Stadier

Det lilla svenska förlaget Eskaton har gett ut flera böcker av den finlandssvenska författaren Mirjam Tuominen (1913-1967). Tuominen rörde sig mellan prosan, lyriken och essäistiken, och är man intresserad av det sistnämnda kan man dyka in i den lilla skriften Stadier. Den publicerades för första gången år 1949 och innehåller essäer om nordiska och franska författarskap – Proust, Rilke, Strindberg, men också mindre kända namn såsom Kerstin Söderholm och R.R Eklund.

Liksom för många författare är skrivandet För Tuominen intimt förbundet med läsandet

Fyrtiotalet var en aktiv tid för Tuominen, som under detta decennium publicerade en mängd skrifter (av vilka Eskaton, av vad det verkar, kommer att återpublicera flera). Man kunde tycka att en bok som utgör studier av andras texter inte är särskilt intressant i ett fall som Tuominens, en författare med en helt egen röst som frambesvärjer de socialt utsattas värld. Men Stadier visar sig vara på alla sätt fascinerande läsning. Liksom för många författare är skrivandet intimt förbundet med läsandet.

Ett direkt tilltal

Tuominens litterära förhållningssätt präglas av att hon vänder sig till läsaren, liksom ansikte mot ansikte. Det är också detta som gör essäerna i den här volymen drabbande med sina säkra, dock inte tvärsäkra eller mästrande, tilltal. Precis som i lyriken och prosan är det med obevekligt allvar hon tar sig an sina teman. Men det här gör ingalunda texterna tunga eller högtravande att läsa. Tvärtom! Hennes engagemang är förankrat i en fin känsla för stilistik. Resonemangen är levande, sprungna ur ett rörligt och framför allt självständigt tänkande som söker sig till marginalerna, utkanterna.

I essäerna behandlas författare och deras verk genom att på ett fruktbart sätt diskutera både liv och verk – utan att för den skull reducera verken till biografin. Det är nämligen inte så att Tuominen på något sätt ger sig i kast med att hitta nycklarna till Strindbergs, Prousts eller Gides texter genom olika omständigheter i deras liv. Det hon snarare genomgående gör är att diskutera livshållningar, de attityder och förhållningssätt till livet som texter – brev, romaner, dikter, publicerade dagböcker – ger uttryck för.

Det hon gör är att diskutera livshållningar, de attityder och förhållningssätt till livet som texter ger uttryck för.

I den första essän, en av samlingens längsta, introduceras de teman och det sätt att närma sig litteratur och skrivande som samlingen präglas av. Essän behandlar den norska författaren Cora Sandel. Sandel är mest känd för sina böcker om Alberte. Romanernas Alberte flyr från ett klaustrofobiskt liv i Nordnorge för att leva i en socialt utsatt situation bland bohemer i Frankrike. Alberte kämpar med att hitta sin plats i världen, och skyr både den borgerliga och den bundna kvinnliga tillvaron. Tiden som romanerna behandlar är nittonhundratalets första tre decennier. Redan essäns rubrik slår an en ton: ”Det otillåtet livsnära. En studie i Cora Sandels diktning”. Sandel skildrar ”det inifrån determinerade och oundvikligt ensamma” och även om hon inte själv levde ensam uppvisar hon enligt Tuominen en sorts social likgiltighet, skepsis mot gemenskaper och konventioner. Hos henne hittar Tuominen en ”försvarslös känslighet”, och det är denna känslighet som i verken, i synnerhet i Alberte-böckerna, uttrycks i form av medkänsla med de utsatta. Tuominen visar en uppenbar uppskattning för Sandel, och denna verkar härröra ur Sandels förmåga att genom sitt skrivande och sin ”abnorma känslograd” komma nära själva livet. Sandels bild av tillvaron är kärv. Tuominen skriver:

”Människorna har att välja mellan två ting: att låta sig överrumplas av livet, bli ett blint verktyg för det och därefter uppgå i existensen, bli en slav under den; eller också: att inte låta sig överrumplas av livet, vägra att vara verktyg men då går det som för Alberte i Paris, man står hungrande efter liv, ty människan uppnår ändå sitt mått av fullkomning och tillfredsställelse endast som redskap.”

 Ambivalent mottaglighet

Litteraturvetaren Daniel Pedersen har i en intervju i HBL (6.1 2017) beskrivit Tuominen som en författare som ”riktar sig till varje läsare som söker en främmande hemmahörighet”. Den främmande hemmahörigheten är också ett stråk hon finner i flera av de författarskap som hon diskuterar (se särskilt essän om  Henri Michaux). Texterna som Tuominen valde ut för den här volymen (hon jobbade också som kritiker) kretsar kring andras verk, men dessa har i olika bemärkelser beröringspunkter med hennes eget. Fördelen med detta är att just det engagemang med vilket Tuominen försöker artikulera perspektiv och förhållningssätt – det är som om hon genom sina drabbningar med Sandel, Strindberg och Gide också indirekt går i närkamp med sig själv. Ändå får jag inte intrycket att hon ägnar sig åt att projicera sin egen livssyn på de författare som diskuteras.

Ett tema i många av essäerna är vad det betyder att vara mottaglig för själva livet

Ett tema i många av essäerna är vad det betyder att vara mottaglig för själva livet. I samtliga essäer intresserar sig Tuominen för hur ett författarskap fördjupas genom den mottaglighet författaren har i relation till sin omvärld. Hon pekar i flera fall på den mycket ambivalenta roll denna mottaglighet har. Å ena sidan innebär mottagligheten en känslighet som öppnar livet på vid gavel. Å andra sidan är en sådan mottaglighet också förbunden med ensamhet, en oförmåga att anpassa sig eller att finna sig till rätta i sociala sammanhang. Tuominen hyser ett ytterst starkt intresse för spänningen mellan ensamhet som just en form av närhet till livet, och ensamhet som isolering och oförmåga att knyta an till andra människor. Det höga pris som den typ av mottaglighet hon beskriver är något hon återkommer till.

Visst kan ett upphöjande av konstnärers känslighet och ensamhet sättas i ett historiskt sammanhang, men Tuominens sätt att gå i dialog med t.ex. Prousts brev, i vilka hans sårbarhet kommer till uttryck, är betydligt mera nyanserat än att reproducera konstnärsmyten. Hon beskriver nyktert Prousts rumsliga isolering och sjukdom: ”Jag skriver endast några ord, därför att jag befinner mig mitt i en kris.” Så kunde Proust förklara läget för mottagaren. (När jag läser liknande citat som Tuominen återger undrar jag om hon uppfattar den lite komiska effekt de här torra konstaterandena får?) I sina brev uttryckte Proust sig ytterst hänsynsfullt, men så att hans artighet stod i en komplicerad relation till det krav på uppriktighet han också kände. I breven är artigheten inte alls att betrakta som tomma fraser, menar Tuominen, som ändå hävdar att breven inte har samma litterära storhet som de litterära verken. Men hon verkar ändå i dem också se ett uttryck för Prousts förhållningssätt till att skriva, som hon beskriver som ”ett moraliskt tvång”. Också i den här essän görs för övrigt poängen att vi för att förstå Proust som person bör uppsöka hans verk.

Skrivande som moraliskt tvång

Skrivande som ett sorts moraliskt tvång hakar också i ett tema som går igen i flera av texterna. Det här moraliska tvånget, uppriktighetstvånget, har enligt Tuominen en litterärt fördjupande roll. Om Strindberg  (vars brev ägnas en essä), skriver hon att han förmådde ”låta en ofullkomlig tillvaros dissonanser tona samman och bryta sig mot varandra”, men att hans litteratur dock aldrig blev mer än bra journalistik, eftersom han helt ägnade sig åt att registrera omvärldens intryck, snarare än skrev ur självkännedomens djup. En annan variant av moraliskt tvång i skrivandet kommer fram i beskrivningen av den finlandssvenska författaren Kerstin Söderholms (1897-1943) publicerade dagboksanteckningar, som uttrycker ett starkt kontaktsökande; i breven blottläggs författarens ensamhet och hennes försök att nå ut till andra. Men enligt Tuominen kunde Söderholm varken hänge sig åt ensamheten, eller helt gå upp i gemenskap. Det är lite omtumlande att läsa hur hård Tuominens dom är (Söderholm dog alltså blott några år innan Stadier gavs ut):

”Hon vågar aldrig pröva sig själv, inte utsätta sig för besvikelser, inte leva och kan därför inte förbi annat än på en medelväg, mittemellan, varken eller, hon når inte kontakt, men skjuts inte heller in i det stränga medvetandet om nödvändighet, som är förutsättningen för fruktbar ensamhetskänsla.”

Essän om Kerstin Söderholm med sin högt uppskruvade sanningslidelse är märkligt affektiv

 För detta är ju verkligen en utsaga om ett liv, inte bara om vad som visas i en text. Här, och på några andra ställen, börjar Tuominen slira mot att framställa en predikande tes om den sant fruktbara ensamheten och därigenom villkoren för skrivande som har en genuin kontakt med verkligheten, livet. Essän om Kerstin Söderholm med sin högt uppskruvade sanningslidelse är märkligt affektiv, och jag kan inte påstå att jag kan skönja alla bottnar i den (jag känner till Söderholm för dåligt). Själva dagboksformatet verkar i sig spänningsfyllt för en författare, om man ska tro Tuominen, som lägger fram ännu en tes: utan att blinka hävdar hon att en skrivande människa inte kan ha ett själv; en skrivande människa bör vara självförglömmande. Att ”ha ett själv” är tydligen att ha upprättat en barriär för mottagligheten …

I essän om Rilkes fiktiva självbiografi Malte Laurids Brigges anteckningar (1910), ett verk som framhålls som ett av seklets stora, står ensamhetstemat också i centrum, här närmast beskrivet som att vara ett med det som man upplever, att i stillhet öppna sig för världen. Tuominen beskriver Brigge, romanens unga, iakttagande adelsman, som en person som plågas av själva tillvaron genom att utsätta sig för den, vilket gör honom mottaglig för medkänsla med utstötta människor. I essän återkommer hon också till konstens villkor. Att skriva är inte att ”skapa”, utan att frammana. Igen: att vara mottaglig, öppen. Om Rilke själv skriver Tuominen poetiskt att han var mest sig själv när han ”helt lösryckt från det mänskliga [stod] i kontakt med rymders och växters stillhet och frid – då helt självglömsk”.

Kärlek, manligt och kvinnligt

De senare essäerna i samlingen tar upp andra teman. I ett par essäer behandlas kärlek utifrån Stendahls, Sivar Arnérs och André Gides författarskap. Också här återkommer betoningen av det elementära, livsnerven bortom konventionerna. Essäerna tappar dock i skärpa genom det enligt mig rätt så problematiska silandet av ”franska” och ”svenska” förhållningssätt till kärlek.

På stereotypiernas plan rör sig också hennes sätt att arbeta med manligt och kvinnligt; hon antar att det finns en sorts könens essens, en essens som sedan har olika variationer. Men den kvinnlighet och manlighet som Tuominen intresserar sig för kämpar med sin relation till konventioner, exempelvis  (med avseende på kvinnor) i form av begrepp om heder och anständighet. Här närmar sig Tuominen, genom sin läsning, ett mera samhällskritiskt förhållningssätt: måste kvinnan vara anständig?

På stereotypiernas plan rör sig också hennes sätt att arbeta med manligt och kvinnligt; hon antar att det finns en sorts könens essens

Hur ser kärleken ut bortom idéer om anständighet? Finns det för kvinnor ett liv bortom självuppoffring, välgörenhetsarbete och amatörmässig konstnärlig verksamhet? Både hos Strindberg och hos Sandel hittar Tuominen författare som synar kvinnlighet och manlighet utifrån drabbningar med närhet och avstånd, ensamhet och gemenskap. Men den uppmärksamhet som Tuominen ägnar kön i essäsamlingen tenderar att vara förbiglidande. Att Tuominen skrev i en tid då det kunde betraktas som en bedrift att i litteraturen beskriva kvinnor som människor, inte bara som ”könsvarelse”, är trots allt slående. Eller att hon kan berömma Stendahl för att han äger insikt i ”den kvinnliga naturen”.

 Att vara rotad, att vara uppmärksam 

Den avslutande essän om den Nykarlebybördiga författaren R.R. Eklund (1895-1946) bryter en smula mot mönstret, men också här diskuteras skrivandet som mottaglighet, att öppna sig för världen. I den här texten är det författarens relation till hens omgivning som lyfts fram – i fallet Eklund rotadheten i de österbottniska slätterna, vilka bildar huvudmotiv i dikterna och prosan. Vi människor präglas av vår hembygds landskap, fastslår Tuominen. Även om det också här förekommer en del klichéer om ”karaktär” (österbottningens fåordighet, lokalpatriotism och hetsiga lynne) är Tuominen bra på att veckla ut Eklunds österbottendikter på ett sätt som förankrat dikterna i ett förhållningssätt till livet. Ömheten författaren kände inför landskapet, parad med vad Tuominen kallar ”en skoningslös objektivitet” skapar förutsättningar för djupseende. Här finns för övrigt också en personlig koppling; också Tuominen bodde under en tid i Nykarleby.

”När jag hör min sex-åriga dotter tala om Nykarleby, där hon levat mestadels sedan hon föddes, kommer jag ofta att tänka på R.R. Eklund, när han talade om Nykarleby. Iakttagelserna var väl mer sammansatta hos honom, men grundtonen var densamma, en ton av en smula fördrömd ömhet, nästan mystik: varje grässtrå, varje sten tycktes leva med ett speciellt ändlöst och förundransvärt liv i denna lilla stad.”

Stadier är ingen neutralt akademisk presentation av en rad författare. Essäerna lyfter fram författarskap som lär oss något väsentligt om vad det är att leva

 Det är här Tuominen är bra som läsare, i hur hon lyckas beskriva en grundton hos en författare. Men visst väcker det som man i essäsamlingen eventuellt kunde kalla en form av vitalism en del frågetecken – betoningen av det råa livet, livskänslan, livsnerven som står i en evig konflikt med ”samhället”. Det som sipprar igenom i flera av essäerna är Tuominens egen syn på den mänskliga tillvaron, där de flesta människor är dömda att ”bli slavar under existensen”. Det här är inte nödvändigtvis ett problem rent litterärt. Stadier är ingen neutralt akademisk presentation av en rad kända och mindre författarskap – något som kanske redan bokens titel ger en fingervisning om.  Essäerna lyfter snarare fram författarskap som enligt Tuominen lär oss något väsentligt om vad det är att leva. Texterna är med andra ord på ett intressant och indirekt sätt djupt personliga.