Lola uppochner

Monika Fagerholm har ritat om kartan i nordisk litteratur. Hon har mutat in förorten, trakten och nu i den nya romanen, Lola uppochner, småstaden. Fagerholm, som gett oss moderna klassiker som Diva (1998), Den amerikanska flickan (2004) och Glitterscenen (2009), serverar läsutmaningar. Förväntningarna är högt uppskruvade. Efterföljare i Fagerholmland finns flera, som mer eller mindre öppet anspelar på eller anknyter till det fagerholmska idiomet. För det rör sig om ett idiom, ett sällsamt sätt att andas text: ”Sanningen är för dessa pundhuvuden något slags slogan bara, ’vi måst brända den’”. Att laborera är Fagerholms litterära metod.

Där flatheten grasserar

Ortnamnet Flatnäs anspelar öppet på Ekenäs, som den finländska småstadsidyllen personifierad. Här grasserar flatheten, den dumma eftergivenheten, slappheten, svagheten. Fagerholms Flatnäs skevar mot det verkliga Ekenäs. Men ”tomheten, ödsligheten, intigheten som konstituerar Flatnäs” är densamma. För en som kan stadens kartografi och dess invånare är det uppenbart att bilden överskrider ramen. Nya begravningsplatsen där romanens barnskelettfågelarmé utför sina ritualer vid självsvältarens grav och köpmarknaden i närheten där stora och lilla Berglund, romanens tvillingpoliser med färg av Kling och Klang korsat med Miami Vice – solbrillor med spegelglas – tar sina raster kan jag se från min barndoms balkong. Här finns Gamla stan, motellet, hopptornet.

Fagerholm gör sitt småstadsnittiotal till en fråga om allas vår flathet inför livet

En läsande Ekenäsbo kan ändå inte låta bli att mäta vissa karaktärer mot verkliga förlagor, som den uppburna poeten, statyettvinnande dokumentärfilmaren, gangstern eller prästen. Det ligger en stor behållning i detta Flatnäs med sina rikemansvillor invid Skitviken (folkmunsterm för Södra viken) där inget står rätt till. Romanen utspelas på två händelseplan: 2011 då Jana Marton bjuds på flickmiddag i de välbärgade kretsarna, en återträff där hon passar lika illa in som förr och där det ouppklarade mordet på Flemming Petterson, 22 år, slutligen nystas upp: ”Någon här är livsfarlig. Och någon har ännu inte kommit.” Och så den tid då allt hände, 1994, med Estonia-katastrofen som avlägsen fond.  Fagerholm gör sitt småstadsnittiotal till en fråga om allas vår flathet inför livet. Tonarten är mörk, tragisk.

Hur kan man läsa Lola?

För mig har alltid Monika Fagerholms sätt att skildra flickan, att göra henne till norm, till uttryck för mänsklighet, varit trollbindande: ”Flickor, flickor, dessa flickor överallt”. Det, i kombination med laborerandet, omtagningarna, perspektiven, brottytorna och gåtfullheten. Efterhand har hennes texter utvecklats till att bli allt mer av en rhizomatisk framställning. Rhizomet är ”en icke-hierarkisk struktur av begrepp som fortplantar sig i alla riktningar och inbjuder till en mångfald användningssätt, omfunktioneringar och ympningar.” Så fungerar Fagerholms skönlitterära laboratorium. Fagerholmforskaren Maria Margaretha Österholm tar uppslagsrikt fasta på hur laboratoriet är verksamt genom begrepp som skev (queer), gurlesk (flickaktig överdrift laddad med aktörskap, rosa fluff med huggtänder) och flickskap. Romanen är rik på metakommentarer om meningsskapande: ”ingen sammansatt bild – verkligen inte! – men mera ett utkast till ett tänkbart förlopp, hypotesartat och till vissa delar fullt av luckor och motstridigheter och frågetecken […] Hypoteser, det är vad vi lever efter, eller lögner, rätt och slätt. Och skillnaden mellan brott och verkliga livet är att i det senare har man mindre behov av objektiva sanningar: dessa kan, rentav, te sig obekväma. Man går på den tänkbara lögnen istället om man bättre kan leva med den, så att säga”. Låter inte det här som en inbjudan till en queer/skev läsning där textens luckor, mångtydighet, dissonanser intresserar? Romanen är teori.

Två flickor i ett hopptorn

Det är alltså 1994. Estonia förliser, apokalyptiska premillenniestämningar färgar tiden. Det är ödesmättat, klart det behövs ett mord. Men mordet är bara det nav personernas tillkortakommanden fixeras kring. Klassperspektivet är bjärt som en signalfärg. Mentaliteten fångas så här: ”Hon har ingen väska. Har man Anne Demeulemeester ska man inte ha väska till. Väskor överhuvudtaget. Tjocka människors sätt att låtsas vara med i designersvängen”. Tänk nittiotalets heroin chic-mode och ytan som är allt. Det är alltså i rikemansvillorna kring Skitviken brottet sker, det är där dess effekt lever tills avslöjandet 17 år senare.

Fagerholm dekonstruerar thrillerslutet genom att låta en rad slut överlappa varandra, för att följa upp tekniken att allt händer överallt, fragmentariskt och omöjligt att greppa. Flemming Petterson, välbärgad brat (yuppie), till sammanblandning lik sin yngre kusin, hittas död i en sandgrop av Ca Bäck, flickan som ständigt springer och som har en rad relationer till män: Ca ”ligger och försöker hitta på något att säga, efter samlaget, något passande. Och hon tänker att på tjugofyra timmar har hon krupit ner hos Älskaren, Charles i bodan och Henrik Pettersson”.

Minnen, svek, olust smetas samman

Hennes syster, den rullstolsbundna Anita Bäck, något av en systerkaraktär till Kari i Diva, belyser sektioner av den lilla kuststaden med sin radar. Sin sjuklighet kompenserar hon med avancerad manipulation: hon har sin barnskelettfågelarmé och sina utspel. Hon har också ett pussel på 22 000 bitar, med fel sida vänd uppåt. En uppenbar bild av romanens inre ordning, av dess kropp och blodomlopp.  Anita upprepar fraser som ”Girl Interrupted, Lola Uppochner, Lola går och hänger sig… eller borde gå och hänga sig”, med anspelning på nittotalsfilmen med samma namn, där skådespelerskan Winona Ryder spelar en flicka som checkar in på mentalsjukhus efter en överdos aspirin och enligt kritiken personifierar en självbelåten flickas flirt med galenskapen.

I Lola uppochner är det som det är i livet. Minnen, svek, olust smetas samman. Ca Bäck och Anna Svanberg är två flickor i ett hopptorn, två flickor balanserande på lina, gestalter i en skitig småstadsnoir. ”Och – se– här, här, kommer historien, hela historien, vällande över henne.”

Småstadens musikspår

Mitt läs-soundtrack är en blandning av David Lynchs 1990-tals tv-serie Twin Peaks och Allan Balls 2010-tals variant av småstadsskildring i tv-serien True Blood. Från Twin Peaks-mantrat ”Fire! Walk with me!” till självmördarpoeten Ib Kavanaughs uppmaning till Ca Bäck om att gå på lina: ”I’m Mister Trickster. Walk for me”. Här finns något ödesmättat solkigt. En stämning svår att skaka av sig. Själv skriver Fagerholm in Maurice Ravels ”Bolero” som en föraning om 1900-talets förestående förändring som drabbade sin tidiga 1900-tals publik med sitt våldsamt stigande crescendo.

Lola uppochner – trasdockan som säger sitt namn då man trycker henne på magen – fungerar som en obehaglig närvaro, som leksaken i skräckfilmen, laddad med obehag. Dockan dyker upp och döljer en viktig hemlighet i sitt inre. Lola upp och ner tillhör Anita och har ”blå kolt och mjölfärgat hår av garn, vilda testar, och röd bred tygmun – sammet– och gnistrande svarta knappögon”. Över hennes mage står skrivet med spretiga bokstäver Lola. ”Sanningen är de oskuldsfullas börda” upprepar Anita. Berättelsen är inte sann, den bär bara korn av sanning: ”highlightad på de rätta ställena”.

Småstaden som huvudperson

Lola uppochner är en berättelse fylld av friktion. Den skaver, den skevar, den smärtar.  Den är fågelperspektivet utan fågel.  Det distanserade perspektivet lägger en hinna mellan läsare och karaktärer. Fagerholm är en skicklig visuell visionär. Hon målar akuta bilder av otillräcklighet, apokalyptiskt färgade visioner. Hennes persongalleri är brett, ett trettiotal karaktärer listas i början av romanen. Perspektivet är överblickande, ett pussel av ögonblicksbilder.

Romanen saknar alltså huvudperson, vilket gör den svår att greppa, personerna glider iväg

Replikerna skevar också: ”Jag är ju din babysitter, minns?” låter det på ren och skär svengelska. Eva Anderberg, vars familj drunknar medan hon ohörande sitter i kajutan på Hafsäventyret II fördjupad i en trädgårdsbok, är ett drabbande portträtt av kvinnlig skuld. Och sen alla dessa sprickor i familjen. Här finns inga hela familjer, familjen har krackelerat, vilsna vuxna får vilsna barn. Som ett eko från Underbara kvinnor vid vatten.

Lola uppochner saknar alltså huvudperson, vilket gör den svår att greppa, personerna glider iväg, likt Ca Bäck löper de ständigt undan eller vänder sig bort i sin otillräcklighet, upprätthåller sina fasadjag. Den egentliga huvudpersonen är småstaden. Väljer man det perspektivet urskiljs romanens glimtvisa kalejdoskopiska väsen lättare och finner sin mening. Anita Bäck i sin kvarn försedd med radar uppfattar jag som en bild för författarens manipulation av perspektiven, blixtbelysta sektioner, hackig helhetsbild, upproriskt språk, inte visionärt men stympat, ympat. Läsaren får uthärda avstånden.

Flickfigurationer

Romangestalterna läser jag som figurationer. De är bärare av teori som förkroppsligas i form av flickkropp, frisyr, klädsel och situering. Gurlesk överdrift av flickskapet, som något påpenslat, saknas inte heller: ”Anna Svanberg brer på mera färg, och mera, mera – kladdar på sig en oerhörd slarvkantad jättemun i fuchsia – ’Vad gör du?’ Ca fnissar, river läppstiftet från henne och fäller det i lavoaren”.

Figurationen är en tummelplats för fantasier, begär, kreativitet, materialitet, levd erfarenhet, minne, språk och känsla. Den är ett rhizomatiskt nätverk.  Den förkroppsligar maktrelationer som bär förändringen inom sig och den bråkar med det vanemässiga. Fagerholms roman är skenbart lättläst, den flyter på. Men innebörden är desto svårare att fånga. Just för att det rör sig om figurationer, splittring, visuella tablåer, krackeleringar i meningsbygget. Pluralis helt enkelt. Och en storslagen berättelse om vad det är att vara människa.