Glitterscenen och flickan hon går i dansen med röda gullband.

Glitterscenen och flickan hon går i dansen med röda gullband är en fristående fortsättning på Den amerikanska flickan (2004). Monika Fagerholm fick det prestigefyllda svenska Augustpriset i fjol, det har skrivits spaltmetrar om romanerna, hon har intervjuats och uppträtt på många scener. Man förstår varför, det är en sällsam upplevelse att läsa de båda böckerna – och särskilt Glitterscenen, som är som ett destillat av Den amerikanska flickan.

Intrigtrassel

Men låt mig börja från andra ändan, undertecknads motstånd. När man ska recensera en bok, särskilt om det är en roman, har man ofta en förhandsuppfattning om att man borde förstå vad man läser, så att man hela tiden hänger med i intrigen, kan placera personer, repliker och händelser kronologiskt och geografiskt. När man läser Glitterscenen är detta inte alldeles lätt gjort. För att ytterligare försvåra det för recensenten att ”bilda sig en uppfattning om omständigheterna”, har Fagerholm gjort läsningen till något som på många sätt liknar en förförelseakt.

Det är inte för intet många har betonat att Glitterscenen är sprungen ur en flickverklighet. Språket lockar och drar en genom sidorna, tills man igen stannar upp: vad var det som hände nu då, egentligen? Att romanen handlar om en mordgåta – den har kallats thrillerroman – som man som recensent kan tro att man förutsätts lösa, gör inte våndan mindre. Men jo, allt klarnar i sinom tid. Jag ska inte avslöja hur.

Och handlingen är gåtfull. En handfull barn och ungdomar växer upp i Trakten under slutet av sextiotalet och decennierna efteråt. Den slutgiltiga punkten nedtecknas först år 2012. Den amerikanska flickan Eddie de Wire försvinner och hittas drunknad långt efteråt, iklädd en röd plastregnkappa. Den ”riktige pojkvännen”, Björn, hänger sig bara några dagar efter den amerikanska flickans försvinnande. En flicka skjuter sig.

Ondskan sprider sig, eller har kanske redan för länge sen infiltrerat sig. Här finns maktutövning, våld och hot. Sönderfallet och romangestalternas tillblivelse får ha sin gång till tonerna av folkvisor, rocklåtar och Mahlers nia. Så träffas två vuxna kvinnor, Maj-Gun Maalamaa och Suzette Packlén, som förhåller sig till historien på helt olika sätt. Maj Gun Maalamaa hänvisar till veckotidningsjargongen, ”hur mycket det är slumpen som styr allt, egentligen”, hur man blir det man blir, hamnar där man hamnar.

Mytbildning

I början längtade jag efter en förteckning över personerna, eventuellt en karta över området? Men insåg ganska snart att en sådan var en omöjlighet. Man kan ju inte läsa om en gåta med svaret på hand. Spektret växer fram småningom, man måste bara ha lite tålamod och låta sig föras framåt, pröva olika handlingsalternativ mot varandra. Bodommorden står som förebild för Bule träsk, inte i enskilda detaljer, mera som en berättelse om mytbildning, hur detaljer solkar vår uppfattning om hur det gick till och hur omöjligt det är att i efterhand rekonstruera ”verkligheten” (vad man sen lägger för innebörd i det begreppet).

På glitterscenen, i Trakten kring Bule, är det kvinnornas och flickornas historia som gäller. Att gömma sig i garderober, städa frenetiskt och klippa mattrasor framställs som gångbara motmetoder till våld och självdestruktivitet. Man kan på fullt allvar fråga sig vem som väger tyngre i balansvågen, barnmamman, olycklig men utrustad med en imponerande vårdnadsinstinkt, eller mannen, våldsbenägen, härsklysten och sur, som sitter i en gammal fåtölj insvept i en trasig filt ute på gården medan hon städar? De fåtaliga pojkarna och männen är definitivt statister på den här scenen. Glitterscenen är trots namnet, allt annat än glamorös.

Syskon som leker i Vinterträdgården

Syskon, både biologiska syskon och ”syskonsjälar” har däremot en framträdande roll, eller roller. Tre syskon möts, återkommande, i en lek i Vinterträdgården, som är en plats, en lek och ett slags tillstånd. Vinterträdgården är också en berättelse där historien från Lore-klippan vid Bule träsk gång på gång utspelas.

Som Tobias, ena av de vuxna, säger: ”att en gång var allt det där på riktigt. Och honom – precis som Solveig – intresserar inte Vinterträdgården. Som om han också ville säga: bryr sig inte om alla dessa berättelser, historier, iscensättningar, som kommer sen. För nångång, som sagt, var alltsammans RÅTT och verkligt. Och förlusterna som följde livsavgörande.

Syskonen leker tillsammans, men de rör sig från varandra. De lever tillsammans men delvis parallella liv. Deras berättelser kommer att bli helt olika, ändå berättar de på något sätt samma historia. I leken finns fraser som repeteras som omkväden. Markeringar för syskonen som låter dem bli en slags positionsbestämningar och ett lockrop till läsaren för att återkalla uppmärksamheten?

Scenen för handlingen

Och själva Glitterscenen? Den uppenbaras för läsaren på romanens sista sida:

”Och samtidigt, på Glitterscenen, det här rummet nu. I solen som plötsligt för några sekunder tittar fram och lyser upp allt, första solstrålarna i januari. Det glittrar på det stora, ödsliga trägolvet. Av småsmå fjärilar. Jag vänder om. Nu ser jag. Att vad som finns kvar häruppe i det tomma rummet är, överallt småsmå fjärilar inkilade mellan golvbräderna. Sammetsinsekter, olika färger, i silverspännen.”

”Flickan med röda gullband” är ett omkväde från folkvisan, men också en omtagning från den förra romanen, Den amerikanska flickan, där Sandra och Doris sysslar med överblivna sidentyger från en tygbutik som gått i konkurs. Det är döden och glittret, två ständiga följeslagare.

I en intervju har Fagerholm sagt att handlingen kommer till henne i bilder. Pärmen pryds av ett bedövande vackert fotografi av en sandväg i morgonbelysning. Sedan transkriberar hon sina bilder så att de blir en berättelse. I det här arbetet har hon letts av musiken, främst Mahlers nionde symfoni. I en kommentar efter romanen tackar Monika Fagerholm Lena von Bonsdorff för en artikel om ”musiken som bryter ner intellektuella försvar”. Man kan se att Fagerholm använt sina inspirationskällor på det här sättet, till att montera ner planering och efterhandskonstruktioner.

Men det är först efter avslutad läsning man kan se hur snillrikt och samtidigt okonstlat Fagerholm lagt ut sina pusselbitar och fogat dem samman i en ny, gnistrande helhet som förskräcker och betvingar. Det här är en roman som man kan återkomma till efter avslutad läsning så att man läser den styckvis. Om det är något man undrar över kan det vara svårt att hitta just det avsnittet, men man fastnar lätt för nya delar som stiger upp med nytt innehåll, ny innebörd och med ett nytt tonfall i berättarrösten.

Att njuta eller förstå?

Handlingen och språket blir på det sättet jämbördiga. Och det är detta, med hänvisning till början av recensionen, som kan både underlätta och försvåra läsningen. Handlar det om njutning eller handlar det om förståelse, och vilkendera är viktigare? Smärtan blandas med njutning.

Ytterligare en komponent i romanen är ett projektarbete om myten om Orfeus och Eurydike, nedtecknad av Johanna, hon som styr den övergripande berättelsen. En uppmaning att inte vända sig om, ytterligare en underström i detta flöde som väller både över och under läsaren. Projekt Jord ”ska handla om något som berör en; en annans historia om en själv. Den man är, den man kunde vara och vill vara, till musiken. `Gör historien till din, på ditt eget språk´”. Det har, tycker jag, Monika Fagerholm gjort med bravur.