Mitt kapital

En dotter och en far på Aktias bankkontor Tre smeder, inne hos kundrådgivaren. Ett bostadsköp har just förseglats, och dottern hinner redan bekymra sig över hur det går med arvsskatten när pappan dör. Lånet på dryga 60 000 euro får henne att räkna över livets omständigheter: ett hurdant liv måste hon se till att leva för att betala tillbaka lånet?

Man riggar upp en investeringsprofil åt henne, hon har nämligen nu blivit Premiumkund

Senare befinner sig dottern på bankkontoret igen. Man riggar upp en investeringsprofil åt henne, och som en annan Mefistofeles föreslår Premiumbankiren (hon har nämligen nu blivit Premiumkund) förutom skatteplanering att hon borde teckna en livsförsäkring. Att skaffa en sådan är ett sätt att moget ta alla eventualiteter i beaktande: tänk om det händer henne någonting, vad sker då med bostaden, inte ska väl hennes man och hennes barn behöver sälja den om hon går och dör? Pappan har sagt att ingen försäkring ersätter en närståendes död, men 9,50 i månaden – en rätt betydelselös summa för en som vill försäkra sig om en trygg framtid för hela familjen …

Detta är upptakten till Milja Sarkolas roman Mitt kapital. Sarkola är en av Finlands kändaste dramatiker och regissörer, och vid sidan av boken kom en pjäs med samma namn. Det ekonomiska tänkandet utgör den röda tråden här.

Hon ägnar sig åt att räkna och kalkylera, också när det gäller relationer

Huvudpersonen, också hon regissör och aspirerande författare (men att söka likheter med författaren är i övrigt helt ointressant) lever med man och barn i sin nya bostad i ett ”bra” område. Det framgår genast hur medveten om pengar huvudpersonen är – en mera vidsträckt problematik kring värde upptar henne. Hon ägnar sig åt att räkna och kalkylera, inte bara när det gäller återbetalningen av banklånet (varje kapitel inleds med en uppföljning av värdet på hennes kapitalinnehav och lånets omfång), utan också när det gäller relationer.

Huvudpersonens fjära inställning kan man förstå i relation till att värnandet om trygghet och framtid vältrat över i verklighetsfrånvändhet. Sarkola beskriver skickligt och ibland kusligt hur huvudpersonens upptagenhet av pengar tär på förhållandet till maken, som hon ser som hopplöst obekymrad vad gäller livets ekonomiska realiteter. I en nyckelscen chockas hon av att han plötsligt på eget initiativ vill dela på kostnader.

”Min man har förändrats i mitt sällskap. Han har också börjat räkna. Jag börjar huttra trots att majmånad är ovanligt varm i vår lägenhet.
–Jag vet inte eftersom jag inte vet hur stora dina utgifter varit, säger jag till min man när han en vecka senare frågar mig hur mycket han är skyldig mig. Och kanske det inte spelar så stor roll, fortsätter jag, – Det jämnar väl ut sig i längden i alla fall på något sätt.” 

Inte girighet, utan något annat

Romanens huvudperson är däremot ingen Scrooge. Hon är inte girig. Den personlighet som framträder är snarare ängslig och ångestfylld, med skov av självförhärligande. Beräknandet äter sig in i hennes sätt att vara till i världen, börjar prägla hur hon ser på precis allt i livet, också när det inte direkt handlar om pengar. Den första delen av romanen skildrar vardagliga scener i kvinnans liv, med pianospel, sonens skolavslutning och umgänge med familjen.

Den personlighet som framträder är snarare ängslig och ångestfylld

Ibland spricker texten upp i små ögonblick av hängivelse, bortom kalkylerna: en cykeltur, att höra sin egen röst i allsången.

Men i allmänhet är huvudpersonen tyngd av, ja, vad är det som egentligen tynger henne? Åtminstone kläs ångesten (eller är det rätt beskrivning?) i det ekonomiska språkets form. En liten brödsmula kan blottlägga de existentiella avgrunderna:

”Jag väter den komposterbara disktrasan med varmt vatten och torkar av diskbänken och vår nya induktionshäll från Siemens. Jag sköljer trasan enligt bruksanvisningarna först med varmt vatten och sedan med kallt så att den hålls fräsch så länge som möjligt. När jag lyfter upp saltkaret på kryddhyllan råkar jag få syn på en femton centimeter lång repa i bänkskivan av trä. Jag antar att en förhårdnad brödsmula har fastnat mellan det tunga skärbrädet och skivan och repat ytan när någon ovarsamt skuffat brädet mot den smuliga skivan.”

Här framträder nyanserna i hur det ekonomiska tänkandet smyger sig på oss

Det är i sådana här passager som romanen fungerar som bäst. Ingenting dramatiskt händer, men huvudpersonens räknemaskin dundrar på högvarv. Den ekonomiska ”rationalitet” som huvudpersonen hänger sig åt – rationalitet som fjärmar sig från allt vad eftertänksamhet heter – är nämligen inte bara kallt kalkylerande, utan ofta just ångande heta ångesttankar. Och här framträder nyanserna så bra i hur det ekonomiska tänkandet smyger sig på oss, dess olika former, hur det slingrar sig in i föreställningar om framtiden, om vad som är viktigt; det dyker upp som besatthet och tvångstankar.

Och konsten och det sociala kapitalet

I den andra delen av boken beger sig huvudpersonen på en två veckors vistelse i USA. På ett konstnärsresidens gör hon sitt yttersta för att socialisera med de andra kulturpersonerna. Hon framstår som trubbig, tafatt och mycket självupptagen. Romanen innehåller många exempel på välskriven dialog (inte konstigt, givet Sarkolas andra syssla) och i denna andra del skrivs dialogen på engelska, och man småler åt huvudpersonens taffliga formuleringar (just sådana ordvändningar som man själv kläckt ur sig).

Romanen innehåller många exempel på välskriven dialog

I denna andra del försöker huvudpersonen inte bara förmera sitt sociala kapital (vilket inte går särdeles bra), hon funderar också på konst. På residenset handlar det mest om att hon råddar in sig i självbelåtna ramsor om hur bra finländska konstnärer har det, i jämförelse med hur det är i USA. På hemmafronten börjar hon grubbla över vad det innebär att en teaterregissör förväntas fylla hela salongen med folk, dra in största möjliga intäkt. Säljer hon ut sig? Som jag förstår de sista sidorna inlåter sig huvudpersonen i svävande ”kritiska” tankar, som egentligen bara visar hur lite hon går in i frågorna på riktigt. Hon är villrådig, och mer än så. Man får en känsla av att det kanske är betydligt värre ställt med denna person, som ser på sig själv som ett vandrande sunt förnuft, än vi först trodde.

Dialogerna i boken är som sagt väldigt njutbara, och i många scener kommer man personen nära: hur hon gestaltar världen, hur hon läser godnattsaga för barnet, hur hon talar om döden med sin far (dödsmedvetande: det gäller att ha framförhållning). Bokens stil är också lite splittrad, på ett sätt som inte riktigt fördjupar tematiken. Ibland växlar texten upp till parodi, där huvudpersonens kalkylerande inre monologer blir mera komiska än psykologiskt trovärdiga – helt ok så, om stilbytet hade lyft på ett annat sätt.

Ibland växlar texten upp till parodi, där huvudpersonens kalkylerande inre monologer blir mera komiska än psykologiskt trovärdiga

Också de kursiverade passagerna har jag svårt med. I en text som i övrigt är subtilt inträngande känns dessa kursiveringar – tänkta av avslöja hur personen tänker ’innerst inne’? – inte särskilt motiverade. Ett skäl till varför de här styckena (som återkommer genom hela boken) irriterar mig är att romanen annars på ett så fint sätt beskriver den inte alls glasklara övergången mellan spontana reaktioner och analytiskt tänkande. Många gånger skildras hur detta s.k. analytiska tänkande drabbar huvudpersonen som ett gissel. Att utöver denna komplexitet antyda ännu ett lager av malande eller plötsligt frambrytande inre tankar blir förbryllande.

Pengar, klass och värde

Mitt kapital kretsar förstås också en hel del kring klass. Huvudpersonens far har det bra ställt, ”det har redan samlat sig lite för mycket på mitt konto”. Hon är väl medveten om vilka privilegier – ekonomiska och kulturella – som hennes bakgrund innebär. När det gäller kulturfältet framställs konstnären som blivit så etablerad att hon i snabb takt kan betala av på sitt lån, men samtidigt gnager oron om framtiden: om man blir sjuk, om man blir arbetsoförmögen, deprimerad? Är man värd något då? Det talas och talas om värde, men både romanen och personerna i boken sätter fingret på hur svårt och tabubelagt det ofta är att diskutera pengar och klass.

Samtidigt gnager oron om framtiden: om man blir sjuk, arbetsoförmögen, deprimerad? Är man värd något då?

När katten väl är på bordet och viftar med sin svans tenderar tematiken att tonas ned genom invanda plattityder. Som när huvudperson och maken grälar om en obekväm situation där svågern frågat henne vad lägenheten egentligen kostat (svar: jättedyr). Maken konstaterar att de tillhör olika klasser. Huvudpersonen kontrar med att han åtminstone har bättre sociala färdigheter än hon. ” – De lägre klasserna är förstås mer beroende av sociala färdigheter för att kunna klättra uppåt, skrattar min man vasst.”

De vardagsnära dialogerna bär upp romanen. Tematiken – värdet, pengarna – utvecklas och drivs än hit, än dit (det blir kanske nästan överlastat emellanåt) och bränner ofta till så att åtminstone denna läsare vänder blicken mot sitt eget liv och sina egna sammanhang. När jag funderade på denna recension satt jag på ett café i Helsingfors och lyssnade på ett gäng slipade 30-åringar som diskuterade bostäder. Hur göra om man vill investera, hur får man ett förmånligt lån, hur hittar man det optimala området i staden? Man enades om en sak: ”It’s not a polite market.” Samtalet pågick under hela min lunch och tonen var självsäker, beslutsam.

Just så komplex är den underliga verkligheten

När jag läste Mitt kapital reagerade jag på vissa av passagerna och ordvändningarna som överdrivna. Tjuvlyssnandet på caféet fick mig att ifrågasätta min egen reaktion: det som från ett visst håll kan framstå som skojig parodi kan för andra vara helt normalt resonemang. Exemplet påminner mig om romanens styrka: den fortsätter att leva i en. Det slår mig till slut att Sarkola för samman pengapratets ”vanliga” (vanliga för vem, blir frågan) former med de mera uppskruvade kalkyl-tankarna på ett lyckat sätt. Just så komplex är den underliga verkligheten. Trots allt: att hela vårt vardagsliv på ett eller annat sätt är byggt på och kring abstrakt ekonomiskt värde borde få det att svindla för vem som helst av oss.