Förlorade själar

Det är storsamling på stadion i Hargeisa i nordvästra Somalia. En nioårig flicka, Deqo, har hämtats in till stan från ett flyktingläger för att uppföra traditionella danser tillsammans med andra barn. All uppståndelse och alla tusentals människor som är samlade ger henne rampfeber. Det resulterar i att hon tas och får stryk av kvinnliga milissoldater som kallas guddi, men lyckas i sista stund fly tack vare Kawsar, åldrande änka till en respekterad polischef. Kawsar blir för sin del arresterad och kastad i finkan. Där blir hon förhörd och svårt misshandlad av den tjugonioårige Filsan, kvinnlig soldat med nitisk tro på general Haaruun, till vilkens ära storsamlingen har ordnats.

Allt det här sker i det första kapitlet i Nadifa Mohameds nya roman Förlorade själar, som fått sin suveräna svenska språkdräkt av Christina Stalby. De två kvinnor och den flicka vi stiftar bekantskap med är bokens huvudpersoner. I de följande tre kapitlen får vi följa dem var och en efter att storsamlingen är slut. Det är Deqos berättelse som är den mest drabbande. Den utsatthet hon befinner sig i får alla hemskheter i det somaliska samhället att framstå med all önskvärd – ibland rentav oönskad – tydlighet och detaljrikedom.

Hennes utsatthet får alla hemskheter i det somaliska samhället att framstå med all önskvärd tydlighet

Kawsar och Filsan är också de vältecknade romankaraktärer, men Kawsar förblir lite suddig i konturerna av sin nostalgiska längtan efter det förflutna, och Filsan som vacklar mellan tvivel och tro på regimen känns lite väl distanserad för att helt övertyga. Det är den stackars nioåringens belägenhet som för mig blir som ett prisma som samlar in allt som det måste innebära att uppleva upprinnelsen till ett blodigt krig: panik, våld, ensamhet, sorg.

Om kvinnokroppar och maktlöshet

Det blodiga inbördeskrig som ska slita landet och dess befolkning i stycken står runt hörnet. Året är 1987. General Haaruun – som är Nadifa Mohameds fiktiva version av verklighetens Mohamed Siad Barre, militärdiktator och senare president som tog makten i landet genom militärkuppen 1969 – reser runt i landet och vältrar sig i sina trogna undersåtars beundran. Ja, då han inte antastar flickor och kvinnor, vill säga. Filsan råkar ut för hans oömma behandling, en incident som tvingar fram en avsky som hon själv blir överraskad av, och som får henne att ifrågasätta sina tidigare ideal.

Det finns en stor sorg i Mohameds skildring av de tre huvudpersonerna. De alla har den gemensamma upplevelsen av att egentligen inte äga sin kropp, utan att i stället gång på gång bli mörbultade, tafsade på, och, i Deqos fall: närapå såld som föremål för mäns sexuella drift.

De  har den gemensamma upplevelsen av att egentligen inte äga sin kropp

Redan som nioåring har Deqo hunnit lära sig att det är mannen som direkt och fysiskt, eller indirekt som norm, dikterar kvinnans erfarenhet och uppfattning om sig själv:

”Det första ord som hon minns att hon lärde sig var ’skam’. Den enda utbildning hon fick av kvinnorna i lägret är hur man håller den här skammen stången: sitt inte med benen isär, rör inte vid ditt kön, lek inte med pojkar. Att undvika skam verkar vara centralt för allt som en flicka företar sig i livet. I den här cellen för endast kvinnor finns i alla fall en möjlighet att få sätta skammen åt sidan en stund och slå sig ner utan att behöva undra vem som kan se hennes ben eller vem som kanske kommer att tafsa på henne när hon sover”.

Det här är hemskt nog att få ta del av då det speglas ur en liten flickas medvetande, sedan skruvar Mohamed till det ytterligare: ”Hennes kropp är inte hennes egen, tänker hon: den är ett skal som de försöker bända upp.”

Vilken fruktansvärd maktlöshet den här meningen speglar.

Det finns fler kvinnor i Förlorade själar än de tre huvudpersonerna som utsätts för svårigheter som är kopplade till män. I utkanten av Hargeisa finns ett skjul där några prostituerade kvinnor bor. En av dem bär smeknamnet Karl Marx. Varför? Jo, ”eftersom jag har delat med mig och delat med mig och delat med mig, ända till det inte fanns något kvar att ge bort”.

Det hela blir nästan för mycket. Inte för att jag som läsare stöter bort det Mohamed berättar, utan tvärtom för att distansen så gott som helt uteblir. Berättandet är så konkret, linjerna är så skarpa.

Kärlek, trots allt

Förlorade själar är i grund och botten, svärtan till trots, en kärleksförklaring. En kärleksförklaring till ett svårt sargat land, en kluven befolkning, till alla dem som bragtes om livet eller drevs i exil av en tyranniet. Till och med då Mohamed är som mörkast finns det ett skimmer av ömhet över berättandet. Så här till exempel:

”En av [flickorna] är barfota och hennes byxor har blodfläckar i grenen. En annan har små runda brännmärken över sina bara armar. De är alla utmärglade, höftbenen som metallramar under löst hängande byxor, halsarna långa och utdragna, deras ögon med långa ögonfransar insjunkna i svarta ögonhålor.”

Romanen är i grund och botten, svärtan till trots, en kärleksförklaring till ett svårt sargat land

Det är de långa ögonfransarna som skänker en ömhet över den här annars så bleka scenen. Det behövs inte mycket för att strö ett uns av hopp över allt som är fasansfullt, och Nadifa Mohamed är mästerlig på att portionera de små hoppingivande detaljerna och iakttagelserna.

Precis som i romanens öppningsscen återknyter Mohamed de tre huvudpersonerna till varandra i slutet av boken. Berättelsen avslutas i en scen av försoning mellan generationerna, av sval skönhet mitt i brinnande krig. Det är ingen egentlig happy ending, men efter alla de fasor jag precis har läst om, känns det minsann just så.