Häxmodern. Berättelsen om Malin Matsdotter.

Häxraseriet i Sverige som kulminerade under senare delen av 1600-talet är väl åtminstone ytligt bekant för de flesta. På senare tid har de tragiska händelserna bland annat på Åland gestaltats både skönlitterärt och på film.

Den finländske historikern Marko Lamberg skrev för ett par år sedan en bok om häxprocesserna i Sverige, med tonvikt på händelserna i rikets huvudstad Stockholm. I fokus finns Malin Matsdotter, som hade sina rötter i Österbotten.

Nu finns boken på svenska, med titeln Häxmodern, berättelsen om Malin Matsdotter. Den  kompetenta översättningen har gjorts av Ann-Christine Relander.

I slutet av 1600-talet var Sverige fortfarande ett orubbligt hierarkiskt samhälle, där allt hade sin en gång för alla givna plats. Men ibland rubbades ordningen, i så hög grad att myndigheterna griper in.

Djävulen hade hjälpt henne, hon var en häxa.

En sådan händelse tog sin början i oktober 1667 i Älvdalen i den bortre delen av Dalarna, där en vallpiga bärgade några förrymda getter från en holme. Den vardagliga händelsen iakttogs av en åtta-nioårig pojke, som berättade för sin far att pigan Gertrud torrskodd hade vallat tillbaka getterna till fastlandet.

Fantasierna fick allvarliga följder. Gå på vattnet kunde bara Jesus göra. Om en vallpiga gjorde det fanns det bara en förklaring: Djävulen hade hjälpt henne, hon var en häxa.

Händelsen sätter igång en löpeld där barn berättar hur de blivit förda till Blåkulla av kända och namngivna kvinnor, och bevittnat orgier som djävulen och hans anhang ställde till tillsammans med kvinnorna.

Specialdomstol

När häxhysterin når Stockholm måste myndigheterna ta krafttag.

De ordinarie domstolarna blir överlupna av arbete, och år 1676 tillsätter kung Karl XI en specialdomstol, en kommissorialrätt, för att utreda häxeriet i grunden. Kommissionen står på högsta lärdomsnivå i fråga om teologi, medicin och juridik.

Vittnena, framför allt barn och unga pigor, förhörs, både enskilt och tillsammans. Deras berättelser är tillräckligt samstämmiga för att kommissionen ska övertygas om att de är sanna.

Utgångspunkten var att det helt enkelt är omöjligt för oskyldiga barn att ljuga.

Inte ens när barn hävdar att de mitt under förhören ser hur djävulen hindrar anklagade kvinnor från att bekänna anar den höglärda kommissorialrätten oråd.

Utgångspunkten var att det helt enkelt är omöjligt för oskyldiga barn att ljuga.

Att vittnena hade goda möjligheter att komma överens och göra berättelserna samstämmiga vägdes inte heller in i domsluten.

Häxbålen började flamma. Praxis i Sverige under den här tiden var att den dömde först halshöggs och sedan brändes.

Centralgestalten  i Marko Lambergs skildring, Malin Matsdotter, är det markanta undantaget. Hon erkände ingenting och ångrade ingenting, trots vädjanden från hennes egna döttrar, som hörde till dem som vittnat mot  henne.

Det ledde kommissorialrätten att anse att hennes ondska var så stor att hon dömdes att ställas på bålet levande.

Levande på bålet

Häxprocesserna fortsatte efter Malin Matsdotters död, men bland domarna börjar kritiken mot vittnesmålen växa. En vändpunkt var när en av kommissorialmedlemmarna, kaplanen Eric Noraeus, meddelar att han inte längre kan fälla några dödsdomar på basen av osäkra vittnesmål.

Noraeus var inte ensam om sin ståndpunkt. En annan yngre präst, Ivar Leufstadius, och den unge läkaren Urban Hjärne hade samma känsla av att vittnesmålen var tvivelaktiga, även i de fall då den anklagade erkänt sin skuld.

Kritiken mot vittnesmålen blev en vändpunkt. Nya förhör ordnades med de ivrigaste angivarna, och det dröjde inte länge innan många av dem gråtande erkände att de hittat på alltsammans. De erkände också hade uppviglats och hetsats av andra, inte minst den unge Johan Johansson Griis, kallad Gävlepojken, som aktivt förde trolldomsraseriet till Stockholm. Gävlepojken dömdes själv till döden som trollkarl, men avrättningen uppsköts.

Trots att kommissorialrätten själv kommit till att trolldomsanklagelserna över lag var falska, hemställde den ändå att domen mot Gävlepojken, med det ursprungliga domskälet, skulle verkställas. Så skedde också.

Än Malin Matsdotter?

Hennes grymma och tragiska öde har gjort att hennes levnadslopp till skillnad från de allra flesta allmogekvinnors från den här tiden ganska långt kan kartläggas. Åtminstone vad gäller de senaste åren.

Född i Österbotten

Malin var i sextioårsåldern, född i Österbotten. I Stockholm var hon gift två gånger, och fick många barn, varav de allra flesta dog vid späd ålder. Hon hade en enkel bastu där man fick bada mot betalning, och hon fungerade också som jordemor, barnmorska, framför allt för finska kvinnor.

Första gången hon förekommer i rättshandlingar var 1668, då hennes man Erik, ertappad av sina döttrar, anklagas och döms för tidelag. Vid den här tiden var det ett avskyvärt brott mot själva den bibliska skapelseordningen. Det enda straffet var döden, och Erik avrättades följaktligen.

Möjligen hade Malins öknamn Rumpare-Malin något samband med mannens  böjelser.

Enligt det synsättet utsattes hon för samma sak som många minoriteter har drabbats av; det främmande är farligt och frånstötande

Marko Lamberg menar att Malins finska ursprung, och sannolikt också hennes bristfälliga kunskaper i svenska, samt hennes markerade ovilja att visa ödmjukhet eller ånger, bidrog till att hennes straff blev så exceptionellt grymt.

Enligt det synsättet utsattes hon för samma sak som många minoriteter har drabbats av; det främmande är farligt och frånstötande, och när oförklarliga katastrofer inträffar är de som är annorlunda lätt igenkännliga syndabockar.

När rätten sammanfattar resultatet av sitt uppdrag för kung Karl XI framhåller den Malins dåliga rykte och allmänt otrevliga beteende. Marko Lamberg antyder att kommissionen på det sättet ville markera att samhället inte led någon större förlust genom hennes död, trots att hon, och de andra kvinnorna, dömdes på grund av falska vittnesmål.

Marko Lamberg är en driven yrkeshistoriker med akademisk status på professorsnivå. Han håller sig strikt till källorna, men tar sig friheten att omvandla de noggrant återgivna yttrandena i rättshandlingarna till ledig svenska, till och med i form av direkta anföringar.

I det här sammanhanget är greppet acceptabelt, det gör dokumentens skakande sakinnehåll tillgängliga för en modern läsare som inte är förtrogen med 1600-talets kanslisvenska.

Stank av bränt människokött

Ur en av de mörkaste perioderna i svensk historia lyfter Marko Lamberg fram ett antal människoöden. Hemska och tragiska omständigheter gör att det står en stank av outhärdliga plågor och bränt människokött runt dem.

Men när Marko Lamberg räddar dem ur glömskan ger han dem tillbaka en del av den mänskliga värdighet som deras anklagare och domare tog ifrån dem.

Och när man funderar över hur både allmänheten och den politiska, medicinska, juridiska och teologiska eliten med sådant gravallvar kunde tro på något så ytterligt absurt som häxor och orgier på Blåkulla, kan man konstatera att tron på ondskans makter inte är så långt borta ens i vår upplysta tid.

I vissa – amerikanska – skolor är böckerna om Harry Potter bannlysta, eftersom deras trollformler kan locka fram djävulen och hans hantlangare.

Och USA:s tidigare president och hans anhängare tror fortfarande att han vann presidentvalet, men bestals på segern av mörka, mäktiga och onda krafter.

Blåkullas herre och mästare ler sataniskt.