Harens almanacka. Essäer om poesi och tid

Om inte renässansen, upplysningen och moderniteten hade återupptagits efter det andra världskriget, skulle poesin och litteraturen knappast ha tagit de vägar de gjort ända in i postmoderna, angstiga snår, som i första hand kännetecknas av en uppgivenhet inför agnosticismens och den mystifierade metafysikens försök att hantera liv och död.

Men det var ofrånkomligt att huvudströmmen i kulturen i vår tid skulle handla om ett slags otro, en skepsis, och till sist till stora delar om att det heliga endast består av människans förmåga till dova protester mot sitt öde – att man går mot döden, var man går.

Poesin, handlar om kampen om, inte egentligen endast mot, döden

I en västerländsk kPoesin, handlar om kampen om, inte egentligen endast mot, dödenulturkontext, där visserligen helt andra värden mer och mer också tar sig in, är den existentiella melankolin dominerande. Hur många Tomas Tranströmer vi än har – vilket för all del inte är lite. Litteraturen, poesin, handlar om kampen om, inte egentligen endast mot, döden. Hur uppskatta det underbara i livet i även dess för det mesta tragiska gestalt, när slutresultatet ändå är en utplåning?

Det vi har att arbeta med, om vi håller oss i en den ovan beskrivna kontexten, är – tiden.I en kongenial, djupt borrande poetisk essäbok, är det just tiden som författaren, forskaren och litteraturkritikern Michel Ekman på ett nästan gastkramande sätt ingående granskar. Harens almanacka; Essäer om poesi och tid orienterar sig i den labyrint där haren, den utsatta och oskyldiga, har livets almanacka som ljusspår.

Huvudtema: tiden och döden

De författarskap som Ekman har valt ut att skriva om är sådana som i högsta grad har tiden och döden som huvudtema: Bo Carpelan, Lennart Sjögren, Birgitta Lillpers, Arne Johnsson och Tua Forsström – två finlandssvenska och tre rikssvenska poeter lyses upp av Michel Ekmans analytiska strålkastare.

Sjögren och Lillpers hör inte till de lyriker jag läst särskilt mycket av och om, medan Bo Carpelan och Tua Forsström tillhör dem som jag läste nästan allt om och av, medan Arne Johnssons poesi är nästan skakande igenkännbar för mig: för även om den livsåskådningsmässigt har en lite annorlunda utgångspunkt så är den exakt sådan som jag själv försöker skriva. Den är angstig, snabb, vilt associerande och sublimt vacker.

Även om vilan inte passar så bra in i tidens kamp med döden,  finns den ändå där

För mig är Arne Johnsson vid sidan av Tranströmer den rikssvenska poet som kanske öppnar sig mest mot poesins innersta mystik. För även om den postmoderna lyriken har trätt över gränsen för tro och vision så finns det i den många solglimtar av spännande provtagningar av det mänskliga lidandet och dess motsats, vilan. Även om vilan inte passar så bra in i tidens kamp med döden, så finns den ändå, inte minst i Bo Carpelans lysande författarskap, som för övrigt får det största utrymmet i Ekmans nya bok.

Den dikt som jag ska citera här kan förefalla vara en självklar favorit, men den är det inte endast för mig.  Även Ekman betraktar den med en ödmjuk och stor respekt. Det är fråga om inledningsdikten till en av Tua Forsströms enligt min mening finaste diktsamlingar (Snöleopard):

Man simmar aldrig ut i samma vatten
I ljuset väntar natten strax därunder
Man faller som ett löv genom rymden
av sekunder, en vind blåser
mörker mot din kind.

Tua Forssström är ju den mest ”troende” av de författare som Ekman skriver om i Harens almanacka så det ger kanske hennes dikter en viss lyster av ljus i mörkret men många uppfattar det säkert också som ett skyddande skikt. Hur som helst så finner jag Ekmans observationer om hur sand, vind, snö och mörker är viktiga dödssymboler i Forsströms rika författarskap. ”Dikten är en mötesplats för olika horisontella och vertikala rörelser som människan utsätts för utan att kunna påverka”, skriver Ekman om inledningsdikten till Snöleopard.

Samtliga som analyseras är ett slags landsbygdens eller småstadens skildrare, med anknytning till  naturen och närmiljön

Alla de författare som Ekman analyserar i Harens almanacka, med ett litet undantag av Carpelan, är ett slags landsbygdens eller småstadens skildrare, med rötter i eller anknytning till den nära naturen liggande miljön med alla dess konnotationer till verkligheten som den verkligen är, utan alltför mycket inflytande av människors arkitektur. Det här är viktigt. Det är ingen tillfällighet att till exempel Lennart Sjögrens i vissa fall skimrande vackra, i vissa fall äckelrealistiska dikter har en jordkänsla och en närhet till det drunknande vattnet, som många urbana poeters dikter inte har.

Vad ska man säga om Adornos berömda tes om att det är omöjligt att skriva poesi efter Auschwitz? Det kan låta tjatigt, men det är ju så att Paul Celan, 1900-talets för mig störste poet, bevisade motsatsen, och att andra följde i hans spår. Men visst satte dödsfabrikerna i Nazityskland fart på vår medvetenhet om hur utsatta vi är för både ödets, naturens, historiens och människornas grepp om våra tidsmässiga slut.

Det ständigt rörliga hos Carpelan

Bo Carpelan har ju skrivit metervis om tiden och döden även i sina romaner, inte minst i Axel, som jag i en recension i Vasabladet 1986 kallade ”en stor roman om verkligheten”, och i Urwind, som hade tiden som en klart definierad utgångspunkt. Ändå var det klokt av Ekman att lämna bort romanerna från denna essäsamling, böckerna om Anders har han tagit med.

Det hade blivit för mycket. Det var ett viktigare arbete att ta itu med den märkliga kombination av förundrad skönhet och djup melankoli som finns i Carpelans viktigaste tema som mycket riktigt handlar just om verkligheten, tiden och döden – samt om rörelsen. Tid och död vore omöjliga utan rörelsens element och Ekman visar skickligt på hur rörelsen är ständigt närvarande i alla Carpelans viktigaste diktböcker. Det är en inre och yttre rörelse i sinnet, i verkligheten – och dessa författarskap handlar ju i första hand om det vi kallar verkligheten – och inte minst i historien. Både i den kollektiva historien och i våra små människors personliga och individuella livsöden. Det må sedan handla om kärlek, avstående, besvikelse, åldrande eller vad  som helst.

Carpelans älsklingsmånad är november – månaden då värme, ljus och kyla på något sätt står stilla

I likhet med de övriga författare som analyseras i Harens almanacka har ju Bo Carpelans dikter en oerhört stark närhet till naturen, miljön, arkitekturen, kölden, värmen. Hans älsklingsmånad är ju november – månaden då värme, ljus och kyla på något sätt står stilla.

Jag gläder mig åt att Ekman blixtbelyser några av mina egna Carpelanfavoriter när det gäller diktsamlingarna. De tre av hans diktböcker som betytt mest för mig är Gården, År som löv och Dagen vänder. Det finns en uttydd och specificerad diskussion om verklighetens grepp om tiden och döden i dem, men samtidigt skimrar de av mänsklig skönhet i form av åtminstone för mig odödliga rader. Carpelan är det mänskligas mästerlige diktare.

Harens almanacka är en mycket rik bok, som kan läsas många gånger om med stor behållning. Valet av objekt för en poetisk analys om tiden och döden i modern svensk poesi är i det här fallet synnerligen lyckat.