Alma. En roman

Åbo akademis hundraårsfirande har med besked återaktualiserat Finlands första kvinnliga professor Alma Söderhjelm (1870-1949). Pia Maria Ahlbäck tecknar ett drivet dubbelporträtt av Alma S och rektor Severin Johansson i Åbo akademi och samhället (2018). Och visst är Alma Söderhjelm värd uppmärksamheten. I sina memoarer, Min värld I-III, Mina sju magra år, Åbo tur och retur (1929-38), har hon livfullt samlat inte bara sitt akademiska liv, utan livet i dess brokiga bredd. I Merete Mazzarellas Alma. En roman (2018) gestaltas detta liv. Den självbiografiska Alma S har Mazzarella granskat i sin banbrytande studie Att skriva sin värld. Den finlandssvenska memoartraditionen (1993), där hon bland annat introducerar Philip Lejeunes begrepp det självbiografiska kontraktet, flitigt åberopat i diskussionen kring autofiktion. Hon är inte ensam om sitt intresse, även Marja Engmans avhandling från 1996 och Bo Lönnqvists biografi Alma Söderhjelm. Ett litteraturantropologiskt porträtt (2013) finns att tillgå .

Det är onekligen lockande att läsa Mazzarellas roman som ett speglingsporträtt

Att Mazzarella återvänder till Alma S är givet. Trots gapet i tid mellan de båda uppburna professorerna i litteraturvetenskap respektive historia finns en uppenbar parallellitet. Båda skriver romaner samt är kolumnister och essäister ut i fingerspetsarna. Därför är det onekligen lockande att läsa Mazzarellas roman som ett speglingsporträtt, av arten vi känner från exempelvis Märta Tikkanens speglingar i Fredrika Runeberg.

Talet från sjukbädden

Mazzarella låter den åldrade, döende Alma Söderhjelm tala från sjukbädden på Saltsjöbadens sanatorium, där hon inrullad i fårskinnsfällar vilar på soldränkta terrasser. Hon vistas där finansierad av nära vänner, har ett ansträngt förhållande till de sköterskor som vårdar henne och sammanfattar sitt liv. I ramberättelsen jämrar hon sig inför besökare och sköterskor:

”’Jag skulle kunna hoppa ner från balkongen’ sa jag häromdan åt Stina och efter en liten konstpaus fortsatte jag ’Men då skulle jag väl inte ha bättre tur än att en mamma med barnvagn skulle passera strax nedanför och jag skulle ramla på barnvagnen’.”

Så drastiskt inleds romanen, med en replik som omedelbart noterar Alma Söderhjelms regi och sinne för dramatik. ”Varför ska jag som alltid älskat teater få en död med så dålig dramaturgi?” beklagar hon sig.

I stort består romanen av Almas osorterade minnen

I stort består romanen av Almas osorterade minnen, som tematiskt dyker upp: Familjen, den skönlitterära debuten, den akademiska karriären och kärlekslivet. Alma S tillhör en storfamilj med bildningsiver, hon står i skuggan av sin framgångsrike bror Werner S. Hon är den första kvinnliga studenten i Viborg och får dispens för sitt kön då hon ska bli docent. Monologformen, hur briljant interfolierad av insiktsfulla omdömen den än är, är aningen ansträngande. Läsaren är fånge i en malström av reflektioner och drabbas lätt av den melankoli som häftar vid sjukbädden.

Det 78-åriga berättarjaget befinner sig i ramberättelsens nu som utspelas kring 1948-49. Den som vill djupdyka i Alma S yrkesliv får ge sig till tåls, relationer och kärlek kommer först. Spännande är reflektionerna om självframställandets pris. Memoarskrivandet en masse beskriver romanens Alma S som ett skrivande bort från sig själv snarare än fram till sig själv. Hon beskrivs inom den stora familjekretsen som den intellektuella men fula Söderskälm, som hon raljerande kallat sig och kallats i kretsarna­. Jag-formatet tillåter igen distanserande blick på denna internaliserade fulhet:  ”Hon som ingenting såg ut, men hade ett rappt svar på tungan.” Pappan uppges ha förbjudit henne att ha glasögon eftersom de förfular. ”Jag skämdes för mina tjocka strumpor, mina fasliga klänningar”, konstaterar romanens Alma S om hur hennes fattigdom tog sig ut i de litterära salongerna i Sverige, där hon livnär sig på fyra kokta ägg den första tiden för att orka arbeta och vaka.

Memoarskrivandet beskrivs som ett skrivande bort från sig själv snarare än fram till sig själv

Omslaget till romanen, där titeln Alma står i skrivstil, är mörk och dov och avbildar Alma Söderhjelm i ett suddigt fotografi där hon sitter försjunken i länsning. Det fångar en paradox, då suddigheten och bortvändheten antyder distans, medan skrivstilstiteln är synnerligen intim.

”Jag var femtiotvå år då jag verkligen blev Alma Söderhjelm” , utbrister berättarjaget när hon får mer betalt då hon sätter ut för och efternamn under sina kåserier i svensk press. Som kåsör, med en finländsk blick på Sverige, där hon bor periodvis, är Söderhjelm slående rolig. Som då hon kommenterar den påstått ”sjungande finlandssvenskan” med en dräpande bild: ”som om man stod där med utslaget hår mitt på en höäng eller skärgårdsklippa”. ”Andligt homosexuella” kallar hon fränt svenska män.

Hon drabbas av sexuella trakasserier av Akademins rektor

Påfallande i läsningen om hur Alma Söderhjelm från sin sjukbädd gör upp med sitt liv är hur aktuella hennes upplevelser ter sig. Hon drabbas av sexuella trakasserier av Akademins rektor:  ”Fröken skulle ju kunna resa utomlands med mej och vila mot mitt breda bröst.” Parallellen till #dammen brister! och #metoo! är slående­: hon upplever svårigheter i sitt kärleksliv på grund av sitt yrkesval, hon får hatpost från ”en hederlig kvinna på landsbygden”, ”Alla hyggliga fruar i Uppsala” alltmedan skällsord som ”däva böna” och ”tuttenutta” haglar. Mottagandet av hennes roman Kärlekens väninna minner om det av Kerstin Thorvalls bespottade romaner under 1970-talet: ”ett rotande i erotiska abnormiteter enbart en motbjudande yttring av ett slags klimaterisk hysteri.”

Mazzarellas roman understryker att hjärtat och sinnet är sig likt över tid: ”Det är mycket som är sig likt  från århundrade till århundrade”. Fraser som ”Jag har velat vara både man och kvinna eller också något tredje, jag har inte velat välja, jag har aldrig velat nöja mig” både ekar Virginia Woolfs berömda sentenser och gäckar med sin queera infärgning.

Arbetsentusiastisk kvinna på frammarsch i Åbo

Särskilt turerna kring landets första kvinnliga professor och hur hon bemöts vid Åbo akademi, samt hur hon förhåller sig till Åbo är givande läsning. ”Men å, vad Åbo var tråkigt.” Mörk, stillastående och trist tonar kuststaden fram. ”Och Åbo. Åren vid Åbo Akademi?” utbrister Alma S, men först på sidan 180. ”Först och främst menade jag skulle den [den nyligen grundade Akademin] utdöma alla gammal vetenskaplig slentrian och öppna portarna på vid gavel för frisinne och omutlighet i bedömandet av vetenskapliga ting. Den vetenskapliga utbildningen borde inte eftersträva bokstavskunskap, ett tusental noter till en mager text, utan kunskap med djupt grepp i det levande moderna livet.”

Hennes rungande manifest kunde gärna vara motto för Åbo akademis vetenskapliga värv än i dag

Hennes rungande manifest kunde gärna vara motto för Åbo akademis vetenskapliga värv än i dag. Den största glädjen har hon i studenterna, som bjuds hem till seminarier med te och skorpor: ”Som lärare erkände jag bristerna i min egen bildning, jag var fortfarande vetgirig, jag ville att studenterna skulle förstå att vetgirigheten ska bevaras livet ut, att man aldrig får slå sig till ro med det man kan och vet.”

 Här pläderar Alma S för tanken om livslångt lärande som är mer än aktuellt än i dag. Studentskor roar henne måttligt, eftersom de lätt ”försvinner in i det banala” då förälskelser rycker loss dem från det vetenskapliga och de inlemmar sig i rollen som fru.

Alma S vittnar också om ett rikligt mått av mansplaining: ”I femtioårsåldern händer något med männen – nåja, med många män. Glada, öppna, mångsidigt intresserade gossar blir farbröder, blir självupptagna, docerande, småpopösa. I min krets var ingen farbror.” Och just kretsarna, vännerna och salongerna är många. Kulturpersonligheter som Hjalmar och Stina Söderberg, Mauritz Stiller, Greta Garbo och prins Wilhelm är hennes förtrogna. ”Min alldeles speciella begåvning för vänskap”, kallar hon den. Ändå ter sig Alma Söderhjelm ohjälpligt ensam.

Kontextualiserad kvinnohistoria

Mazzarella, som har ett tjugotal titlar bakom sig, skriver med lyster. Som i flera av hennes essäistiska verk uppstår ändå dilemmat att det är svårt att urskilja källorna, eftersom övergångarna mellan citat från Söderhjelms memoarer inte markeras. Romanen är i detta fall nära släkt med forskningen, och en notapparat ligger inte långt bort.

Det är en omistlig bit kontextualiserad kvinnohistoria som skrivs fram

Det är en omistlig bit kontextualiserad kvinnohistoria som skrivs fram. Porträttet anknyter till Mazzarellas utforskande om åldrandet. ”Jag är så trött” klagar Alma S till sin sköterska. ”Det kan göra gott att vara trött”, replikerar denna. Bakom monologen styr Mazzarella skickligt trådarna som är fästa vid jag-berättaren och iscensätter en fascinerande framställning av en intellektuell kvinna