Skrivet på revbenen

När Ryssland invaderade Ukraina våren 2022 började Sofia Parland skriva krönikor som publicerades i Hufvudstadsbladet. För henne var det personligt: Parland är själv delvis uppväxt i Sankt Petersburg.

Flera av texterna i Skrivet på revbenen är tidigare publicerade som krönikor, men Parlands debut är ändå något annat än en krönikesamling. Här samsas texter om hur det är att vara till hälften rysk, med en rysk pappa och en finlandssvensk mamma, i Finland; om vrede och förtvivlan över det gamla hemlandet och över de tidigare landsmän som slätar över och förhåller sig passiva, med dikter om skeva sexuella relationer och skildringar av psykisk ohälsa i en oförstående vuxenvärld.

Dessa olika teman knyts inte ihop explicit, men de skapar ändå bilden av ett subjekt där mellanförskapet och den psykiska ohälsan och sexuella utsattheten utgör intimt sammanlänkade delar. I detta påminner Parland om Sofi Oksanen som i sin roman Stalins kossor från 2003 väver samman en ung kvinnas sexualitet och relation till den egna kroppen med mellanförskapet mellan det sovjetiska och det finska. Titeln, Skrivet på revbenen, understryker ju för övrigt kroppens centrala plats.

Mörkt men underfundigt

Men hos Parland finns också, även i de mörkaste styckena, en underfundighet. Några av de bästa partierna är de om att vara till hälften rysk i ett Finland där historiska traumans aversion tilltagit i styrka efter invasionen av Ukraina, men där det samtidigt finns en närhet, om inte annat rent geografiskt. Om man så vill, förkroppsligad av huvudpersonen själv som är resultatet av äktenskapet mellan en finlandssvensk kvinna och en rysk man.

Den avsky som uttrycks för invasionen i synnerhet och den ryska politiken är otvetydig. Det nationalistiska och antidemokratiska förkroppsligas av en tyrannisk lärare som huvudpersonen som liten har i Ryssland. Om denna säger huvudpersonen att hon ”lämnade mig rädd för höjda röster”. Men också:  ”jag förlåter henne. Hon lärde mig mer än någon annan lärare, trots allt – att känna igen fascism, att alltid ifrågasätta auktoritet”.

Men det finns även en ironisk udd riktad mot det finska samhället, och kanske det västerländska samhället i stort, som betraktar allt ryskt med misstänksamhet och avkräver bevis på att personer med rysk koppling är ”bra” ryssar…

Men det finns även en ironisk udd riktad mot det finska samhället, och kanske det västerländska samhället i stort, som betraktar allt ryskt med misstänksamhet och avkräver bevis på att personer med rysk koppling är ”bra” ryssar samtidigt som det på olika sätt visar med all önskvärd tydlighet att något sådant inte finns i den västerländska föreställningsvärlden.

Parland skriver lakoniskt: ”En dag ska jag pensionera mig från rysshet. Byta namn, gömma svansen i byxorna, aldrig svara på frågor. Kanske jag får leva lugnt då. Och ägna mig åt viktigare saker.”

Säkerligen kan en del i Skrivet på revbenen provocera och väcka anklagelser om whataboutism. Åtminstone om man läser boken som rakt av självbiografisk, vilket inte alls är en självklarhet då den i sin helhet är något mer än en samling krönikor. Som när Parland påminner om att det finns fascism också i Finlands historia:

”Mannerheim bodde trettio år i Ryssland, han själv. Visste du det? Mannerheim talade bättre ryska än finska. Visste du det? Ettusentvåhundra skjutna fångar. Visste du det? Brutalitet närmare Sovjet än någon annan västlig demokrati. Men det talar vi inte om för det är egentligen okej för de var ju ryssar. Eller georgier. Eller karelare. Eller ukrainare.

/…/

”Jag minns pojken från Tölö. Han hade en flagga. En som han själv ritat. /…/ Det var det Tredje Rikets.

Men varför då lilla Peter?

Och Peter bara log.

Ser du fröken Tyskland hjälpte Finland döda ryssarna.

Därför är det en bra flagga. Det har min pappa berättat.

Hurra!”

Spretig helhet

I partierna om huvudpersonens psykiska ohälsa och vuxenvärldens brist på förståelse är Parland tyvärr mindre skarp än när hon zoomar ut. Inte sällan tangerar hon det stereotypa och banala i beskrivningarna av ”den trasiga unga tjejen”. Som detta stycke, som skildrar något fruktansvärt, men på grund av sin form närmast känns som kitschig goth-pastisch:

”Men det är helt okej – tro mig – jag har sett döden, tretton år gammal, fastbunden i en sjukhussäng, med långa nålar i mina armar, alldeles naken och ensam på den ryska intensiven. Till mig kom döden varm och skön, som att släcka alla lampor och drunkna i sitt ljumma badkar, devalvera till ett foster och den välkomnande glömskan födelse så grymt sliter en ur.”

Vissa aspekter av det på samma gång trotsiga och förtvivlade tilltal hon använder…

Vissa aspekter av det på samma gång trotsiga och förtvivlade tilltal hon använder i dessa stycken har Parland dock gemensamt med de litterära inspirationskällor hon själv refererar till i texten: Linda Skugge och Yahya Hassan.

Just Hassan hade ju också förmågan att med sin litteratur provocera i alla läger. Han vägrade att spela rollen som ”duktig invandrare” på samma sätt som Parland iscensätter ett jag som vägrar spela ”bra ryss”.

Borde knådats mera

Att som Parland blanda roman, essä och poesi har blivit ganska vanligt, inte minst hos skrivande kvinnor. Man skulle kunna tala om en litterär metod som går ut på att bejaka det privata och poetiska även i teoretiska diskussioner och därmed avvisa den distanserade förmenta objektivitet som varit normen för intellektuellt arbete.

I Skrivet på revbenen blir dock ibland spretigheten och skarvarna lite störande när tidigare publicerade krönikor varvas med poesi och annat. Det är svårt att göra sig av med känslan av att förlaget och kanske Parland själv velat smida medan järnet är varmt och publicera krönikorna i ny form när ämnena fortfarande är högaktuella. Men det är synd att materialet inte fick knådas ytterligare några varv, för här finns verkligen en stark litterär röst som jag vill höra mer av i framtiden.

Boken har belönats med Svenska Yles litteraturpris