Jag går och lever

Mirja Unge debuterade i slutet av 90-talet med boken Det var ur munnarna orden kom. Redan i den boken etablerade hon sin säregna stil, röst och tonfall – sin egen språkmelodi, kanske man kan säga. Få författare känns igen på satsbyggnaden, men för Mirja Unge stämmer det. Hennes ofta omsvängda satsbyggnad och ovanliga interpunktion hamrar på en talspråklig nerv, och bygger stämning genom de flödande, lite aviga meningarna.

Hennes ofta omsvängda satsbyggnad och ovanliga interpunktion hamrar på en talspråklig nerv

Under senare år har Unge ägnat sig åt dramatik och barnlitteratur, men 2018 gav hon ut en roman som på många sätt återupptar det sätt att skriva vi känner som ”Mirja Unges stil”. I Jag går och lever heter huvudpersonen Tove. Hon är tonåring, går i högstadiet, och bor på en rural ort som aldrig namnges. Traktorer kör över leriga åkrar, det är nittiotal och man följer Gulfkriget på TV. Bygdens ungdomar super, kör skraltiga bilar, har sex och tuggar godis. Tove bor tillsammans med farsan och syrran. Farsan jobbar natt på en fabrik och lever enstöringsliv. Han ser på sina döttrar som barlast från det förflutna, som obehagliga påminnelser kanske. När ska de flytta ut? Syrran är arbetslös och bor hemma i brist på framtidsutsikter. Hon ligger inne på sitt rum och onanerar. Familjemedlemmarna träffas i hallen, eller i köket där någon av dem (men aldrig alla tre) sitter och äter. Alltid är det någon som fäller en elak replik. Farsan får vredesutbrott, syrran är sarkastisk, medan Tove mest försöker härda ut, hålla sig borta, i utkanten.

Ett sårigt hem i ett sårigt samhälle

Redan de två första meningarna antyder romanens problematik:

”Hem till mig kommer ingen, det är knappt så jag kommer dit själv. Men ibland är jag tvungen att gå hem.”

Ett motto för romanen kunde vara: ”Home is where the hatred is”, som Gil Scott-Heron sjunger. Om Gil Scott-Heron i sången sjunger om drogberoende är det en form av psykologiskt beroende som Unge beskriver i sin roman, där ”beroende” är både att vara prisgiven åt sitt hem och att vara beroende i bemärkelsen att ha en problematisk anknytning, att söka kontakt men bli avvisad. Som det heter om relationen till syrran: ”Vem är hon utan mig och vem är jag utan henne.”

Det är inte frågan om någon socialrealism, utan greppet är mera poetiskt

I romanen är hemmet ett söndrigt och sårigt nav i ett söndrigt och sårigt samhälle. Finns det någon väg ut?

”Det är nån som har eldat i klassrummet det luktar bränd plast och klassläraren står och skriker längst fram inte vet jag, jag är så trött och har huvudvärk av röken han säger att vi är efter i allting alla ämnen allt vi borde kunna att vi inte klarar att sitta stilla mer än korta stunder kropparna skaver, Vad vill ni bli då, säger han vill ni inte bli nåt. Jag glor ut på skogen och tallarna. Jag ska inte bli nåt fattar ni, ingenting, jag ska bara överleva det här.”

Romanens text löper genom korta kapitel som fungerar som scener, eller glimtar. Det är inte frågan om någon socialrealism, utan greppet är mera poetiskt. Scenerna ger en bild av romanpersonernas dag-till-dag-tillvaro, med dess upprepning och innötta mönster. Som titeln ger vid handen: romanen utgår från levandet.

Avståndet, hierarkierna

Trots att perspektivet är Toves kommer läsaren henne aldrig riktigt nära, även om romanen på olika sätt blottlägger hennes perspektiv på sig själv och andra, ibland i en form av stream of consciousness. Det här säger något om vem Tove är. Hon har taggarna utåt, hon föraktar andra, och dras ibland lite håglöst in i andras sällskap. Hon hänger med Vera, som är en vän, åker omkring i bilar och deltar i bygdens supande, där unga och vuxna dricker tillsammans. I skolan gäller det att undvika att bli antastad, i hemmet gäller det att vara i beredskap för aggression och sarkasm, att tömma sig själv på allt. Det som kanske går mest under skinnet på mig är den konstanta nödvändigheten att hålla på avstånd – andra, sig själv, samtidigt som Tove är klartänkt och begriper vad som pågår.

”Kom hit en gång, ropar hon.
Och jag går till henne.
Du är som en hund, flinar hon, du har inget eget.
Vad ville du, säger jag.
Var har du varit, säger hon med munnen full av bröd eller nåt inte vet jag vad hon stoppar in.”

En vändning i romanen, som pekar ut andra möjligheter, sker när Tove går ner i källaren och som vanligt hittar farsan i färd med att gräva i olika lådor. Han är fast i det förflutna. Men den här gången är farsan inte bitter, ute efter att attackera. Han talar om sin mor Elise, och ger sin dotter Elises skor. Scenen beskrivs utan desto större åthävor, och därför går den ännu djupare.

Den känsla av vantrivsel som Unge redan på den första sidan leder läsaren in i upprättas i högsta grad genom språket, genom satsbyggnaden, där känslorna finns insprängda. Tonen som rör sig i trakterna kring slö indignation och vaksamhet präglar dialogen, Toves tankar om sig själv och miljöbeskrivningarna som i någon mening är Toves. Obehaget som hemmet väcker varieras med skolvärldens luggslitna hat. I skolan finns bara vämjelse, mobbning, övergrepp. Eleverna föraktar lärarna, lärarna är rädda för eleverna, eleverna stöter ut varandra. Flickorna och den sävliga Jakob befinner sig lägst i hierarkin. Lovligt byte för kroppar och ord.

”Vera och jag fryser och kryper längre in i våra svarta jackor vi kurar intill Astrid och Emma och väntar kommer vän nån snart nån gång ska dom väl komma nån lärare var är dom ska väl ha lektion jag ser på regnet och väntar ingen lärare som vill komma till oss längre dom gruvar sig dom kommer inte en tredjedel av klassen har slutat ändå sex tjejer är kvar svarta fåglar är vi sitter i fönstret och vaktar våra kroppar våra tankar våra ord”

Toves vardag består i normalisering av våld och övergrepp, så vanliga att ingen längre reagerar

Unge beskriver något annat än allmän tristess, även om man kanske tänker något annat när man börjar läsa. Desto mer gruvligt blir dock det som först kanske ser ut som tristess när det går upp för en vad Toves vardag består i: normalisering av våld och övergrepp, så vanliga att ingen längre reagerar, ett skrik tas inte längre som en reaktion, ett nej är inte längre ett nej, allt bara lever vidare. Klassens pojkar tar för sig, tafsar, tar med våld. Och mobbningen fortsätter trots att alla ser och förstår. ”Vi vet men vi säger ingenting det är ingen som säger nånting Jakob säger ingenting han kan inte han har som släktrep knutna runt halsen.” Våldet beskrivs genom Toves perspektiv, med ord som inte slätar över, men som uttrycker den bortdomnade avskurenhet som hennes värld är försänkt i. Det buttra språket är återhållsamt, håller på avstånd.

Vad det är att kämpa

Paradoxalt i romanen är hur känslan av liv framkallas. Var och en kämpar med sina egna plågoandar. Tove försöker skaka av sig obehaget genom att bedöva sig, tömma sig, men det finns något bortom det bedövade. Här finns beskrivningar av vad det innebär att kämpa, även om kampen är tyst, eller ens nej inte hörsammas. Och kanske finns det i Jag går och lever ett blänk av utvecklingsroman i det anteckningsblock som Tove bär med sig – skrivandet och litteraturen som frigörelse och självförståelse.

Genom hela romanen finns det dessutom öppningar mot skönhet. Som här: ”Jag går genom skogen det är frost i gräset nere vid ängen frosten frasar mot skorna dom stela grässtråna kantade av kristaller.” En seg skönhet tränger igenom den elakhet som personerna i boken utsätter varandra för – som när Tove träffar Esbjörn, för henne en ”dåre” (en av många). Efter att Tove på ett brutalt sätt än en gång försökt krossa Esbjörn, som ska bli pappa, stannar allting upp, och de tittar tillsammans på tre gula tussilagor som skjuter upp bland gräset i diket. Tove försöker mota bort sin förundran över de gula blommorna och Esbjörns förestående faderskap genom ännu en gemen kommentar. Men den faller platt, in i tystnaden, medan de tre gula tussilagorna lyser inför ögonen på mig, läsaren.

Det är en roman som man helst ska läsa i större svep, för att komma in i rytmen och flödet

Jag går och lever är en roman som man helst ska läsa i större svep, för att komma in i rytmen och flödet. Jag märker att jag när jag läser i kortare sessioner har lättare att fastna i stilen (det som förvandlas till ”stil”). Genomgående finns det aspekter av romanen som jag förhåller mig skeptisk till, ett sätt att ladda vissa ord, ”mun”, ”kropp”, ”ord”, ”lever”, för att få fram hur sargad världen som beskrivs är:

”Jag går ut med mitt ansikte jag bär det jag har inget annat jag kommer aldrig få nåt annat det är mitt ansikte det här.”

Varför behövs det där? På de här ställena bromsas läsningen av viljan att ladda texten genom att upprepa vissa ord. Istället för att drabbas börjar jag syna det litterära knådandet, och kommer av mig i allt annat.

Vad betyder det att jag dras in i Jag bara lever? Frågan är viktig. Under läsningen hinner jag fråga mig själv om Unge är en av de författare som låter sig lockas av mörkrets fascinerande dragningskraft, något man både som författare och läsare dras till på ett litterärt sätt, för att det är spännande att simma i de svarta haven. Men det här är ändå inte mitt intryck. Unges roman är för det allra mesta inte effektsökande, utan mal envetet på i gestaltningen av håglöshet som tar formen av grymhet och de små glimtarna av genuin kontakt mellan människor.