Till träden för bjudna

Metha Skogs dikter är dynamisk läsning. Till träden för bjudna är hennes femte diktsamling sedan debuten 1996. Man ser det inflytande bildkonsten och musiken haft – Metha Skog är utbildad bildkonstnär. Dikterna är ofta visuella, formade som en slags bilder i ord, svepande kurvor eller uppdelade spalter. Andra gånger är de ögonblicksbilder, punktnedslag. Ibland ger de ett intryck av att vara lite osorterade, samtidigt som ordkaskaderna är både charmiga och generösa. Dikterna är också mycket aktiva, de sjuder av liv samtidigt som de talar om sorg. Eller vad sägs om de två raderna:
”Spring vidöppet/ vi la hin ner man i gra ven”

Det händer hela tiden

Men man ser, man lyssnar, det händer hela tiden i dikten. Samtidigt som man minns rör man sig framåt i tiden, liksom den lilla flickan som växer upp. Äventyrlighet och utfärder i civilisationens utkanter har en central plats hos Metha Skog, kanske för att det är det extraordinära man minns, förväntan, planerandet och samhörigheten när man är lite lagom utsatt, kanske också för att det oplanerade har en så central plats i kreativiteten.

Man kommer att tänka på en bumerang, man kastar iväg en mängd ord, upplevelser och tankar och ser vad som kommer tillbaka. Rörelsen kan också ses som något som försiggår kring en tidsaxel. När man växlar fokus, förskjuts betydelsen samtidigt.

Pärmbilden visar trädkronor fotograferade underifrån, i motljus. En anspelning på barnets grodperspektiv, beundran och hänryckning? Metha Skogs dikter är mycket riktigt ofta överväldigande och man förstår en hänvisning hon gör i en intervju med Heidi Orava (MLM) till Bachs musik. Det är mycket, det sker samtidigt och det är inte nödvändigtvis meningen att du som läsare skall veta vad som är vad. Blomsterprakten och ordrikedomen tar nästan andan ur en. I en dikt talar hon om hur Bachs violiner samtalar, och tystnar. I Metha Skogs musik är mångfalden viktigare än harmonin och hon håller många stämmor vid liv, samtidigt.

Sorgen, omhändertagandet

Många av Metha Skogs dikter utgår från sorgen efter en mamma som dött, samtidigt som det också förekommer barn i dikterna. Dikterna är sorgearbete på många sätt. I en dikt skriver hon: ”inte så att hon inte hunnit mamma mig nog nej /…/ det är jag som inte/ blev färdig med att plocka tussilago”.

Diktandet kan ses som en naturlig fortsättning på tussilagoplockningen, ett sätt att leka och ett sätt att kommunicera med mamman och tacka henne. Skog begråter inte heller, hon uppehåller sig hellre vid livgivande minnen. Och man kan vänja sig också vid det oväntade, en mors död är väl alltid på något sätt oväntad: ”Min mamma brukar inte vara död”. Inför det oväntade stannar man upp, förundrad, sedan kommer sorgen.

Händer är ett centralt motiv, det är omhändertagande, händernas omsorg och tröst. De utstrålar också nakenhet och utsatthet. Meningen ”det händer” kan ha flera innebörder. Händerna är ett sammansatt begrepp eftersom de står för både trygghet och dynamik, kontinuitet och förändring, handling och stillhet.

Det är som om verkligheten gick att dela upp i ett ”förr” och ett ”nu” på samma sätt som många av dikterna är uppdelade i spalter. Den visuella gestaltningen är en hänvisning till tempot och ett sätt att säga att man kan leva med ett ben i vardera verkligheten, hos de döda och hos de levande. Själva titeln fungerar på samma sätt:
Till träden
för bjudna

Jag har valt att tolka den som en inbjudan till träden.

Människonära, naturnära

Lite samma effekt få lekarna med orden och stavelserna:

”/…/vem minns om tre år/ hur noga man städade förra lördagen// Men väl vem morfar var/ fast man inte kommer på hela namnet/ eller längre kommer ihåg sin egen silversked/ än mindre förmår föra den tillbaka till sin mun/ Begåvning, be gåva, ges föda, födas mjukt/ på nytt av andra och på nytt// Kindhand/ känd kvar”.

Det är inte bara stavelserna som byter plats, samtidigt förskjuts ordens betydelser och man förflyttas i tid. Och vem minns? Det gäller att hålla alla tidsplan och betydelseplan lika levande och liksom på samma nivå. Diktandet blir lite som ett mixtrande med ord och med ordens betydelser.

Bortsett från sorgearbetet efter mamman är det svårt att urskilja någon specifik tematik i Skogs dikter. Mera är det minnen, upplevelser, händelser och bilder ur naturen, med och av människor som förekommer i dikterna. Det gör dem människonära, inbjudande och levande på ett sätt som är tilltalande, som en stående inbjudan man gärna antar. Skogs dikter befolkas av människor som vilar i tillvaron och handlar med stor självklarhet, i livsglädje.