Brevboken

Varför är brevromanen, en genre som inte så länge sedan ansågs vara ålderdomlig, så attraktiv idag? Svaret är uppenbart: idag kommunicerar vi mycket med varandra via internet. Under 1800-talet var det inte ovanligt för någorlunda bildade personer att motta femton brev per vecka och att själva skriva lika många. Så är ofta fallet med oss internetanvändare.

Brevboken är Michail Sjisjkins första verk i svensk översättning. I Ryssland tilldelades den Bolsjaja kniga-priset år 2011. Sällan har en bok väckt så mycket diskussioner i dagens ryska kulturkretsar. Den delar läsarna i två läger.

Är ni ute efter en intrig? Ni kommer att irra i Brevboken utan att hitta den. Bakom varje hörn lurar en ny Minotauros: kriget, sorgen, sveket. Resor utan Ithaka. Trots att intrigen saknas, kommer ni att vilja läsa mer och mer, för att få reda på hur det slutar. I denna labyrint finns en Ariadnes tråd – eller rättare sagt, ett Möbiusband. Kärleken och döden, en dubbelhet som sitter i märgen på vårt arketypiska undermedvetna.

”Volodenka!
Jag tittar på solnedgången. Och funderar: Tänk om du just nu, i detta ögonblick, också ser på samma solnedgång? Då betyder det att vi är tillsammans.”

Är ni ute efter en intrig? Ni kommer att irra i Brevboken utan att hitta den

I sina brev återupplivar Sasja och Vladimir de dyrbaraste stunderna i sin en gång så lyckliga tvåsamhet. Samtidigt återgår de ideligen till de orättvisor och förnedringar som de måste leva med. För Vladimir är det vistelsen i ryska armén åren 1898-1901 då han hjälpte till att kväsa Boxarupproret i Kina. För Sasja är det omöjligheten att acceptera tanken på att hennes älskade Volodenka är död (av breven att döma stupar Vladimir i början av berättelsen).

Bruket av arketyper

Det verkar som om Sjisjkin känner sig mera solidarisk med kvinnan: hennes sätt att hantera verkligheten är fritt från filosoferande och poserande. Vladimir som har författarambitioner drabbas av ett existentiellt fiasko när han konfronteras med varats kaotiska, traumatiska sidor:

”Soldaterna här har aldrig läst Shakespeare och kommer aldrig att göra det, men de vet att man inte ska äta för mycket före strid, eftersom det försvårar tillståndet vid skador i buken. De vet att ett smutsigt sår kan tvättas med urin eller desinficeras genom bränning … Vad bryr de sig om den danske prinsens monologer? Att vara eller inte vara? Trams. Och obegripligt.”

Sjisjkins styrka ligger i hans allmänbildning. På ett skickligt sätt använder han sig av några mäktiga arketyper. Hans huvudpersoner grubblar över samma frågor som Tolstojs hjältar, genomgår samma slags prövningar som Dostojevskijs ”kränkta och förödmjukade”. Samtidigt bjuder demiurgen Sjisjkin på ett otal scenarier, händelsekedjor som går in i varandra och sträcker sig åt olika håll, inte bara in i Rysslands förflutna utan också i mänsklighetens historia. Hans universum har jämförts med bl a Julian Barnes ”posthistoriska” Världshistoria i 10 1/2 kapitel, också en icke-linjär roman, uppbyggd kring några berömda katastrofer, där Barnes använder sig av olika stilistiska sätt för att ifrågasätta hur vi uppfattar vår historia och våra ontologiska erfarenheter.

Vad är det för krig som Sjisjkin skildrar?

”Så var det bara att välja sig ett krig. Men det var förstås en smal sak. Säga vad man vill, men vårt obesegrade fosterland lider ingen nöd på den varan, och du hinner knappt slå upp din tidning så är vänligt sinnade riken i färd med att spetsa spädbarn på bajonetterna och våldta gamla gummor. Av någon anledning tycker man särskilt synd om den oskyldigt ihjälslagne tsarsonen i sjömansblus. Kvinnor, åldringar och barn går in genom ena örat och ut genom det andra av gammal vana, men inte en sjömansblus.

Högt ekar slagen från en ensam trumma, molnen skockas över klocktornen, Moder Ryssland kallar.

Jag kallades till mönstringskontoret för att mönstra: var och en behöver sitt Austerlitz!”

Mellan tragik och kitsch

Sjisjkin är född i Moskva år 1961 och bosatt i Schweiz sedan år 1995 – ett faktum som hans kritiker använder mot honom. Ändå är hans prosa rik på aktuella referenser. Sjömansblusen på den lille tsarsonen är en kännetecknande detalj i det postsovjetiska Rysslands identitetssökningar, där det tragiska, det mörka i historien har ersatts med det kitschiga, det vykortsmässiga.

En ryskkunnig läsare reagerar på en del ungefärligheter och luckor i den svenska versionen. Till exempel, den ovan citerade meningen ”Högt ekar slagen från en ensam trumma” är översättarens egen, i originalet finns ett fraseologiskt uttryck som betyder ”en oansenlig människa utan status”. Sjisjkins prosa är så pass rik på talesätt och lån, alltifrån öppna citat till kryptiska allusioner att många detaljer ter sig oöversättliga.

En ryskkunnig läsare reagerar på en del ungefärligheter och luckor i den svenska versionen

Brevromanens kvinnliga berättare Sasja reflekterar över alldagliga händelser, över sin plats i livet – bland annat som dotter. Hennes föräldrar byter jämt skepnad. I samma brev är hennes pappa först dirigent, sedan flygare, men det stör inte läsningen: det handlar om den arketypiske urfadern uppbyggd av den sovjetiska tillvarons klossar:

Och så minns jag hur han brukade öva hemma, i bara kalsongerna, medan någon symfoni spelades på skivspelaren. Genom dörrspringan iakttog jag hur han dirigerade våra stolar, bordet, bokhyllan och fönstret. Den stora byrån var slagverken. Mattan på väggen – blåsinstrumenten…

Men sedan blev pappa polarflygare i stället och det gillade jag mycket bättre.

Åh, vilken härlig lukt av skinn från hans långa raglanrock!

Den ryska sentimentalismens ättling

Det som kan irritera i Brevboken är de cementerade könsroller som är så typiska för dagens Ryssland. Kvinnan känner, mannen tänker. Sasja finns bara i den mån hon är älskad av Vladimir: ”Min hud existerade bara där du hade rört vid den.” Om man slår upp boken på måfå och ser Hamlet nämnas vet man genast att det är ett av Vladimirs brev till hans ”sommarfina Sasjenka”:

Och man borde skriva om hans liv som det var innan. Till exempel om hur han i sin barndom lekte brevbärare, tog en bunt med gamla tidningar och stoppade ner dem i folks brevlådor.

Att vilja ge Hamlet en barndom – är det bara män som kan få sådana idéer?

Elitistisk prosa, hävdar många. Å andra sidan är läsareliten talrik i Ryssland …

I Brevromanen framstår Sjisjkin som en ättling till den ryska sentimentalismen. Hans budskap är rätt traditionellt. I Dostojesvkijs Fattigt folk uppvisar den manlige brevskrivaren en hel del feminina egenskaper, inte minst tack vare det kristna, rysk-ortodoxa arvet. Denna dimension saknas hos Sjisjkin. Han erbjuder läsaren en massa olika typer av existentiellt lidande samtidigt som han återspeglar den postsovjetiska människans desorienterade och ambivalenta psyke.

Vad säger skeptikerna? Sjisjkin (som betraktas som en av vår tids största ryska författare) har inget eget. Hans bok är en ansamling av lån och citat, menar författaren Aleksandr Tankov i Literaturnaja gazeta. Elitistisk prosa, hävdar många. Å andra sidan är läsareliten talrik i Ryssland – dock inte i Norden. Romanen är en ihålig konstruktion, anser en hel del ryska intellektuella. Den riktiga svärtan skymtar i Brevboken, men på det hela taget är den alldeles för lång för sitt eget bästa. Känslan av autenticitet blir lidande.