Havet. Fyra lyriska essäer

När jag var fem höll jag på attt drunkna. En stormig dag hoppade jag i min övermodiga nyvunna simkunnighet rätt ner i ett hav där vågorna gick alltför höga. Att det inte var möjligt  att  ta sig upp längs den slippriga klippa som tjänstgjorde som stege i stället för den ordinarie som hade murknat och tagits bort, bidrog på ett avgörande sätt till risken för katastrof. Jag förlorade medvetandet och vaknade liggande på stranden, omgiven av en ring barn och en vuxen; den kvinna som hade räddat mig. Jag var ett barn som vuxit upp i havets omedelbara närhet, hade en far och farfar som livnärde sig av havet genom att bygga synnerligen sjödugliga båtar, och en mor som var simlärare och nogsamt hade sett till att jag fått tillägna mig simkonsten i tidig ålder – i motsats till alltför många andra skärgårdsbarn.

I skärgården var det vanligt att man inte kunde simma trots att man levde invid och utav havet och tillbringade sin arbetstid på det. Eller just därför. Det var liksom ingen vits. Havet var övermäktigt. Simkunnighet kunde kanske till och med bidra till att din respekt för havet minskade? Att simkunnighet faktiskt också räddat många liv i olyckor till sjöss av diverse slag, togs liksom aldrig till tals. Men den där blåsiga sommardagen höll min simkunnighet på att bli min död. Hade jag inte kunnat simma hade jag förstås aldrig kommit på tanken att klättra upp i hopptornet och ta ett steg rätt ut.

Motiv som rullar fram i dyningar, släpande på det ena och det andra

Den lyriska essäsamlingen Havet av Monika Fagerholm och Martin Johnson är ett märkligt projekt. Det har metamorferats, eller kanske smälts ner, till lyrisk essäistik och bok utifrån en rad program som författarna gjorde tillsammans 2011 för Sveriges Radio. Det märkliga är något med en form och en samtidig avsaknad av form, sammanförandet av lyriskt smeksamma och vassare, hötterliknande essäistiska sjok i återkommande textsekvenser och motiv som rullar fram i dyningar, släpande på det ena och det andra. Här är signaturerna för de fyra essäerna också frånvarande; essäer som man alltså sällan vet var de begynner och var upphör, även om de skiftande ämnena och platsangivelserna blir landmärken för vem som skrivit vad. Man får försöka avläsa konturerna hos kustlinjen. Den långsamt framskridande och varierade rytmik som suger in sidorna, det antydda och ändå påtagliga; allt detta påminner något om havet.

Där havsklokhet saknas

I Havet får man landa hos författare, filosofer och världsomseglande äventyrare. Genom dem träder havet fram, eller tränger på, eller upp, eller in: som hot, fara, möjlighet, dröm, fantasi, konst, utmaning, undergång, njutning. Men sällan som levebröd eller icke självvald närvaro,  livsbetingelse och nödvändighet. Därför får man också möta personer som är allt annat än sea wise och blir rent av stötande i sina lekar med havet, som den holländske konceptkonstnären Bas Jan Ader som kvällen före en slutgiltig soloseglats över Atlanten i undermålig båt ordnar sångafton med shanties. Nu kan man förstås invända att Aders försvinnande på Atlanten kunde tänkas ha varit ett planerat självmord i konstens namn. I så fall ställer detta än en gång en rad angelägna frågor om vad allt  som kan motiveras estetiskt. För hur blev det sedan med de övriga sångarna av sjömansvisorna?

Inger Alfvéns katastrofklassiker i den psykologiska realismens thrillergenre s/y Glädjen är ett exempel av alldeles annat slag, men inte heller i det fallet kan man säga att huvudpersonerna i fråga, eller snarare familjefadern Herbert, karakteriseras av någon havsklokhet då han i egenhändigt illa byggd båt möter Biscayabukten i rasande storm. I Havet utforskas Alfvéns roman så att säga både inifrån, underifrån och utifrån genom såväl läsarens och författarens perspektiv, som välkommet aktualiseras i en intervju med Alfvén.  S/y Glädjen borde vara obligatorisk läsning för alla som är sugna på det stora äventyret till havs eller annanstans – för sans, besinning och hänsynstagande.

Vad allt upplöses inte i havet? Kroppar, till exempel

Mestadels präglas stilen i Havet av en drömlik, overklig stämning; en sådan stämning som havet kan ge upphov till, det ska medges. I presentationen av den tyska kartografen Judith Schalansky ingår inget som skulle övertyga läsaren om att Judith Schalansky och hennes kartografi inte är en ren fiktion. Det är hon alltså inte. I essäsamlingens progamförklaring deklareras det fiktiva blandas med det verkliga. Det blir en effektfull komposition: vad allt upplöses inte i havet? Kroppar, till exempel. Men samtidigt döljer havet och bär också ibland: u-båtar, gifttunnor och flyktingar från det forna öst, som textens ”Svea”, får läsaren förmoda.

Havet som hav och som föreställning i kulturen och historien är egentligen för överväldigande för att någon ska kunna anta utmaningen att skriva om det i bokform och lyckas med det.  Det  gäller kanske också den här volymen. Behållningen här är just den stämningseffekt som skapas; av havet som samtidigt fullständigt främmande och totalt närvarande.