Själens nattsida. Om Mary Shelley och hennes Frankenstein

För Mary Shelley (1797–1851) utgjordes sann intimitet av att läsa böcker tillsammans, och samtala om dem. Det står i Merete Mazzarellas bok Själens nattsida. Om Mary Shelley och hennes Frankenstein, och om det är sant ligger det något djupt sympatiskt i Mazzarellas projekt. Det hennes bok gör är nämligen att inbjuda till samtal om litteratur på ett sätt som det är lätt att tänka sig att Mary Shelley skulle ha uppskattat.

Det rör sig om en litteraturvetenskaplig analys, men inte på ett hårdargumenterande, tesdrivande sätt, utan snarare så att texten själv blir ett samtal där associationer och motsägelser tillåts ta plats. Det hade kunnat bli planlöshet och hoppighet, vilket Mazzarellas essäböcker ibland gjort sig skyldiga till, men här håller hon linjen stringent och frågorna fokuserade. Som läsare är det bara att hänga med, och tillsammans med Mazzarella förundras och fascineras över det livsöde som blev Mary Shelleys, och på vilket sätt det reflekteras i romanen Frankenstein eller den moderne Prometheus (första gången utgiven 1818).

Bortom biografin

Grovt räknat utgörs boken av två spår: berättelsen om Mary Shelleys liv, och frågor kring vad ett monster är. Frågor som oundvikligen kretsar lika mycket kring vad en människa är, och där fungerar den återkommande återkopplingen till den biografiska berättelsen om Mary Shelley väldigt väl som referenspunkt, eftersom både hon själv och de människor hon umgicks med utgör en brokig skara komplexa figurer som belyser många sidor av det mänskliga spektret.

Vi möter föräldrarna William Godwin och Mary Wollstonecraft, anarkistfilosofen och feministen med sina radikala och emancipatoriska idéer om samhälle och samlevnad; maken Percy Bysshe Shelley som också han hyser kontroversiella världsförbättraridéer, även om han inte alltid tar hänsyn till hur de drabbar hans omgivning; styvsystern Claire Clairmont som kämpar för en egen berättelse; samt den megalomaniska lord Byron, för att bara nämna några.

Tidsandan som beskrivs – med vegetarianism, fria förhållanden och samhällsförändring på agendan – väcker associationer till 1970-talet

Tidsandan som beskrivs – med vegetarianism, fria förhållanden och samhällsförändring på agendan – väcker associationer till 1970-talet, men mot slutet av Mary Shelleys liv blev ändå respektabilitet valutan som hon tvingades att rätta sig efter både i liv och ord. Mazzarella använder sig av Mary Shelleys biografi för att blotta romanens materiella förutsättningar – var, när och med vem hon rörde sig påverkade i allra högsta grad att hon som 19-åring kom sig för att börja skriva på romanen om Frankenstein och hans Varelse.

Biografiska litteraturläsningar känns spontant inte som det mest sprittande angreppssättet i dagens teorifokuserade litteraturvetenskapliga fält, men Mazzarella får det att kännas relevant genom att inte sätta allt för mycket energi på att psykologisera Mary Shelleys beteende – även om det också händer – utan istället visa hur liv och litteratur samverkar och påverkar varandra ömsesidigt.

De som förpassats till skuggan

Också i förhållande till titelns ”nattsida” känns Mazzarellas projekt solidariskt med Mary Shelleys. Dels ägnas en hel del reflektion åt hur farligt det är när människor förtränger sin mörka sida – något som Mary Shelley insåg långt före Freud. Det syns bland annat hos Frankenstein, men också hos andra litterära och historiska prometiska män som vägrar se sina egna begräsningar, bland andra Shelley och Byron.

En ännu viktigare nattsidegärning är ändå den som Mazzarella gör när hon kontinuerligt lyfter fram kvinnor och barn som fick stryka med – ofta bokstavligt – i sviterna av konstnärskretsens (bl.a. Mary, Shelley och Byron) självförverkligande. Halvsystern Fanny, Shelleys exfru Harriet, nästan alla Marys barn – listan över offer kan göras lång. Det handlar aldrig om medveten illvilja, men väl om handlingar som får oönskade konsekvenser. Trots allt prat om jämställdhet och en fri värld verkar det alltid finnas någon som trampas på. Ändå tolkar jag inte Mazzarellas bok som en uppmaning att ge upp kampen för en bättre värld, utan snarare som en välbehövlig väckarklocka för att kunna fortsätta kämpa på ett bättre sätt, där ingen behöver osynliggöras.

Att förbli namnlös, att nekas mänsklighet är att bli ett monster, men detsamma gäller den som förhärligar sin egen mänsklighet och vägrar se sina begränsningar

Frågan om människor och monster ventileras kontinuerligt genom boken, i dialog med allt från alkemister till transhumanister. Svaret som växer fram handlar till stor del om hur såväl människor som monster konstrueras i sitt sociala sammanhang: att förbli namnlös, att nekas mänsklighet – vilket sker med Varelsen i Frankenstein – är att bli ett monster, men detsamma gäller den som förhärligar sin egen mänsklighet och vägrar se sina fysiska och emotionella begränsningar. Gränsen – både mellan människa och monster och mellan människa och människa – måste hållas flytande om en ödmjuk helhetssyn ska kunna uppnås. Vetenskapliga projekt blir monstruösa när deras uppfattning av mänsklighet inte längre går att känna igen, men frågan om det här alltid måste vara dåligt lämnas obesvarad.

Att Mary själv – och även Claire – blev hård och cynisk av sitt olycksdrabbade liv är lätt att förstå, men jag upplever inte att boken landar i en bitterhet, snarare i en pragmatisk realism. Den varnar för den typ av frihetskamp som den prometiska, mänsklighetsidealiserande versionen innebär, men visar att det finns alternativ.  Om man låter ljuset falla också över skuggorna kan nya stigar skönjas.