Michel Ekman är känd som kritiker, forskare och essäist. I och med sin nya bok Jag tänker på nötskrikor träder han också fram som dagboksförfattare.

I sina essäer och nu också i dagboksformen tillåter Ekman sig att vara mycket mera subjektiv än i sin verksamhet som kritiker och litteraturforskare. I essäboken ”Utanför tiden” handlade det mycket om begreppet ”epifani”, som utgör essäernas klangbotten. Det handlar alltså om upplevelser av konst, litteratur och film som fått hans sinnen att vibrera. Upplevelser som kan få människan att ta ett existentiellt språng in i det okända. Upplevelser som lyckas återförtrolla verkligheten.

I ”Självbiografiskt lexikon” gick Ekman bakåt i tiden och satte sig själv in i ett släktperspektiv. Han sökte självkännedom genom att sätta sig  in i släktens historia och samtidigt memorera sin barndom och ungdom. I den nya boken är perspektivet helt annat. Dagboksformatet placerar in författaren i stundens närvaro.

Dagboksformatet placerar in författaren i stundens närvaro

Det har blivit vanligt att ge ut böcker som bygger på dagböcker och brevväxling, men formatet har onekligen sin egen intima charm. Läsaren tror sig här komma författaren närmare. I bästa fall kan de korta texterna bli som essäer eller aforismer. Ekmans anteckningar balanserar mellan spirituell vitterhet och banal vardaglighet på ett sympatiskt vis.

Dagboksanteckningarna utandas ett moget förhållande till här och nu och det egna åldrandet. Texterna, anteckningarna och hugskotten är tydligt förankrade i nuet. Det är inte bara genom dagboksformatets tidsangivelser, utan också genom de tydligt uppgivna platserna.

Flanerandets konst är ju på avtagande

Dagboksutdragen handlar mycket om att dagdriva eller flanera på gator och i parker, där Michel Ekman kan möta fåglar och människor. Flanerandets konst är ju annars på avtagande på grund av den allt mer hektiska trafiken med bilar, cyklar och nu dessutom alla dessa elsparkcyklar. Det går inte längre att, som i det Paris Walter Benjamin skrev om, flanera längs stadens gator med sin sköldpadda i koppel. Det krävs stor själslig närvaro för att nå det lugn Ekmans texter utandas. För en rastlös läsare kan det kanske ibland bli för mycket av dessa fåglar, trots att amatörornitologens möten med andra fågelskådare skildras med en mild humor och självironi. Ekmans bok är inget för hetsläsare. Det är en bok som manar till långsamhet och medvetenhet om stundens betydelse, ett slags  zen och konsten att flanera.

Bokens värde ligger i de små, till synes meningslösa detaljerna, som ändå ger dagen ett skimmer

Det är för det mesta små upplevelser under promenader och flanerande han beskriver. Ofta en fågel eller människa han mött, små ögonblick av glädje, som gör hans dag värd att leva. Det är inga omvälvande upplevelser. Bokens värde ligger i hur Ekman lyckas plocka fram de små, till synes meningslösa detaljerna, som ändå ger dagen ett skimmer, en ”guldkant åt vardagen” för att använda en kliché. Som läsare kan man väl känna igen dessa ögonblick och man lär sig också att själv bättre lägga märke till dem i sina egna vardagsrutiner och vad är bättre än det?

Om jag hade läst Jag tänker på nötskrikor som yngre, hade jag säkert skrivit en ironisk recension om bokens gubbighet. Nu är jag emellertid jämngammal med författaren och kan uppskatta boken på ett helt annat sätt och kan ofta med ett gubbigt leende känna igen mig i de små vardagliga glädjeämnen han ofta lyckas fånga på ett enkelt men precist sätt.

Onyttan som motstånd

Men, jag ser också en annan tendens i författarens livshållning. Ekman är inte på något vis samhällsfrånvänd, trots att det ytligt kan verka så. Hans vänstersympatier är klara och i motsats till många andra intellektuella ställer han också upp i demonstrationer mot högerpolitiken i landet. Man kan därför se hans individualism som en medveten strategi att hylla onyttan, som ett individualistiskt, passivt motstånd mot kapitalism och borgerlig nyttomentalitet.

Ekman är inte på något vis samhällsfrånvänd

12.4 2014
Buller och blåst
Högt uppe på Deutsche Schules tak invid Kamptorget sitter en koltrast dag efter dag och sjunger för full hals fast den överhuvudtaget inte hörs genom trafikbullret och blåsten. Ett föredöme för oss alla.

5.11 2014
Fiskare
/…/ Vid den lilla holmen Inre hatten stod tre män och fiskade, två med svirvel och en med fluga. Under alla år jag promenerat längs Drumsös stränder har de stått där. Ingen av dem har någonsin fått en enda fisk vad jag har sett. Jag överväger starkt att ansluta mig till dem.

Allt och ingenting – och den bok jag velat skriva

Bokens dagboksanteckningar innehåller en mängd intressanta teman, som t.ex. åldrande, manlighet, litteratur, film, mikrosevärdheter i Helsingfors, leende butiksflickor, läsande gubbar och barn som dansar fram på sin väg från biblioteket. Allt och ingenting. Då Ekman skriver om Patti Smiths bok M Train, är det kanske lika mycket om hans egen bok.

Teman är t.ex. åldrande, manlighet, litteratur, film, mikrosevärdheter i Helsingfors, leende butiksflickor, läsande gubbar och barn som dansar fram på sin väg från biblioteket

26.9 2016
Om ingenting
”It´s not so easy writing about nothing.” Meningen återkommer som ett mantra I Patti Smiths M Train och först tror man att det är vad hon gör där hon sitter på sitt stamkafé och drömmer och kluddar i sin anteckningsbok. Men så inser man att M Train är raka motsatsen – en bok om allt. Allt viktigt åtminstone. Om tiden, om allt som försvinner, allt man förlorar. Och om att minnas, att återvinna, att se och att skriva. Om den förlorade kärleken och de ständiga försöken att bevara den. Om förändringen som slukar allt i sitt stora gap. Om kontinentalplattornas obönhörliga rörelser och om att somna ifrån alltsammans på Grönlands oändliga is. Den här boken hör till dem jag bra gärna hade skrivit själv, om jag bara kunnat.

Den sista meningen i den här dagboksanteckningen  kan väl också sammanfatta min recension av Jag tänker på nötskrikor.

Dela artikeln: