Vem dödade Bambi?

”Klä av dej din kärlek, Gusten Grippe. Klä av dej din kärlek nu.”

Med efterklangen av Sex Pistols kabaréaktiga, uppkäftiga, mörka, punkterande punklåt ”Who killed Bambi?” i öronen börjar jag ringa in min läsning av Monika Fagerholms Vem dödade bambi?. Som Julia Tidigs visat är musiken bärande i Fagerholms oeuvre, i Den amerikanska flickan löper Melanie Safkas dänga ”Look what they’ve done to my song” genom berättelsen om ung bråd död. Också nu gör sig döden gällande, om än på omvägar. Först och främst i form av den skändade flickkroppen, gruppvåldtagen, sedermera sönderknarkad och död. I romanen marginaliserad, helt konkret. För gruppvåldtäkten är bara udden av det som blottläggs i romanen.

Gruppvåldtäkten är bara udden av det som blottläggs i romanen.

Det finns scener och uttryck ur Fagerholms oeuvre som för alltid etsats sig fast. Strosar jag längs Linvävaregatan i Ekenäs löper tankarna till Arielles första kärlek (2011) där en flicka måttar med tumme och pekfinger och på avstånd kan fånga en annan flickgestalt mellan sina fingrar, där hon står överst i hopptornet. Fagerholm har för alltid skrivit in sig i den konkreta småstaden, men stannar inte där. Hennes berättelser väller över alla bräddar. De är universella. De petar på något viktigt, dissekerar tidsandan i epok efter epok. Men aldrig med vassa verktyg. Tvärtom är det böljande, poetiska, rytmiskt musikaliska språket det bästa av sätt att närma sig det osägbara. Sprickorna i det levda livet. Smärtpunkterna. För ont gör det, och särskilt mycket i Vem dödade Bambi?, läs oskulden.

När blev det så här solkigt?

När blev det så här solkigt, när brast allt? Då Fagerholm nu närmar sig vår tid blir allt ännu hemskare för att det inte längre hålls på avstånd. Händelser på Fagerholms hemort/arbetsort Ekenäs – det brutala mordet på och tortyren av en ung kvinna begått av hennes ex-pojkvän, uppburen fotbollsstjärna försatt i fritt fall – har sammanfallit med skrivprocessen och återaktualiserat en övergrepps- och tystnadskultur mitt i småstaden. Svenskfinlands egna energiska metoorörelse Dammen brister bildar fond åt romanen. Av en händelse råkar jag läsa Ebba Witt-Brattströms Historiens metoovrål (2019) parallellt, en klarsynt stridsskrift och käftsmäll på patriarkatet, som varvar utdrag ur romaner från hela litteraturhistorien där övergrepp gestaltas, med texter ur vittnesmålen på sociala medier. Allt har alltså redan hänt, också på riktigt.

Svenskfinlands egna energiska metoorörelse Dammen brister bildar fond åt romanen.

I centrum av Vem dödade bambi? står Gusten Grippe, som är delaktig i gruppvåldtäkten men anger sig och de andra gossarna i villastaden, med lyxvillan Kråkskeppet som epicentrum, havsnära, strax utanför huvudstaden. Hans mamma Angela, operastjärna, och hennes väninna Annelise Häggert, chef för den nyliberala tankesmedjan Guldfontänen har varit vänner liksom sönerna, hennes Nathan som initierar gruppvåldtäkten på ex-flickvännen Sascha, men dådet krossar allt. En parallell vänskap är den mellan flickorna Emmy och Saga-Lill, båda från hålan Gråbbo, en vänskap som är sårig, solkig, utmanande, viktig. Den mobbade Cosmo Brant ”entrepeneur at heart” dyker ständigt upp med sitt projekt att göra film av gruppvåldtäkten, med arbetsnamnet ”Who killed Bambi?”, som får namnge romanen. Romanen ställer frågor om konstnärsrollen och dess relation till verkligheten på sin spets. För visst  finns det rikligt av sammanstötningar av ekonomiska och estetiska värden i romanen.

Nathan Häggert och Sascha Anckar. Det är filmiskt. Han skönskrinnar på isen, hon fotograferar. Hon dansar i en röd paljettbikini till Princelåten ”Sign of the Times” med raden ”At home there are seventeen year old boys and their idea of fun”, ett ledmotiv länkat till Nathan, där hans tonårskropp vräker sig, avdomnad av droger i Kråkskeppets undervåning, ”atriumet”, med jacuzzi och ostördhet. Sascha, ett välsituerat simmarlöfte dumpar Nathan för att hon vill satsa på sin idrottskarriär. Enligt klassiskt snitt straffas hon av Nathan och hans krets genom en sadistisk gruppvåldtäkt och ett utdraget frihetsberövande där hon ligger bunden i den häggertska lyxvillan utan att någon tar notis om det. Michael Hanekes obehagliga film Benny’s video (1992) om en tonårspojke som avtrubbats av videovåld nämns som referenspunkt.

Dådet inverkar på en bred krets, föräldrar och vänner, med långtidsverkan, särskilt som traumat bara täcks över, förtigs

Sascha är också extremt marginaliserad i berättelsen, undandragen, spjärnar mot offerrollen. Dådet inverkar på en bred krets, föräldrar och vänner, med långtidsverkan, särskilt som traumat bara täcks över, förtigs. Ja, vad gör en med det värsta? Hur lever förövare och offer kvar i villastaden, för alltid solkad av brottet? Men också brottets förhistoria av pojkfostran och tillgängliga sätt att vara man aktualiseras. Fagerholm ställer samtiden till svars för dådet och dess rottrådar. Att gruppvåldtäkten får väldigt liten plats i själva berättelsen visar på strukturerna bakom.

En undersökning av förträngningar och bevekelsegrunder

Vem dödade bambi? undersöker berättandet, minnet, förträngningar, bevekelsegrunder och relationer. Vad vi gör då allt redan gått sönder? Aldrig har Fagerholm mättat sin text med så mycket produktiv vrede. Den sylvassa satiren över de ledande samhällsskikten är bitande. Särskilt fondvärlden, med tankesmedjan Guldfontänen, nagelfars. En nyckelscen är då flickhemsflickan från Grawellska, Annelise, står där avklädd sina roller. Annelise och hela hennes skräddarsydda karriärväg krackelerar, på sylvassa klackar av märket Azzedine Alaïa. Då journalisternas mikrofoner möter henne utanför tankesmedjan vet hon redan allt, men förnekar. Hennes dyra designhatt, en strutformad pälsmössa av senaste snitt, trillar av henne och ligger där i snön, som en dumstrut (straffmedel som sattes på huvudet på elever som ställdes i skamvrån), ett skamstraff.

Aldrig har Fagerholm mättat sin text med så mycket produktiv vrede. Den sylvassa satiren över de ledande samhällsskikten är bitande

Tidsplanen är dubblerade. Dået 2007, strax innan recessionen 2009 – ”slutet på bling bling bling”, ”tiden med små hundar i stora handväskor” – då gruppvåldtäkten sker, präglas av entreprenörs- och framåtanda. Senare, i romanens nuplan är det 2014, villorna har flagnat, skammen brett ut sig. Att vara bambi är att vara sårbar, rådjurblicken och kalvbenen hör till tillståndet ungdom, det är att vara villebråd, antastlig.

Var börjar våldet? frågar sig romanen då den berättar sig fram och tillbaka genom dess efterverkningar. Hur kan en vara offer? Sascha värjer sig å det bestämdaste. Hon har avläst spelreglerna för länge sedan. Gusten Grippe, som anger sig själv och medförövarna, inklusive fotobevis, har svårare att anpassa sig till maktordningen.

Hur sociala medier och smarttelefoner inverkar på relationer är ett starkt incitament i romanen. Kontaktytorna är digitala

Gusten trevar med en konstnärlig bana, blir monstermäklare, ”chockerande framgångsrik”, thriatlonatlet i kroppsnära träningskläder och stryker tätt kring ex-flickvännen och bloggerskan Emmys kvarter. De kan inte låta bli att kontakta varandra, då allting ligger ett klick bort. Hur sociala medier och smarttelefoner inverkar på relationer är ett starkt incitament i romanen. Kontaktytorna är digitala, som ett nät alla är fångade i: ”Ett blipp i telefonen. Ett sms.”

Gusten Grippes roll i dådet beskrivs inte i detalj:

 ”’Grippe ta för dig.’ Han hade stått vid sängen i den draperiavskilda sovalkoven i Nathans stora rum och flinat som ett fån. ’Grippe, come on- ’ Orörlig. ’Grippeee!’ men sen, allra sist. Hade han nog gjort det. Också han ’tagit för sig’ och fått kväljningar och kastat upp.”

Grupptryckets grammatik

Grupptryckets grammatik är tydlig. I ett hemmahosreportage hos Annelise Häggert ligger tonårspojkarna, våldtäktspojkarna, draperade över den vita soffan, då allt redan hänt hänger de kvar, i tystnad. Ytan är allt. Men krackelerar. Nathan ”crème- de-la-crème-schackets” ledare, ”gosseföddmedsilverskedimun”, blir en nolla, ”Mr Trash”. Men återupprättas av sin pappa, Albinus Häggert, som kan köpa honom fri. Han är den borne maktutövaren, det är inte konstigt att det är hans son som våldtar. Att ingen vill vidröra det sexuella våldet och makten är symptomatiskt. Toppadvokater regisserar rättegången, en kändispsykolog ska rehabilitera grabbarna, på lyxig alpskidort. ”Hej grabbar!” är hans hurtiga floskel som bekräftar maskuliniteteten istället för att rehabilitera den.

”Someone should be angry”. Det är ett credo för Fagerholm

Genom att gestalta gruppvåldtäktens efterverkningar i det burgna villasamhället, tänk Grankulla, skriver Fagerholm en samhällskritisk roman, prunkande av humor och träffsäkerhet, men samtidigt en uppfordrande uppgörelse med senkapitalismen och dess bastion patriarkatet, där kvinnor inte tillåts frihet. Därför är Sex Pistols-låten så perfekt som fond, punkarna punkterar också kapitalismen, men kanske inte på ett feministiskt sätt som Fagerholm gör. ”Someone should be angry” sjunger de och det är ett credo för Fagerholm.

I Svenska Dagbladet ser Clara Block Hane frågan ”Tänkte du alls på hans familj?”, som ställdes av en journalist till ett offer angående Svenska Akademien-skandalen, som fundamentet för Fagerholms roman. Vad händer om alla omskriver, förtränger och förtiger en gruppvåldtäkt? Att skammen, fallet, drabbar hela familjer, samhällen står klart. Annlise Häggert ekar kung Carl Gustafs uttalande kring sin sexskandal om att vända blad, börja om, låtsas som inget har hänt. ”Nu ska vi vända blad och en vacker dag har vi vänt så många blad att ingenting av det är har hänt” sammanfattas hållningen. Kapitalism och patriarkat sluter sig kring sig själv. Att vara kvinna eller man och ha en son som våldtar är en länk i en kedja.

Har vi lärt oss läsa Fagerholm nu?

Romanen har starka metafiktiva stråk, den kommenterar sin status som berättelse. ”Man kan börja här. En morgon i september 2014”, inleder Fagerholm. Som ofta hos henne finns läsanvisningar inskrivna:

vrickat på ett sätt men samtidigt, Dissections of the Dark, det går in i märgen, en dovhet, en underström / som öppnar, / inte sluter

Den första delen av romanen heter ”Bultande kaninhjärta (Emmys oro)”. Emmy med bloggen ”Emmy mitt i livet”, där hon livsstilsljuger om sitt liv (mat hon inte gitter göra, sockor hon inte stickar), ex-flickvän till både Nathan och Gusten, nu en äldre mans kvinna, står för romanens motto: ”Rucklet vi alla härstammar från. Det där mörkret”, en fras som skickligt drar in oss alla i skulden.

Vem bär inte skammen av att vara medberoende i patriarkatet?

Vem bär inte skammen av att vara medberoende i patriarkatet, som Ebba Witt-Brattström frågar i sin essäbok. Romanen är också en bitande klasskildring, om social klättring, om att ”brända sig”, om att komma sig upp men falla brutalt. Eller att till synes ha allt, men ändå falla. Under det hela, över det hela, ett stilla uppdämt raseri över sakernas tillstånd. Och en öppen undersökning av maktens mekanismer.

Monika Fagerholm är en modig författare. Hon skapar inga strikta synopsis. Läsaren känner att hon är på strövtåg, och bjuder in oss på osäker mark, vart är berättelsen ens på väg? Var börjar en berättelse om det värsta och var slutar den, verkar romanen fråga. Kapitelrubrikerna heter saker som ”Bilderna på Emmy 2”, ”Förberedelse för nedstigning i Gusten Grippes mörker” och pekar mot berättandets auktoritet och begränsning. Att Fagerholm är suggestiv platsskildrare vet vi. Att språket böljar och kränger vet vi. Hon lägger sig i mellanrummen, krafsar fram lager av lager av ord, berättande. Den psykiska undervegetationen blottläggs. Bakom maskerna, finns – vad?

Att språket böljar och kränger vet vi. Hon lägger sig i mellanrummen, krafsar fram lager av lager av ord, berättande

Romanen klingar starkt av repliker på finlandssvenska. ”Frippeee! Ska du bli författareeeh” trackar Cosmo Brandt, entreprenör i hjärtat, Gusten. Fagerholms interpunktion har undersökts av Alva Dahl. Hennes bruk av fetstil, parenteser, syntax är utsökt och intrikat. I sitt skönlitterära skrivande vill Gusten Grippe ”lösgöra sig från verkligheten och samtidigt hämta den tillbaka för att få den att betyda det den skulle betyda. Med all sin frihet och all sin fantasi”. Beskrivningen kan lika gärna läsas som en metafiktiv kommentar om hur romanen gör. Det är skört, det gör ont. Det är snyggt gjort, att blottlägga hur skammen rör alla, olusten över dådet, över de egna handlingarna, över tidsandans tillgängliga repertoarer. Om stadsplanering och arkitektur uttalar sig Gusten Grippe på ett sätt som ringar in romanens sätt att berätta:

Äsch svårt att förklara

men som en karta

ett vittnesbörd

över en civilisation

”Men så pretentiöst!” Ska du inte starta en blogg och börja blogga du också? Vittnesbörd över en civilisation?”

Som alltid hos Fagerholm avkrävs läsaren en hel del tankearbete

Romantexten är både flyhänt och uppfodrande. Som alltid hos Fagerholm avkrävs läsaren en hel del tankearbete, berättelsen molar kvar länge. Att lära sig läsa fagerholmska har varit en utmaning för många. Både kritiker och vanliga läsare brukar falla i två fållor, de som kapitulerar, dras med, fascineras och de som spjärnar emot, inte låter texten göra vad den kan.

Och över Albinus och Annelise Häggerts säng i Kråkskeppet hänger tavlan ”The Hunters” kvar efter att huset står övergivet, i förfall. Men den figurerar också i bakgrunden på en bild från alperna, där den patriarkala ordningen återbefästs. Från tavlan stirrar ett par rådjursögon mot betraktaren, uppspärrade, utsatta, ”stora blanka offensiva offerögon”. Och allt fortgår, fortgår. ”Fuck bambi, Gusten Grippe!”