Humboldts papegoja

Vi stiger i Humboldts papegoja ner på den sydamerikanska kontinenten som befolkas av krympande stammar av urbefolkningen, vapenbärande soldater och våldsrådiga präster som utdelar Kristi kärlek i form av grymma piskrapp. Det är en kontinent där djurlivet är myllrande. Vi finner här kapucinapor, myrslokar, tapirer, ekorrgökar, korpgamar, kondorer, näsbjörnar, osv. Men framför allt finns här ett exemplar av den blågula aran – en papegoja – som tas om hand av Humboldt, och som sedan följer med på exkursionerna i regnskogarna och längs floderna.

Romanen är en hybrid av  reseskildring, biografisk skiss och metafysisk betraktelse

Alexander von Humboldt hör till de stora namnen inom naturvetenskaperna. Denne upptäcktsresande var ute på långa, ofta farliga resor i Sydamerika och bedrev empirisk forskning och samlade in prover på mängder av djur- och växtarter som innan dess hade varit okända för vetenskapen. Nalle Valtialas Humboldts papegoja, som publicerades av förlaget Ellips i höstas, uppfattar jag som en hybrid av  reseskildring, biografisk skiss och metafysisk betraktelse. Boken skildrar von Humboldt som tillsammans med sin trogna kollega och medresenär Aimé Bonpland rör sig genom skogar och längs floder.

Postkolonialt ethos

I Valtialas tappning av Sydamerikas sena 1700-tal och tidiga 1800-tal antar den blågula aran mytiska proportioner och får fungera som ett slags personifierat postkolonialt ethos för den exploatering av kontinenten som pågår. (Det här draget i boken blir än tydligare när man inser att Europa i boken skildras som något avlägset, medan regnskogarna i Sydamerika ges betydelse av ett centrum.) Arans skarpa små ögon ser allt som har skett, allt som sker, och antydningar ges om att den dessutom sker det som kommer att ske. I arans minne finns utdöda folks språk och namn registrerade. Det är ingen slump att Valtiala har valt en fågelart vars status ännu i dag betecknas som livskraftig – och som så att säga fortfarande bär med sig en del av allt det som numera är bortglömt.

Som fond till berättelsen finns en känsla av hot, av undergång. Människor dör, blir slaktade. Det vita hotet täcker allt mer i blod och våld. Vitheten ”står för det främmande, för det nya och starka. Det som splittrar allt som kommer i dess väg”. Färgen vit representerar inte, som i t.ex. Europas kollektiva medvetande, renhet och oskuld, utan på denna kontinent är det ”ett relativt begrepp”.

Språk och minne är också teman i boken

Humboldts papegoja är mycket mer än bara en skildring av en stor vetenskapsmans bravader och resor. Boken innehåller metafysiska betraktelser över livet och döden, av människans existensvillkor. Språk och minne är delteman i boken, och i allra synnerhet namnens betydelse ges en särskild tyngd: ”varje folk bär egna namn dess livsspann är också namnens” (författarens kursivering).

Ett uråldrigt kosmos

En av de mest intressanta aspekterna av boken är att författaren odlar en slags skönlitterär atavism som liksom manar fram uråldriga föreställningar om kosmos som gått förlorade i samma takt som hela folkslag har utrotats. Nuet, framtiden och det förflutna hör ihop. Det försvunna försvinner aldrig helt och hållet utan finns fortfarande kvar i någon av världens många dimensioner: ”Allt hör ihop, alla ting flyter in i varandra”.

Nuet, framtiden och det förflutna hör ihop

Ibland blir stringensen i boken lidande av att vissa av de många sidospåren inte knyts ihop på ett organiskt sätt. En del partier blir så att säga hängande i luften. Som helhet är Humboldts papegoja ändå en rik berättelse som präglas av dess mångfacetterade tematik och stil. Jag uppskattar Valtialas bildspråk, som t.ex. i den här meningen som handlar om en indian som von Humboldt träffar under resan: ”Zepetes ögon är två lysande punkter, elden har flyttat in i hans huvud”. Håll också utkik efter de kapitel där von Humboldt och Bonpland kläs i Don Quijotes och Sancho Panzas gestalter, de hör till bokens höjdpunkter.