Babian

Danska Naja Marie Aidts berättelser i Babian (Bavian, 2006) når utöver bokpärmarna. Jag har i tanken flera gånger återkommit till dem efter att jag läst dem. Och då inte bara med tanke på recensionen som skulle skrivas, utan för att de får mig att fråga: Hur kan vi vara så vidriga mot varandra? Varför så starka och ofta aggressiva reaktioner? Hur kan det ena leda till det andra, till synes en motsats?

Förstås är det Aidts litterära karaktärer som åtrår och avskyr varandra, anförtror och förgör, bedrar och älskar. Samtidigt. Jag skriver in många utrops- och frågetecken i marginalerna. Mycket av innehållet är kraftigt, ja, chockerande våldsamt. Aidt blottlägger det mänskliga psyket, med betoning på dess baksidor och hemska hemligheter. Igen och igen tänker jag, att ja, sådana är vi. Också.

År 2008 belönades novellsamlingen med Nordiska rådets litteraturpris.

Inte så jävligt som man tror – men värre

Aidt arbetar med överraskningar och starka kontraster. Utmärkande i hennes berättelser är att något plötsligt händer. Jag hinner bara tänka att om hustrun visste vad hennes äkta man gjorde så skulle hon bli galen av smärta, innan han avslöjar sin affär med hennes syster. Då visar det sig att hon har ett än värre trumfkort i bakfickan. Och sedan fortsätter de kanske ändå bara att leva ihop som om inget hänt!?

Sakernas tillstånd är inte så jävliga som man tror – de är värre. Dels ligger överraskningsmomenten i själva handlingen, i händelsernas tvära kast och ofta osynliga samband, dels i berättelsernas perspektiv. Läsaren inbjuds, eller påbjuds, att identifiera sig med personer som definitivt inte är av den genomsnälla typen. Aidt har förmåga att i sitt skrivande anta många olika perspektiv.

Aidt i Babian får mig att tänka på poeten Kristina Lugn. En sådan jämförelse säger, om inte annat, något om betydelsen av att Aidt tidigare publicerat sig som poet. Språket är sparsmakat och mycket precist. Men det finns ett släktskap i tonen också, författarna emellan. Så här presenteras modern, och en av huvudpersonerna, i novellen ”Maria och Torben”:

”Hon slår sitt lilla barn tills det slutar skrika. Det är en pojke. Han heter Torben. Det namnet är det inte många som ger sina söner längre. Jo – Maria! Det kan man säga om henne: ’Hon gav sin pojke namnet Torben.’”

Rädd för att dö eller rädd för att leva

I Babian finns personer som tar vedstaplar som landmärken, och andra som även de gör en orolig: pappan som distanserat tänker på sin son som ”pojken”; vuxna som sviker barn genom att låtsas att inte se sådant de absolut borde göra något åt; en människa som är så rädd för att dö att hon febrilt känner efter pulsen, men snarast förefaller rädd för att leva.

Här finns sådant som kan påminna en om beteenden man lärde sig redan som barn, men helst aldrig hade lärt sig:

”Ett litet svart frö, som till förväxling liknar pupillen i pappans ena öga, det som skelar en aning när han inte vet vad han ska säga, har nu planterats i henne. Hon märker hur det kurrar i magen, men hon gråter inte. Tåget sätter igång. Åkrar och skogar flyger förbi, fjärran, gröna. Hon gråter inte.”

En man är på semester i en tvärtomvärld. Som så ofta säger resenärens iakttagelser mer om honom själv än om det främmande han betraktar. På semesterön råder ett matriarkat:

”Det fanns en självsäkerhet i deras ögon när de såg på honom som han aldrig hade sett hos en kvinna förut. En ren, stark kraft. Makt, och den djupa tillfredsställelse som makten ger. Utan undertoner av vare sig vrede eller hämndlystnad. Inget avståndstagande eller insmickrande. Ingen glimt av önskan om att bli accepterad, erkänd eller avhållen.”

Han, betraktaren lugnar sig med att tänka att det han ser bara är ett skådespel,”[a]tt männen gav sina kvinnor stryk på kvällen när staden låg tyst och mörk, att flickorna lagade mat, städade, lät sig befruktas, lät sig slitas ut. Att männen slösade bort sina pengar på kortspel om natten. Tanken lugnade honom. Och fyllde honom med skam. Han återvände till Eva. / Men Eva var borta.”

Knappast är det en tillfällighet att hans kvinna har ett så betydelsemättat namn som Eva.

Det gröna i lövverket

Överhuvudtaget är Aidts korta, precisa berättelser symboliskt mycket laddade. Skogen är skogen, som karaktärerna rent konkret går vilse i, men också en metafor för deras snåriga relationer som de tappat bort sig själva i.

Från skogen till staden. I en novell heter det:

”Staden – badande i sol och värmedis – påminde mig på ett nästan rörande sätt om att allt beror på ögat som betraktar och på betraktarens position. Och jag tänkte: Så oändligt banalt, men så viktigt.”

Det här citatet sammanfattar min uppfattning av boken och dess andemening. Det gör också det citat jag valt till rubrik för recensionen – som förresten är hämtat ur en novell som visade sig handla om något helt annat än jag först trodde.

Alla symboler och liknelser, metaforer och metonymier kunde göra språket i berättelserna allt för tungt och laddat. Men jag tycker att Aidt här skickligt klarar av en svår balansgång. Liksom hon klarar av att balansera upp allt det svarta med ljusglimtar. För inte heller enligt henne är vi helt igenom elaka och ogina, oförmögna att leva och låta andra leva. Något av det vackraste man kan tänka sig är, i Aidts inramning:

”så gjorde du den där handrörelsen. Och mitt hjärta sjöng. [—] Din vidriga kyss hade skjutit döden på framtiden. Och din hand hade vinkat mig tillbaka till livet.”

Jag tyckte först att fotografiet av ett lövverk som finns på bokens skyddsomslag var svartvitt. Sen märkte jag att det visst skimrar av grönt här och där. Det gör det i boken också.

Babian är på flera sätt en liten bok, en samling korta berättelser i litet format, men den är rik på innehåll. Och den är lättläst, inte för vad den har att berätta, men för att Aidt med sitt berättande griper tag i en och får en att se bortom ytorna – utan att ödsla med ord.

Titeln Babian förundrade mig tills jag kom till titelnovellen, som är den sista. Jag ska inte säga mer än att den ter sig som en skräckhistoria – en synnerligen aktuell sådan för oss som lever i ett samhälle med en långt utvecklad hypokondri.