Lars Norén Avgrunden av ljus. Poesi 1962–2016

Var börjar skrivandet? Lars Norén hävdade att det i hans fall inleddes redan i moderlivet. Också utanför livmodern var accelerationen imponerande snabb. I Avgrunden av ljus behandlas hans livsverk.

När namnet Lars Norén (1944–2021) nämns tänker de flesta förmodligen på dramatikern, regissören och kulturpersonligheten. Också titeln på den monumentala fyrdelade serien med självbiografisk prosa, En dramatikers dagbok (2008, 2013, 2016 och 2020), verkar överensstämma med denna uppfattning. Men, lyriken var den genre där författarskapet fick sin början och grunden för allt som följde lades.

Mellan 1962 och 1980 producerade Norén inte mindre än 16 diktböcker. Sedan tog dramatiken över. Efter ett avbrott på 36 år återvände Norén ändå en sista gång till sin första genre genom den lika överraskande som efterlängtade publiceringen av Stoft (2016).

En epigonisk poet

Denna rörelse eller figur, slutet som återknyter till början, på samma sätt som början alltid redan bär på slutet, är grundläggande i Noréns textvärld. ”Jag är vid det vackra / slutet, i början / av musiken”, heter det i dikt ur Stoft som också är final i den fantastiskt välredigerade och välproducerade samlingsvolymen Avgrunden av ljus, ett fylligt urval som sträcker sig ända tillbaka till ”Fuga”, Noréns första publicerade dikt.

”Men vägarnas vita grus leder mot eftermiddagen”

Metamorfoserna följde i snabb takt, debutboken Syren, snö (1963) uppvisar redan större självständighet, men också i ”Fuga”, i nr 1/1962 av den unglitterära tidskriften Rondo, finns en stämning som känns Norénsk, en vaksam blick och ett laddat uttryck som har förgängligheten som resonansbotten: ”Men vägarnas vita grus leder mot eftermiddagen / där pojkar sparkar fotboll / i ett regn av gnistrande insekter / där skymningen anas som mörka toner / ur bykyrkornas försilvrade orglar”.

Det är en brådmogen och begåvad men alltjämt epigonisk poet läsaren möter i premiärdikten som tydligt anknyter till modernistiska modeller. Nya influenser följde och Norén var en fast learner.

Skrivande i moderlivet

I den svenska 1960-talspoesin är Norén något av en särling. Samtidigt som han påverkas av epokens trender – konkretismen, popkonsten och den politiska konsten – tillämpar han insikterna på sitt eget sätt och går ibland längre i kompromisslöshet än sina inspiratörer. Inledning nr 2 till Schizz (1965), Encyklopedi (1966) och Stupor. Nobody Knows You When You’re Down and Out (1968) vars känslomässiga bränsle är en svår personlig kris som ledde till en drygt halvårig vistelse på mentalsjukhus.

Var börjar skrivandet? Norén hävdade att det för hans del inleddes redan i moderlivet, i symbolisk mening i varje fall. Också utanför livmodern var accelerationen imponerande snabb.

Debuten skedde som tonåring och året han fyllde 30 omfattade Noréns bibliografi redan tretton böcker och sex pjäser. Det grafomaniska draget märks i hans expansivt krängande och söndersprängande 60-talspoesi: de barocksurrealistiska räckorna i Rester av den bildprakt som förgår (1964); skrivmaskinskonkretismen i Inledning nr 2 till Schizz som pressar texten till, och ibland bortom, gränsen för det läsbara; de frenetiska samplingarna och skriftsjoken i Encyklopedi och Stupor.

En ny författare önskas

I Revolver (1969) anar man en vändning mot någonting som under nästa decennium får allt klarare konturer. Detta väsentliga perspektivskifte uppmärksammas snart av poeten själv. I ett tillägg till diktsamlingen Kung Mej och andra dikter (1974) förklarar han att han önskar bryta med sitt tidigare skrivande: ”I fortsättningen skulle jag vilja bli betraktad som en ny författare. Jag ber om detta i stället för att byta namn och födelseår. Din tidigare Lars Norén känner jag inte så väl. Träffar ni honom så hälsa från mig.”

Omorienteringen är oemotsäglig, men på samma gång finns kontinuitet, som syns i beredskapen att vara skrivandet trogen, även om det innebär ett avståndstagande från det redan skrivna. Hos Norén utgör sådana (i slutändan kanhända skenbara) paradoxer en avgörande drivkraft.

Ingen risk för bottenlös psykos

I de böcker som följer blir tilltalet mera centrallyriskt, diktjaget är närvarande utan att för den skull avkläs den komplexitet och oavslutadhet som hör tillvaron och språket till.

”Det finns nu ett jag att betrakta när författaren träder in i Tiden som den egna levnadstiden. Detta är vad som sker efter hand i och genom 70-talspoesins familjekretsar. Ur deras mitt växer en ny självbetraktelse fram”, skriver Mikael van Reis i en fyllig och auktoritativ efterskrift i den aktuella utgåvan. Poesin löper inte längre akut risk att svepas med i en bottenlös psykos utan blir i stället till i en omsorgsfull balansakt och avläsning vid randen av den avgrund som är varats ofrånkomlighet.

Mellan den kladdiga handduken

Mörkret i människan är sällan långt borta i Noréns texter. ”Jag själv, i någon sorts kärleksakt / förtvivlad, ensam / på väg till golvet med svalorna // Förblindande / ren död / eller som blinda människor / i fullkomligt mörker”, anförtros läsaren i en dikt ur samlingen Dagliga och nattliga dikter (1974).

Människans mörker, rummets mörker – och bikupans mörker

Och vidare: ”I rummet sov jag ensam därute i mörkret / känslig, som det ställe på biodlarens armled / mellan den tunga kladdiga handduken och / ärmlinningen där bina kommer in”. Människans mörker, rummets mörker – och bikupans mörker, en bild som konnoterar hemlighet, överflöd, sinnlighet, regeneration. ”Avgrund av ljus” heter dikten, som härbärgerade det kompakta mörkret också sin outgrundliga motsats.

Ett visuellt praktverk

Noréns framgångar som dramatiker har gjort att hans lika betydelsefulla insatser som poet delvis har fallit i glömska. ”Hans diktböcker finns inte i bokhandeln, i blek omfattning på biblioteken och är egentligen bara tillgängliga genom antikvariatens temporära utbud.” Avgrund av ljus är ett i alla avseenden lovvärt försök att avhjälpa detta missförhållande. Jag har redan nämnt Mikael van Reis föredömliga urval och kritiska inramning. Också Nina Ulmajas kongeniala formgivning håller högsta kvalitet.

Inlagan har en färgad bård i skiftande nyanser

Det grafiska uttrycket är asketiskt men samtidigt överdådigt, en paradox författaren säkert hade uppskattat. Omslaget är gulvitt, färgen bleknar gradvis inåt mot den främre pärmens mitt där författarnamnet och boktiteln präglats. En helsidesflik i den bakre pärmens förlängning kan hägna in framsnittet, fungera som bokmärke eller vikas in längst bak. Inlagan har en färgad bård i skiftande nyanser. Ju mera man synar designen, desto fler detaljer noterar man.

Ett praktverk, varken mer eller mindre.