Tvivel

Religiös dikt är lika svår att lyckas med som dikt som handlar om sex. I båda fallen är det fråga om mycket privata, oftast starka upplevelser. För att det ska bli läsvärd poesi krävs att författaren gestaltar dem så att de, utan att behöva träffa en direkt analog punkt hos läsaren, gör att hen kan få en mångbottnad bild av känslorna som syns i texten.

För att det ska bli läsvärd poesi krävs en gestaltning så att läsaren får en mångbottnad bild av känslan i texten

Detta alltså i det fall att läsaren inte själv är (lika) troende. Om hen är det kan poesin nämligen vara av vilken kvalitet som helst, det kan räcka med att läsarens känslor motsvarar författarens för att hen ska uppleva dikterna starkt. Den här psykologin kan alla världens predikanter. 

Hur skriver man om lidande?

För Nicko Smiths diktbok Tvivel är jag avgjort inte tillräckligt religiös. Temat, lidandet, som har som bakgrund Jobs bok som med jämna mellanrum blir citerad i boken, är nog så relevant och blir (trist nog) aldrig inaktuellt. Det lidande det här bland annat, eller främst, är fråga om är bipolär sjukdom.

Uttrycken är högljudda, samtidigt som de paradoxalt nog är halvhjärtade

Men uttrycken diktaren använder i samband med problematiken är högljudda, samtidigt som de paradoxalt nog är halvhjärtade. ”Själslig cancer” kan vem som helst säga i vilket sammanhang som helst. Politiken (där ”svulst” ibland kan betyda tillhörig ett annat parti än den som talar) har på senare år hjälpt till att ohjälpligt slita ut cancern som metafor.

Det är jag säker på att Smith vet, och jag tänker att hans syfte måste vara ironiskt. Ironin är antagligen riktad mot språket. Men när det gäller det projektet har den här boken bara börjat skrapa på ytan, och det är därför svårt att veta vad meningen är.

Kris och banalitet

Under långa sträckor läser man med uppfattningen att det handlar om en allvarlig kris, och plötsligt möter man banalitetens banalitet:

Flunsa

Varför är det så svårt att tacka Gud
när man ligger nerbäddad med feber och halsont?

—

Om flunsa, som så gott som alla emellanåt har, ska finnas parallellt med själslig cancer, har den här läsaren vid det laget tappat intresset.

En del sidor är rena skisser. Jag vet inte ens om det är meningen att de ska kallas poesi:

Ber jag för lite?
Är min tro för svag?

Det irriterande elementet är å andra sidan det som kommer närmast att ge dikten en mening

När jaget frågar Gud: ”Lyssnar du ens / på sånt här svammel?” undrar jag om frågan också är riktad till läsaren. Uttrycket i boken är nämligen till den grad slappt att jag undrar om det är med flit:

Mitt hopp

En exploderande/ porsche/ på motorvägar av tro/Ett hjärta som doftar bensin

Det mest irriterande är för mig av någon anledning det att bilmärket nämns. Det irriterande elementet är kanske å andra sidan det som kommer närmast att ge dikten en mening.

Konkretion och tanke

Konkretionen i Bibelns liknelser, som är naturlig när man talar till en krets av icke-läskunniga, blir när vår tids präster insisterar på att i varje predikan hitta nya variationer på den ofta ansträngd eller ofrivilligt komisk. Jag tänker på en jul när jag kom in i en magiskt vacker kyrka, sedan kom det en präst och började tala om att Gud är en personalchef. Vare sig Smith har menat det eller inte kan man uppfatta den här komiken som ett av bokens teman.

Det mest intressanta kommer på sista sidan:

Far
Var är du?

”Far” är kanske inte enbart ”Gud Fader”

”Far” är kanske inte enbart ”Gud Fader”. Mera får läsaren inte veta om den saken, vilket kunde ha fördjupat boken. Man får anta att det blir en fortsättning, och förhoppningsvis hårdrar Smith sina strategier lite mer så att läsaren kommer fram till vad kärnan i hans diktskrivande är. Han kanske borde frångå inställningen han på ett ställe visar fram, att dagens människor har ”popcornshjärnor”; då skulle han inse att de behöver mer genomtänkta diktböcker än så här.