Tillräckligt mörkt för en picknick

Det känns att det är sällan man läser något som sprattlar lika mycket emot som Monica Ålgars andra diktsamling Tillräckligt mörkt för en picknick. Språket följer inte riktigt språkreglerna och prosadikterna följer inte prosadiktens konventioner. Det kan hända att dikterna skulle uppfattas som ”mera vanliga” om de hade ojämn högermarginal. Nu är de någonstans mittemellan prosadikter och lyriska dikter. Rubriken för samlingens mittersta del ”Inte förrän det som måste. Hända hände inte”, är typisk för en stor del av bokens diktspråk. Läsningen känns också osäker för att det inte alltid är så lätt att veta vem som är diktens subjekt, vad som händer och med vem (”Du vet inte att jag går vidare, men på olika långa ben”). Är det läsaren som är diktens du? För övrigt ett förtjusande uttryck för att halta. Hemlighetsfullt och lite koketterande.

Olika slags brott

Och vem är det som häller gift i delen ”Han som hällde gift i hans akvarium”?

Motiven gestaltas i ett tomrum som känns skrämmande, texterna börjar och slutar ofta mitt i, och det avbrutna och hopfogade är snarare regel än undantag. Man kan ta de avslutande raderna i Monica Ålgars första dikt som en läsanvisning: ”Ni som granskar mina tänder och tar prover under mina naglar är långt härifrån. Jag talar ert språk men jag är fri att låtsas att jag glömt det.” De här raderna innehåller också en hänvisning till Ålgars förra diktsamling, Under Teresas svarta naglar, som utkom 1999.

Det här uppsplittrade sönderfallet är inte detsamma som vidhäftar somliga unga diktare, att man uttrycker sig gåtfullt och förutsätter att läsaren skall göra tolkandet till en slags gissningstävling. Snarare än att göra det självklara gåtfullt, klär Ålgars det förskräckliga i ord: ”Sparkar mig i ansiktet, säger skriv för livet och skaka av dig följderna/…/”

Ett barn som dör

I en dikt skriver hon om tumörer, i samband med ett litet barn som dör och ibland känns prosadikterna också som en slags gestaltningar av okontrollerad celldelning, ett tvång att underordna sig det omöjliga eller det destruktiva som tillvarons kitt och drivkraft; verklig undergångspoesi alltså, och helt utan romantiska undertoner. De avbrutna meningarna, personernas svårtydbara inbördes relationer kan ses som avbildningar av explosioner och katastrofer.

Inte heller samlingens avslutande del, ”Tillräckligt mörkt för en picknick” innehåller någon försoning, snarare bara en avrundning, där det skymtar gråtoner i det svarta. Man lägger lock på brunnen, ger inte en botten att stå på och inte lungor att andas med och avslutar med orden: ”ljug inte”.

Tillräckligt mörkt för en picknick är en utmaning att läsa. Det är svårt och tungt att läsa; i den mån dikterna kan sägas ”handla om” om någonting är det förskräckliga saker, men när man besegrat sitt eget motstånd blir man belönad. Det kan kännas som om man inte fick luft när man läser, men andnöd kan ge en euforisk känsla, lite besläktad med överlevandets övermod.

Tillvaron som tillstånd

Liksom man i livet inte alltid har kontroll över vad som händer visar Ålgars dikter inte hur det känns, utan hur det är, att vara utsatt, det totala i upplevelsen:

/…/Ingenting blev kvar. Allt hade sagts tusen gånger, allt skulle uprepas. Dödast i världen. Det spelar ingen roll hur vi tog oss hem, det skulle mycket snart inte längre finnas något sådant.

Det finns en öppenhet för det oklara i Ålgars poesi, ett sätt att se brottpunkter och tomrum som är både tydligt och beundransvärt: ”/…/ det fanns ett barn som växte och ett barn som dog, det fanns ett sätt vi hade att ta avsked på, ett sätt att deklarera att du är fri från alla mina anspråk, som gjorde att vi kunde glida mellan varandra, vara den som lämnade, vara den som blev lämnad, /…/ ”

Ganska snart glider man in i en labyrint av hämnd och skuld som för tankarna till en modern helvetesvandring – utan utgång – ett slags ny tappning av de antika tragedierna men där allt sker eller snarare: har redan skett på ett lineärt plan, utan försoning och utan upplösning. Det är mycket nemesis, men varken hybris eller katharsis.

Det osorterade i språk, uttryck och motivkrets försätter läsaren i ett hälsosamt osäkerhetstillstånd. Man kan inte veta var på ”spontanitetsskalan” man befinner sig, om allt framställs rakt upp och ner eller om det är oerhört noga uttänkt och valt. Man kan se det som strunt eller en slags yttersta utsatthet och nakenhet. Pärmbilden är en uppförstorad röntgenbild av kotor i vackert ljusröda schatteringar, de belyses bakifrån och bilden är mycket skön, skrämmande naken och sårbar. Den avslutande meningen i en av de sista dikterna passar in här: ”Och allt är mitt och allt har getts mig för att jag skall tvingas uthärda att förlora det”.

Om man börjar sitt författarskap så här, så hur fortsätter man då?