Den amerikanska flickan

Det börjar med en rysning av kyla. Nej, tre. Tre rysningar av kyla så kalla att jag vill lägga bort boken och ge det här uppdraget till någon annan, alternativt börja fnittra på det där sättet som jag ibland kan få lust att göra på begravningar eller andra ställen där det hemska bara blir för mycket. Det finns olika sätt att värja sig.

Genast på de första sidorna dör tre unga människor i Trakten. Först drunknar den amerikanska flickan, Eddie de Wire. Strax därefter hänger sig hennes pojkvän Björn. Och en frostnupen novembermorgon några år senare skjuter den bedårande Doris Flinkenberg skallen av sig, iklädd Ensamheten & Rädslan-tröjan, numera inte mer än en städtrasa. Kvar bland dem som fortfarande lever blir blott de avklippta berättelserna.

Kyla, tänker jag. En roman utan värme, så oerhört. Små springor som kylan tränger ut ur, för att travestera en romantitel. Nej snarare: Enorma avgrunder som kylan väller ut ur.”Sådant hårt i själen som det inte går att väva historier av”

I sin tredje roman Den amerikanska flickan (första delen av den tvådelade berättelsen Slutet på glitterscenen) har Monika Fagerholm experimenterat med deckargenren, men främst har hon återigen byggt upp en hel värld att uppslukas av: Trakten, detta porkalainspirerade område, med sina ofullkomliga invånare: den lilla Sandra och hennes ”dåbertrattar” till föräldrar, den ”galne” Bencku med sina kartor över allt och alla, de symbiotiska tvillingarna Rita och Solveig, Inget Herrman och Bombnedslaget Pinky Pink, kusinmamman och hennes kärlek till Doris, kusinpappan i sin kammare och de träskiga utkanterna.

Själva mysteriet är berättelsens nav, men inte huvudsak. Primärt är som jag ser det språket, musiken i det, och genom det skildringen av hur en ”sanning” blir till – hur lögnaktig sanningen alltid är och hur subjektiv. Berättartekniken går ut på att först lägga ut konsekvensen, därefter orsakerna, ur perspektiv efter perspektiv, men alltid i tredje person, alltid under övervakning av en allsmäktig, melodramatisk, ibland nästan trotsig berättarröst. Vissa fraser upprepas, som jag uppfattar det ”som någonting någon en gång har sagt”. Författaren ger själv en nyckel till detta, mot slutet av boken: ”Ingen av berättelserna var helt sann, men i alla berättelserna fanns ett stråk av sanningen. En detalj, en ton, ett återkommande tema. Och ur alla dessa trådar sköt sanningen ut. Som ett fyrverkeri, med färger, regnbågslikt.”

Karaktärerna i boken försöker konstruera sig sanningar, för att kunna leva vidare. Frambesvärjandet av ord och berättelser är ett försök att lindra det onda, att göra det möjligt att leva med. En röd tråd i boken är karaktärernas försök att sätta ord på det som det inte finns ord för.

Ett hut- och respektlöst ösande

Effekten blir sugande, även om jag vet vad som kommer att hända naglas jag fast och bara måste läsa tills handen domnar eller ögonlocken faller ner. Samtidigt är jag rädd, hela tiden. Jag vill inte läsa det här, här finns ingen nåd. För varje sida finns en risk för nya katastrofer som får mitt hjärta att bulta i otakt. I berättelsen finns en underliggande känsla av hot som man efter den chockartade början vet att inte är obefogad.

Emellanåt påminner Den amerikanska flickan mig om Donna Tartts The Little Friend (2002), främst genom sitt hut- och respektlösa ösande av ord, av stämningar, av allt. Det blir för mycket, och sedan blir det ännu mera. Båda böckerna är tegelstenstjocka. The Little Friend börjar också med själva katastrofen: ett litet barn mördas på sin familjs bakgård, medan familjen håller på att duka upp till fest. Därefter nystas historia efter historia upp, med största detaljrikedom och spänning, utan att något svar på mordgåtan någonsin serveras. Själva läsupplevelsen är stämningsfull, karaktärerna fantastiska, men det går inte att hjälpa att avsaknaden av upplösning känns närmast omoralisk gentemot läsaren.

Till skillnad från Tartt erbjuder Monika Fagerholm en lösning på sin mordgåta. En annan sak är att den onekligen känns lite krystad och antiklimaktisk efter den laddade väntan. Trots att det som egentligen hände oftast är mycket mindre än berättelserna och antagandena kring det, känns förklaringen i det här fallet inte tillräckligt medveten eller motiverad. Ibland känns upprepningarna och fixeringen vid vissa detaljer också väl ödesmättade, jag kommer på mig med att längta efter lite slarv eller lättsinne.

Ändå förlåter jag hur lätt som helst detta. Att få sitta fastnaglad vid en så här hisnande rik berättelse är en lycka. Fagerholms språk är som vanligt fulländat, stämningarna tecknade med få streck exakt på kornet. Berättelsernas nät och öglor tvinnas in och ut ur varandra med precision, men utan att förlora sin innersta gåtfullhet.

Och den där kylan, den är inte helt genomträngande i alla fall. I vissa korta stunder, så magra att man inte får syn på dem först, finns strimmor av hopp, ögonblick då man nog är ensam, men med någon annan bredvid sig. De magra strimmorna: hur Sandra, trots sin invärtes harmynthet, finner vägar, som kanske är dåliga, men som ändå är vägar. Hur mamman ändå sedan finns och tar henne i sin famn.

”Och ändå, ute igen, i solen: hopplöshet, jo. Men ändå, Doris, om nu allt var så hopplöst varför var det då så förbannat vackert allt? Så varmt och skönt i luften?
Så glittrande?
Så förbannat vackert väder?”