Alla deras namn

För tio år sedan gav My Lindelöf ut sin andra bok, diktsamlingen Hindens klöv. En bok som vibrerade av taktil sinnlighet och gav språk åt en intensiv identifikation med djur- och växtliv. Den ägde en egenartad språkbehandling och motivkrets med Paul Celan som öppet redovisad referens-punkt. Att boken av en tongivande kritiker helt skoningslöst avfärdades som Celan-plagiat kan man befara att har bidragit till att Lindelöf under så lång tid avstått från att publicera sig. Hennes poetiska återkomst har åtminstone jag väntat på.

Med sin nya bok, alla deras namn, fortsätter My Lindelöf att undersöka varelsen människan som en livsform bland andra i den sinnliga världen. Det sker i växelverkan med växter, djur och oräkneliga organiska skeenden – ’alla dessa bultande varelser / Som onamngivna / Hade existerat i årmiljoner’. Från minsta cell och varje enskilt väsen till komplexa livsförlopp.

Det är en språkligt rik och utforskande poesi som behandlar sökandet efter hemhörighet, efter någon form av balans mellan enhet och isolering, fullhet och tomhet, hänryckning och begränsning, struktur och öppenhet, identitet och upplösning.

Diktens jag känner sig ’så ängslig, så kraftlös, så avskild’, men nöjer sig till skillnad från den konventionella naturlyrikens huvudpersoner inte med att söka sövande tröst och vila, utan förhåller sig aktiv, alert och avlyssnande. Samtidigt skyggar Lindelöf inte för det, ska vi kalla det, romantiska uppgåendet: ’susande växtlighet, i dig / vräker jag ner min själ för hos mig / mår den illa. Låt den vara / hos dig i dina klara mirakel.’ Hennes poetiska integritet är intakt.

Som många andra lyriker beskriver Lindelöf naturen som ett slags outgrundlig skrift, t.ex. barkens räfflade yta och kådans gula bläck förblir i all sin fysiska påtaglighet omöjlig att tolka. Genom namngivande och kategorisering söker människan ordning och trygghet, men upprätthåller samtidigt sin avskildhet och alienation. ’[—] Man lär sig alla namn / Radar upp dem i mörkret / Som tinnar och torn / Tills man inte kan andas // I ett hörn beträngd, inringad / Hör man plötsligt / Sitt hjärta, / Sitt underliga hjärta slå’

Formellt är Lindelöfs nya bok öppnare och mera lättillgänglig än den förra, tilltalet direktare. Hon växlar mellan koncentrerad kortdikt och längre, ibland prosalyriskt berättande texter. Hon blandar en närmast besvärjande gåtfullhet, naturvetenskaplig konkretion och frisläppt fantasi. Resultatet är starkt, oroande, kittlande, vackert. En övertygande gestaltning av tillvarons språklösa dimensioner och otydda betydelser.

Dikterna erbjuder stimulans och impulser till förundran, ödmjukhet och självgrans-kning. Sammanflätningen av natur, kropp och medvetande ger intressanta och överraskande perspektiv på allt från hybrider och orrsömn till Guds profil. Och människan själv? I ett slående poetiskt koncentrat säger My Lindelöf allt väsentligt om dynamiken mellan yttre och inre upplevelsenivåer:
’Utifrån
ett kranium, ansiktets
tillbehör, inifrån
en bild som vecklar ut sig.’