt ofta brukar jag också lyssna på The infinite conversation (infiniteconversation.com), ett algoritmiskt genererat samtal mellan avatar-versioner av Werner Herzog och den slovenske filosofen och kulturkritikern Slavoj Žižek.

Webbsidan, som startade redan 2022, var en av de tillämpningar som gjorde att jag fick upp ögonen för den nya fasen i AI-utvecklingen som gav oss chatrobotar som ChatGPT och bildprogram som Dall-E.

I Sanningens framtid kommenterar Herzog ”evighetssamtalet” i avfärdande ordalag: ”Alla meningar är korrekta med avseende på grammatik och vokabulär, men diskussionen som sådan är död, själlös. Den är blott mimikry.”

Det är svårt att avgöra om resultatet ska ses som en hommage eller som satir, eller en blandning av båda.

Så kategoriskt är det kanske ändå inte. Programmet tränas på autentiskt material och åstadkommer en avancerad simulering av Herzogs och Žižeks röster, retoriska mönster och språkliga egenheter. Det är svårt att avgöra om resultatet ska ses som en hommage eller som satir, eller en blandning av båda. Det är något som bidrar till den kuslighetskänsla som kompletterar den komiska effekten och den initiala upplevelsen av förundran.

Genereringen berättar de facto en hel del om de båda konversatörernas sätt att iscensätta sig själva i offentligheten och delta i det mediala spel som bidrar till deras berömmelse.

Via den algoritmiska dialogen får vi en glimt av någonting som förvisso inte är hela sanningen men inte heller är renons på sanningsvärde. Det är en påminnelse om att ingen av oss äger sanningen om sig själv – i den mån en sådan sanning existerar gör den det i vår relation till andra och det sammanhang vi ingår i.

Illustrationerna är hämtade från bildbanken Unsplash.