Drick bröder

Efter debuten med romanen En liten bok om nästan ingenting (2017) har journalisten och författaren Mikael Crawford ( f. 1964) kommit ut med sin andra roman, Drick bröder  som på ett humoristiskt, ironiskt, insiktsfullt och känslosamt sätt fördjupar sig i några fyllbultars skiftande livsöden i Borgåtrakten.  Berättandet växlar från jagberättande till tredje person.

Albert på udden och Limpan och Jan ser till att de dagligen har tillräckligt med öl och annan alkohol att dricka

Här finns romanens centralgestalter, suputen Albert på udden och hans yngre kompisar, Limpan och Jan, som hela tiden ser till att de dagligen har tillräckligt med öl och annan alkohol att dricka. En viktig samlingsplats är krogen Flamingo där ”dörrnazisten” håller ett öga på fyllona. En annan viktig plats är butiken där spriten inhandlas med jämna mellanrum. Och så tillverkar gänget förstås också hembränt.

En vokabulär som rinner

Ett ironiskt tema i romanen är förhållandet mellan lokalbefolkningen och sommargästerna, närmast förnäma stadsbor från Helsingfors som köper upp holmar och upplevs som ett mindre välkommet element bland skärgårdsborna för vilka skärgården tidigare var ”för fiskare och annat fattigfolk och ingen stadsbo ville ha med sådana att göra. Sedan fick någon för sig att havet inte var skrämmande utan trevligt. De såg det förstås bara på somrarna.”

Drickandet är hela tiden närvarande i romanens språkhantering

Mikael Crawfords noggranna iakttagelser av omgivningen och människorna tar sig uttryck i en underfundig språkhantering och finurlig vokabulär som hela tiden finns närvarande i romanen med kopplingar till drickandet bland annat genom uttryck som ”en oskyldig flaska öl” eller ”så rinner förmiddagen iväg någonstans. Sedan rinner eftermiddagen efter av bara farten”.

Svenskfinlands hierarkier

Ironiska drag kommer också fram i kommentarer som ”varje östnyländsk man vet att de östnyländska kvinnorna är de hårdaste och elakaste i världen” och i funderingarna kring Svenskfinland:

”… är[det] ett hus så kan man undra: vem bor var? Jo, i översta våningen bor helsingforsarna, för de vill se horisonten för horisonten är framtiden och de tycker om framtiden. Strax under bor österbottningarna för de kan inte tåla att någon finns ovanför dem, men helsingforsarna godkänner de eftersom de aldrig behöver träffa dem […]. I våningarna under bor sedan alla de andra, västnylänningar och Åbobor […]. Och längst nere på bottenplanet bor östnylänningarna, för tyngdlagen påverkar oss annorlunda och atmosfären väger hundra gånger mera för oss.”

Suputens saliga sabotage

Till suputidentiteten, att supa som en hel karl, hör också Alberts speciella rutin: ”Varje kväll på väg hem från butiken eller bryggan eller Skärgårdssyltan så pissar han i Malous brunn. Detta gör han med synnerlig glädje och med gott resultat.”

Varje kväll pissar han i sommargästens brunn

Malou är en berömd vissångerska hemma från Eira i Helsingfors som Albert gillar att retas med. Och då Malou uppträdde för byborna och sommargästerna ”berättade hon att hon varje morgon hela sommaren hade gurglat en lång stund med brunnsvatten och att hon var övertygad om att det hade gett hennes röst en helt ny klang”.

Den här kommentaren ledde till att ”Albert satte supen i vrångstrupen”, och det här minns han med stor glädje.

Supandets solidaritet

Mikael Crawford lyckas på ett suveränt sätt ta fram de udda, utslagna människoöden han beskriver i sin roman. Ibland vaknar fyllona i finkan eller så ligger de på golvet hos någon kompis. De upplever en stark solidaritet med varandra och stöder varandra bokstavligt när det så krävs.

Närvarokänslan är stark, så också miljöbeskrivningen

Här finns nära anhöriga, föräldrar, hustrur som ständigt oroar sig över hur det ska gå för suputerna, skäller ner dem och hjälper dem på olika sätt. Närvarokänslan är stark i Crawfords roman liksom också den djupgående miljöbeskrivningen. Som läsare känner man att man hela tiden befinner sig tillsammans med ölkompisarna på deras favoritkrogar i Östra Nyland.