Karl Gerhard – estradör och provokatör

Det fanns en tid före de sociala mediernas tid då teaterscenen spelade en stor roll för den politiska debatten. I en biografi om estradören Karl Gerhard synliggörs hans aktuella tidsdokument. I nutid kan vi hitta en parallell till Ukrainas president som tidigare stått på hela andra scener.

Kan lättsam scenunderhållning ha politisk tyngd? Naturligtvis. Ett rykande aktuellt och tragiskt exempel hittas i Ukraina, där president Volodymyr Zelenskyi blev populär då han i TV satiriserade över landets korrupta elit. Att Zelenskyi är av betydligt hårdare virke än man kunde tro av hans profil som underhållare har han visat som landets ledare under brinnande krig.

Men innan massmedierna förde in underhållningen i vardagsrummen var teaterscenen det givna forumet. I Sverige var de årliga revyerna, med välkända och högt uppskattade författare och artister, självklara inslag i nöjesvärlden.

Men innan massmedierna förde in underhållningen i vardagsrummen var teaterscenen det givna forumet

Revyernas storhetstid tog väl slut på 1980-90-talet, då de sista stora namnen, Hans Alfredson och Tage Danielsson, och Povel Ramel valde andra kanaler. Men före dem, och under en osannolikt lång period, 1916 till 1963, var Karl Gerhard den dominerande estradören. Om honom har Kalle Lind skrivit en biografi, Karl Gerhard, estradör och provokatör. Kalle Lind känner fältet, år 2019 gav han ut en diger biografi över Hans Alfredson. Karl Gerhard samarbetade för övrigt både med Povel Ramel och Hasse och Tage.

Karl Gerhard kom till världen som Karl Emil Georg Johnson år 1891, och avled 1964. I vår tids ögon är han definitivt otidsenlig, hans ”långa, ordrika, rimflätade, referensspäckade  kupletter” är, som Lind skriver, stendöda som genre. Dessutom blev hans oklanderligt eleganta, gärna frackklädda scengestalt urmodig redan under hans livstid.

Inte alls dammig

Så varför ägna 270 sidor åt en så dammig företeelse? För att han inte alls är dammig. Hans revyer är viktiga tidsdokument, han suger i sig som en svamp av allt som händer omkring honom, nyheter, samtal och skvaller vid middagar där han antingen var gäst eller värd, allt transformeras till oklanderligt rimmade kupletter. Där struntade han totalt i den vedertagna regeln att en sångbar revykuplett inte ska ha fler än tre verser.

Hans språkliga kreativitet var gränslös.

Karl Gerhards revyer blev ett måste för alla som kände att de hörde till offentligheten, att bli förolämpad och kritiserad i de gerhardska satirerna var ett tecken på att man verkligen var någon. Och Gerhard lät sig gärna bjudas på supé av sina satirobjekt efter premiärerna, det gav ju bara mera material för verserna.

Hans språkliga kreativitet var gränslös. När Adolf Hitler bedrev sitt blixtkrig i Europa och bland annat underkuvade Gerhards favoritland Frankrike skrev han en sång där dryckessortimentet vid en bättre middag blir symboler för de tyska erövringarna, ända tills ”den ädla franska druvan pressades av Germany, och hälldes på fatet, men ack resultatet – det blev Vichy!”

Den ökända hästen

År 1940, då världskrigets utgång var mycket osäker, skrev och uppförde Karl Gerhard sin antagligen mest kända kuplett, ”Den ökända hästen från Troja”.

Kupletten var politiskt sprängstoff i det ängsligt neutrala Sverige. Eller kanske ängslig är fel ord, i slutet av juli 1940 hade Tyskland erövrat både Danmark och Norge, och Finland slickade såren efter vinterkriget, under tilltagande tryck från Sovjetunionen.

”Den ökända hästen…” innehöll formuleringar om Tyskland som inte missförstods på den tyska ambassaden. Statsminister Per Albin Hansson, som Gerhard tyckte hjärtligt illa om, blev kontaktad, och förde hälsningarna vidare till teaterdirektören: ”DOM tycker inte om den trojanska hästen, som det sjungs om, DOM vill ha bort den”.

Fem år senare skriver Gerhard att det var en obehaglig överraskning att höra Sveriges statsminister ”utan att känna minsta obehag över uppdraget” ge luft åt tyska önskemål.

Hänvisning till oordning och uppvigling

Gerhard trodde att lagen inte kan stoppa det fria ordet, men man hittade en paragraf från 1868 som gjorde att polisen med hänvisning till oordning och uppvigling kunde förbjuda uppförandet. Gerhard ville inte riskera att få sin teater stängd, så han nöjer sig med att bara spela musiken, och högläser ur polisresolutionen med dess ålderdomliga formuleringar.

För övrigt gällde förbudet bara i Stockholm, så bland annat i Göteborg och Malmö kunde hästen galoppera fritt.

Kalle Lind kallar Karl Gerhard ”en av de mest kompromisslösa antinazistiska rösterna”, jämte författare som Vilhelm Moberg, Dagens Nyheters blivande chefredaktör Herbert Tingsten, chefredaktör  Torgny Segerstedt i Göteborg, och socialisten Ture Nerman med sin tidning Trots Allt!

Gärna hade man lagt till Eyvind Johnson på listan, han var och förblev lika kritisk mot totalitära regimer, oberoende av i vilket väderstreck de fanns.

Sexuell läggning och adoption

Karl Gerhards sexuella läggning har lyfts fram under senare tid, när kärlek mellan människor av samma kön är brett men inte enhälligt accepterad. Gerhard var gift (med kvinnor) tre gånger, men han hade också ett långt och av allt att döma mycket kärleksfullt förhållande med en yngre man, som delade hans bostad i villa Kråkslottet på Djurgården. (”Kråka” var för övrigt en samtida beteckning på homosexuella).

Lind påpekar att den dåtida teatervärlden inte var främmande för gränsöverskridande beteenden, begreppet ”queer” var inte känt, men är nu en bra sammanfattning av omgivningen där allt handlade om roller och rollspel.

I slutet av 1940-talet adopterade Karl Gerhard en liten flicka med karibiska rötter.

Men någon aktivist inom det här området var Gerhard inte, fastslår Kalle Lind. Han gick aldrig ut med sin läggning, och han pläderade inte heller för ökade rättigheter för homosexuella.

I slutet av 1940-talet adopterade Karl Gerhard en liten flicka med karibiska rötter. Den lilla Fatima växte upp med två pappor, och när samkönade partnerskap och adoptioner diskuterade i Sverige år 1992 trädde Fatima fram i offentligheten. I en intervju deklarerade hon att det viktigaste när man växer upp är att bli sedd, uppmuntrad och uppskattad. Föräldrarnas sexuella läggning är mindre viktig. Fatima visste vad hon talade om.

Kalle Linds biografi över Karl Gerhard skildrar en mångsidigt begåvad, flitig och ihärdig konstnär, med en pålitlig moralisk kompass. Att kalla honom ”underhållare” är att förminska honom, han var mera än så. Boken är också en tids- och epokskildring av en svensk offentlig scen som inte längre finns. En spaningsresa till en tid som flytt.