En gynnsam plats för hjärtat

När du och jag vandrat femton dikter in i Henrika Ringboms svenska urval av Mirkka Rekolas nyare diktning, stannar vi upp framför något vi vanligen knappt hade märkt. Om vi visste i förväg vilket i ”raden av skyltfönster” som fångat vår blick, skulle vi antagligen räkna med dystra historier om reglade dörrar, hotande konkurser och drömmar krossade av den senaste ekonomiska svackan. Men det vi ser är underbart:

ett litet spektrum visande/ klara färger,/ i fönstret avtecknade sig träd/ med runda kronor, kullar, åar,/ landskapen såg ut att strömma,/ de strömmande in i varandra,/ en karta över ett nytt medvetande,/ sexuddiga stjärnor, gnistrande / ögon som sökte sin person, människor/ flygande ensamma parvis/ deras ansikten ljusa, rosiga,/ kristaller, blommor, isflarn;/en tom affärslokal i köldsolen.

Den i höst åttio år fyllda Rekola har sedan diktdebuten på 1950-talet hunnit utforska de flesta terränger med sina ord. Ändå har hon kvar förmågan att se världen ofiltrerat och fördomsfritt, som ny. Här verkar alla ytor välkomnande och bottenlöst vackra, till brädden fyllda med möjligheter.

Rekolas lätt kuperade diktlandskap förses med brantare höjdskillnader

Ringbom utför en verklig bragd då hon lyckas pressa ihop över två hundra Rekoladikter som utkommit i tre samlingar under femton år till ett urval på 44 dikter. Rekolas lätt kuperade diktlandskap förses samtidigt med brantare höjdskillnader: På bara några dikters avstånd från skyltfönstren har vi i Ringboms urval hunnit titta ut mot havet och ro över en djupblå insjö. Vi har stirrat på en medeltida gobeläng bara för att några dikter därifrån sjunka ner i ett mossdoftande kärr.

Ringboms kondenserade lilla urval gör det samtidigt möjligt att överblicka hur många landskapen i Rekolas diktning i all stillhet hunnit bli. Att boken är luftig och lätt som pudersnö klär den glädjefyllda och flinka Rekoladikten, som på finskt håll idag ofta presenteras med ett långt och allvarsamt släp av samlade dikter och aforismer. Ringboms delikata lilla diktklase tappar aldrig det väsentliga i Rekolas diktning ur sikte. Vi slås av hur lika varandra gobelängen och kärret känns under ögats omsorgsfulla beröring: i skogen mörk/ ljus grön rödaktigt brun/ mossa, nedsänkt och mjuk, en blick,/ en så kort resa, kortare än ett steg. Hela berg kan fångas i en enda blick och ytor bli bottenlöst djupa.

Den Tammerforsfödda Rekolas vandring leder från barndomens riskojor till den vida vita Helsingforsisen och från Parismetron till en stilla skogspromenad med käppen i hand. I den enskilda dikten är synfältet ändå aldrig för brett och blicken för ilande för att fånga in minsta stund av solblänk eller vågstänk. Rekola tar till vara värmen i en enstaka gest, ett hårsvall eller ett leende, ännu år och årtionden i efterskott, just då de behövs. Gång på gång överväldigas vi av det vardagligaste rummets gränslöshet.

Duande i dur

Jag märker snabbt att Rekolas diktvärld aktivt bekämpar alla mina försök att gå in som kritiker och säga vad du eller ens jag som läsare skall tycka. Det beror antagligen på att dikterna envisas med att säga ”jag” och ”du” till mig samtidigt som de låter bli att diktera vem ”jag” och ”du” bör vara. Nej, när jag går in bland Rekolas dikter, vill jag lämna ifrån mig all distans och auktoritet redan vid ingången.

Rekolas dikter hakar upp sig vid vardagsorden vi alla ryms in i. I finskan är just ”jag” och ”du” ord som lätt kavlas in i böjningsformerna på andra ord, göms och glöms. Hos Rekola är det tvärtom oftare det avståndstagande ”hon/han” (”hän”) som försvinner ur spel. Allt i världen kan införlivas i jagets revir. Här finns ”mitt hat” och ”mina nävar” i ”mitt rum” med ”mina fönster”. Men samtidigt finns här en allemansrätt till allt som är ”mitt” eller ”ditt”.

I finskan är ”jag” och ”du” ord som lätt kavlas in i böjningsformerna, göms och glöms

Rekolas sätt att komma ”dig” och ”mig” nära är helt annorlunda än reklamens eller den politiska retorikens tilltal. Ju ivrigare någon förklarar att det är just ”dig” de menar, desto mer övertygad blir du om motsatsen. Hos Rekola är det tvärtom: Den rekolanska dikten tvingar oss inte in i rollen som ”du” eller ”jag” utan låter oss vandra och variera. Det finns något befriande i att bli tilltalad och samtidigt veta att ”jag” inte är den som talas till.

Vi säger sällan ”jag” för att fråga oss, vem ”jag” egentligen är. Eller tänker efter hur det skulle kännas om jag faktiskt vore du. Ändå blir ”jag” till först i den duande speglingen mot andra ytor, mot människor, himlar, hav och skogar.

Hålla andningsvägarna öppna

Spegelord och språkliga svängdörrar som ”jag”, ”du” och ”det” utgör en del av basarkitekturen i Rekolas diktverk. Poeten tycks för övrigt samla på olika slags portar, fasader och farleder. Här finns himlavalv och kroppsöppningar, dekorerade slottsportar och gläntade tältdörrar, trappor upp eller ner och broar mellan alla väderstreck. Men framför allt finns här fönster att se och ses igenom, utan att röra eller störa. Mellan de skarpt geometriska formerna och skikten av träd, hus och horisonter finner glas, vatten, hornhinnor och spegelytor av alla de slag sin hedersplats.

Det gemensamma draget hos alla Rekolas dörrar är att de finns till varken för att stänga ute eller inhägna. Portar är andrum där vårt jag stannar och tar ”ett par steg bakåt”:

så gjorde jag också då/ när jag såg dig, jag såg på porten/ innan jag gick genom den,/ på valvbågen som gav himlen åt det blå havet.

Portar har för övrigt ingen riktning; inga vägar för in i en stad eller en människa utan att samtidigt föra ut.

Också dikten föds först i mötet vid dess port, i andedräkten mellan ett jag och ett du. Genom att lämna obegränsat med utrymme för det enskilda jaget och duet formas ingångar och utvägar mellan dem. Vi möts i en gemensam upplevelse som samtidigt är helt privat till sina beståndsdelar.

Ringblommans exakta språk

Öppenheten gör Rekolas dikter samtidigt mycket välskyddade, slutna. Dikterna talar med varandra och vibrerar av gamla ekon. Samtidigt bildar varje dikt sitt eget väsen, med egna sinnen, röster, rörelser och en alldeles egen tidsuppfattning. Jag försöker tränga mig in, men halkar bara omkring ett tag. Dikten tar sig sin och samtidigt min tid. Först så småningom slås en port upp någonstans, och så en till och ytterligare en, tills hela dikten plötsligt är full av knoppar.

Det är luft, ljus och framför allt vatten i alla dess former som är mest varaktigt i Rekolas diktrymd. Det blir naturligt att tala ringblommans, kretsloppets och gräsets exakta språk, där det matematiskt exakta förenas med barnets lekande allvar: ”med en handstil hög som gräset/ som ett barn/ skriver denna jord till mig.” Rekola har utvecklat ett mikroskopiskt skarpt sinne för helheten i detaljerna, blomman i kronbladet och rörelsen i det som verkar stå stilla. Det är inte bara träden som matar våra lungor utan vår andedräkt som föder träden.

Dikterna talar med varandra och vibrerar av gamla ekon

Det är just ytorna vi trott vara stadigast – murar, stenar och husväggar – som visar sig vara de mest porösa och godtyckliga. Det samma gäller våra försök att fördämma det förflutna genom historieböcker och minnesmärken:

den gamla staden finns inuti den nya,/ dess gårdag,/ inte är den desto äldre, de skildes bara åt/ en gång av en mur, gatans andra del/ lämnades på andra sidan av muren.

Rekola renodlar sedan länge ikonkonstnärens sätt att få olika tider att rymmas i ett enda levande blickfång. I vida landskap – hav, stränder, stjärnhimlar och snövidder – får man syn på det som inte går att se, det i tiden utbredda. Tidsperspektivet bli en gungbräda, där barn blir stora när mammor blir små och tvärtom. Åldrande och död blir ytor som bereder plats för andra ytor i ett varmt kvällsljus av längtan.

Rekola handskas varsamt och ömt med årsringarna, där de sitter kvar i både träd, städer, landskap och i varelsernas inre. Hon bereder plats för upplevelser som vi klarar av att se och känna först på årtiondens eller flera generationers avstånd ifrån det skedda. Världskrigens efterskalv når oss och får på 2000-talet hela diktsviter att darra.

Vandringar bland andra

Rekolas värld kan vända och töja på sina perspektiv för att foga sig efter våra varierande sätt att uppleva nuet. För den ålderstigna blir den en uppförsbacke att sakta av i och för den älskande ett stjärnvirvlande himmelsträd. Det enda som Rekolas värld inte bänds till är en form, där ett liv skulle verka mindre värt; just det perspektivet som nyhetsmediernas olycksrapportering fylls av dagligen.

I sitt öppna jag och du talar Rekolas dikter ett globalt modersmål, som vägrar ringakta livets värde. Trots sitt rykte som språkinriktad och säreget svår att kategorisera inom den inhemska poesins ramar har Rekola inte haft några problem att hitta sin plats i världen. Med sina portar till både aforistik och essäistik har hon gått ut i bl. a engelsk, fransk, tysk, italiensk och ungersk språkdräkt.

Rekolas dikter har ett globalt modersmål som vägrar ringakta livets värde

Rekola har tidigare serverats i svenska smakprov av såväl Solveig von Schoultz och Martin Enckell. Förlaget ellerströms trädde fram med Glädje och asymmetri år 1990, ett rikt urval av Rekolas dikter med översättning och inledning av Martti Soutkari. I ellerströms Lilla serie är Rekola det tredje finländska namnet efter den nära diktarfränden Gunnar Björling samt Pentti Saarikoski.

Möten med Rekolas lyrik mår bra av att dra ut på tiden. Ringbom hann fram till Rekolas dikter för första gången redan i medlet på 1990-talet med introduktion och översättningar i tidningen Café Existens. Ringboms nya urval förhåller sig fruktbart till både hennes egna och Martin Enckells tidigare tolkningar. Nu har Ringbom dessutom dragit med poeter från båda sidorna av Bottenviken, då Agneta Enckell och Ann Jäderlund fungerat som ateljékritiker. Resultatet smakar saftigt och lagom mognat.

På flera ställen i Rekolaurvalet påminns jag om Ringboms egna diktrörelser i Den vita vinthunden (2001), där ringduvan sakta sjunger medan diktjaget sjunker in i skogen, bärs av vattnet eller ”går runt den oändliga viken, lycklig// som en gammal skumögd hund som// ännu en vår// för första gången// varit och simmat”. Det betyder inte att Ringbom skulle överrösta Rekola med sin diktarstämma, tvärtom. De båda poeterna har en liknande hållning till orden och framför allt tomrummen mellan orden, till att lyssna och ge också pausandet en plats.

Rekolas diktvärld har vattnets obegränsade sätt att höra ihop och röra sig. I sin tillit till ”ljusstrålrep” och ”märkliga violetta stenar” har den också mycket gemensamt med bildkonstnärer som Ulla Rantanen, Maaria Wirkkala och Eeva Tiisala, som tillägnats dikter i poetens verk. Rekolas egna exkursioner in i bildkonsten förklarar i mångt och mycket hennes vördnad för de vita ytorna, som får det osagda och tystnaden på pappret att ljussättas som en del av språket.

Mångbottnade språkmöten

I sitt konstnärskap använder sig Rekola ofta av finskans mångriktade sätt att inrymma detaljen i helheten samtidigt som helheten ingår i detaljen. Här kan en svartstammad rönn klä sig i klarröda bär samtidigt som hela trädet kan ses i bäret (”mustararunkoinen pihlaja heleänpunaisissa/ marjoissa”). På svenska är motsvarande språkstråk ofta enkelriktade, så Ringbom måste hitta alternativa kanaler för att öppna Rekoladikternas porer.

Ringboms urval står stolt på sina egna ben, tar en egen form och hittar sitt eget alldeles speciella sätt att tala. Redan i den första dikten möts översättaren av stötestenen ”se on”, som på svenska måste uppspjälkas till både ”den är” och ”det är”. Dessutom fräts uttrycket ”totta kai” sönder från ett självsäkert ”naturligtvis” till det ordagranna, osäkra ”sant kanhända”. Men Ringbom lyckas hitta alternativa länkar att utmana språklogiken med. Här fördubblas till exempel både ”duet” och ”viljan” till en ljudmatta med tofsar på båda sidor om versraden: ”hur lite/ duger jag till, och tvärtom varsågod, du/ vill vara en synlig villa”.

I urvalet har gränserna mellan de olika samlingarna suddats ut

Här och var öppnar svenskan finurliga små skattkammare för att övertyga våra hörselgångar om att man kan bära en ”ö/ på sina ögonlock”. Ringbom hittar oftast naturliga utvägar, där Soutkari på sina ställen knölade till Rekolas sist och slutningen naturliga grammatik. Ringboms finlandssvenska färgsättning på språket är samtidigt behagligt försynt, då Soutkaris ibland lättsamma ordval som ”lägga av” i mina öron lät allt för snäsiga.

Förutom det språkinriktat abstrakta är det mest det minnesboksaktigt konkret detaljerade som Ringbom väljer att skrapa bort från sitt av nödvändigheten begränsade urval. Det som faller bort är dels dikter där ord som ”lähde” betyder både ”källa” och ”ge dig av”, dels dikter som nämner bestämda sommarstugor, konstnärsateljéer, krigsminnen och vårdhem. I båda fallen handlar det på sätt och vis om samma sak, att flytta in i ett egenrum av språket och minnet. Ringboms val verkar därför i det stora hela välbalanserat.

Inne i Ringboms urval har också gränserna mellan de olika samlingarna suddats ut. Med undantag av efterordets hänvisning till Kuka lukee kanssasi (1990, Vem läser med dig ) framkommer inte ens titlarna på Rekolas böcker i svensk översättning. ”Vem läser med dig” är samtidigt den enda av de tre boktitlarna vars upphovsdikt inte inkluderats i urvalet, medan ursprunget för både ”Himlen har jour” (Taivas päivystää, 1996) och ”Den falska månens bana” (Valekuun reitti, 2004) finns med. En lite förtydligad stomme eller innehållsförteckning skulle ha varit till hjälp redan för jämförelsens skull, eftersom många av dikterna finns på internet i olika versioner och kombinationer.

Alla rum är tomrum

”En gynnsam plats för hjärtat” går att finna i varje ”här och nu”. Ringboms ypperliga val av titel lyfter på så sätt fram Rekolas poesi som en stark motström i vår tid. Att ”gripa dagen” inte att rusa fram och ta itu och ruska bort alla efterhängsna minnen ”bak pannan, på kinderna,/ ändå i dig”. Att leva i nuet är att istället stanna upp, ta ett steg tillbaka, och begripa.

I dikterna närmar sig människan trädets sätt att vara

I Rekolas dikter närmar sig människan trädets sätt att vara på stället och samtidigt sprida sig åt alla håll. Att bejaka trädets – och diktens – existens innebär friheten i att inte beordra och gjuta världen till sin egen bild: Även om jag skulle kunna ropa på dig/ sjunger jag med sluten mun, och huset skälver/ i vattnet, ett eko, frånvarons stora kropp.

Varje ”här och nu” är framför allt en mötesplats, både med det som finns och med det som är borta. Hos Rekola blir människan slutligen en levande och ljudande klanglåda bara genom att tåla tanken på alla rum som tomrum och varje blick som avstånd:  På sjön och känner i bröstkorgens böljande,/ inte bor där någon, i hjärttrakten,/ i vattenmörkret simmar den blå himlen.

Skillnaden mellan den stora ytan och den lilla suddas ut, medan djupet och höjden reflekteras i dem båda.

Det värsta miljöhotet för Rekolas diktuniversum är att förlora tankens rörelseförmåga och blickens spegling:  Människorna ser inte längre på varandra,/ om någonstans alls, bara ner på sina fötter./ Vad vet jag, jag ser inte heller.

Jag tror inte den faran är stor så länge vi kan väckas med diktjaget (i en liten dikt som inte ingår i urvalet) till djupet i det tågresande barnets insikt: ”mamma, titta, stationen rör sig”.