De fördrivna

Det hettar till på många plan i Negar Nasehs täta och heta roman De fördrivna (2016), som är den svenska författarens andra roman efter den kritikerrosade Under all denna vinter (2013). Småbarnsföräldrarna Miriam och Filip är välutbildade, välbärgade Stockholmare mitt i karriären som köpt sitt drömhus på Sicilien.

Inramningen är idyllisk men det vackra läget till trots går det inte att undfly småbarnsvardag, karriärangst eller en knakande parrelation, vilket redan de allra första meningarna i romanen vittnar om:

”Miriams mobiltelefon är kopplad till högtalaren med en tunn vit sladd som löper över köksbänken, fläckad av tomatsaft, välling och kaffe från frukosten. Lill Lindfors sjunger: Du är den ende, jag aldrig kan glömma, din mun, dina ögon, din lugnande stämma. Filip ogillar skivan, kallar den ’sval’ och ’helt utan känsla’. Det kanske stämmer, men dess kyla svalkar Miriam. Hon behöver omges av vinddrag, lättsam musik, tunna bomullslakan och tunikor.”

Huvudpersonerna tecknas sparsmakat och med obarmhärtig skärpa

Romanen är stramt hållen. Huvudpersonerna tecknas sparsmakat och med obarmhärtig skärpa. Berättaren kretsar kring Miriam och Filip, iakttar, rapporterar och klär av dem in på bara kroppen. Resultatet blir att de skildras som närmast plågsamt futtigt mänskliga. Under ytan pyr nämligen ovädrade meningsskiljaktigheter. Till de större hör att makarna har olika uppfattning om vad som är bra och dåligt för dottern Olivia. Miriam oroar sig för plötslig spädbarnsdöd och låter inte barnet sova i fred om nätterna. Hon är själv utmattad av sömnbrist, men framhärdar i att det är Olivia som har sömnsvårigheter. Filip anser däremot att Miriam skapat sömnproblemen genom att ideligen väcka barnet, men det vågar han inte säga för då vet han att han får höra att han jobbar för mycket.

Ett kallt krig i sommarhettan

Ingen orkar eller vill dra upp konflikterna till ytan. Det är ett kallt krig med låsta positioner som utspelar sig i den kvävande Sicilianska sommarhettan. Paret smågnabbas passivaggressivt om det mesta, inklusive Miriams musiksmak:

”- Du måste börja lyssna på något annat snart.
– Jag har fastnat.
– Jag vet, men det är verkligen dags för ny musik. Varje gång jag kommer in i huset är den här skivan på.
– Om du försökte vara lite mer i huset så kanske du skulle kunna byta skiva.
– Du vet att min pappaledighet börjar om två veckor.
Hon ler när han säger det. Hela vintern och våren, fram tills nu, har hon hört honom påpeka när hans ledighet börjar. Poängtera datum som om det vore noga. Som om han en dag skulle kliva upp och allt skulle vara annorlunda. Det är som om han räknar ned till när livet såsom han lever det ska ta slut. Hon provocerar honom med vilje.”

I småbarnssömngångarlandet havererar jämställdhetsprojektet

Miriam dricker och röker, vilket Filip ogillar men kniper igen om. Visst är det småaktigt men det klingar också sant, rentav bekant. I småbarnssömngångarlandet havererar jämställdhetsprojektet. Låt vara att det är Filip som tröttnat på att plocka upp efter Miriam som inte bryr sig fastän soppåsen blir ett stinkande flugbo.

Men det är mer som står på spel i romanen än småbarnsföräldrarnas millimeterrättvisa för att få vardagen att gå runt. Det är drömmen om det goda livet, kanske rentav drömmen om den lyckliga kärnfamiljen, som ifrågasätts och nedmonteras. I det heta, klaustrofobiska huset växer sig avståndet mellan Filip och Miriam allt större.

Vit melankoli

Negar Naseh tar med läsaren dit där det bränns. Hon riktar ett avslöjande strålkastarljus ända in i den krackelerande parrelationens minsta skrymslen. Tvåsamhetens tigande och kompromissande. Småbarnslivet som gör intrång på den egna integriteten. De flesta vuxna i den här romanen vill helst syssla med sitt. Sitt jobb, sitt konstnärskap, sitt läsande, sina egna tankar. Det är egentligen bara Miriam som försöker gå utanför sig själv, men ansvaret för barnet är henne till den grad övermäktigt att hon i hemlighet själmedicinerar sig och barnet med starka, illegala preparat.

För att uthärda, verkar det som, bjuder paret in gäster i tron att det ska lätta upp stämningen. Men det är en tillfällig distraktion. Tvärtom förstärks intrycket av att det privata familjeprojektet håller på att haverera i gästerna Ashkans och Erikas närvaro. Omvärlden tränger sig också på i form av den fattigdom som finns på ön och de människor som försöker fly till Europa över Medelhavet.

Hur kan det paradisiska hav de bor vid vara samma hav som tusentals flyktingar drunknar i?

Männen vill gärna prata om världsläget, flyktingarna, men det vill inte kvinnorna. Miriam känner sig synad, påkommen och bedömd, då hennes försök att undvika samtalsämnet etiketteras av Ashkan som ”vit melankoli”, det vill säga ”när vita personer får höra talas om de orättvisor som sker i världen till följd av våra olika hudfärger och reagerar med att känna sig ledsna och nedstämda över att en mer okomplicerad tid är förbi.”

Här formuleras romanens pulserande, ömmande punkt. Hur kan det paradisiska hav som Miriam och Filip bor vid vara samma hav som tusentals flyktingar drunknar i? Ashkan är intresserad och nyfiken på fenomenet, Miriam illa berörd, men ingen är egentligen djupare engagerad. Ashkans arbetstempo är högt, utbrändheten lurar bakom hörnet. När männen gör en avstickare till Lampedusa är det deras egna arbetsprojekt som står i centrum. De befinner sig på en plats där tusentals mänskliga tragedier utspelats, men svalkar sig med vitt vin och skålar för Filips kommande konstprojekt.

De ur paradiset fördrivna

Den tryckta stämningen i huset smittar av sig. Till slut vill paren bara bli av med varandra. Som läsare är jag illa berörd och kluven. Deras självcentrering provocerar, samtidigt som jag känner igen den. Hur lever man ett människovärdigt privatliv som priviligierad nordbo på en plats där offentliga orättvisor och mänskligt lidande tränger sig tätt inpå? Ingen har svar på den frågan.

Miriam och Filip fortsätter försöka styra upp småbarnsvardagen, men det kalla kriget har kommit för att stanna. Filip blir föräldraledig och åtgärdar Olivias sömnproblem. Miriam tar paus i rökandet och drickandet. Ändå närmar de sig inte varandra en millimeter. Hettan tilltar och paret blir allt stummare, ordlösa inför det viktiga i livet, avskurna från varandra och omvärlden. Det djupt tragiska är att de själva inte ser vad de håller på med, medan deras självbedrägeri är så tydligare för läsaren.

Romanen är ett förtätat äktenskapligt kammarspel om de priviligierades destruktiva självupptagenhet och smärtsamma uppvaknande till en grym verklighet

Miriam och Filip är mannen och kvinnan som fördrivs ur paradiset. När höstens svalka äntligen kommer är de redan på god väg bort från varandra. Att det inte kan sluta bra är givet. Men slutscenen – som inte ska avslöjas här – är ändå oväntat brutal och det är svårt att inte läsa den som ett straff som drabbar den som naivt framhärdar i att inte se sin egen priviligierade position i relation till omvärlden.

Negar Naseh har skrivit ett förtätat äktenskapligt kammarspel om och för vår tid. Om det ”perfekta livet” som kantrar och går under. Om de priviligierades destruktiva självupptagenhet och smärtsamma uppvaknande till en grym verklighet. Det gör ont att läsa. Det kunde rentav vara outhärdligt, om det inte var för Nasehs förmåga att binda läsaren med sitt avskalade språk som säger exakt det som behöver sägas och inte ett ord mer.